Susanne Möller är DN:s spelkrititiker. Här bloggar hon om de senaste trenderna i spelvärlden. Just nu väntar hon tillökning och lämnar tillfälligt över bloggen till Jonas Thente.
Ni vet när man köper en superhäftig, plastig arkadsticka med blaffiga logos och klämkäcka klistermärken på… Man känner sig glad och nöjd över att kunna lira nått arkadigt och så vidare.
Sen ser man detta… Detta ljuvliga, snidade, polerade och alldeles underbara som svensken Love Hulten snickrat ihop.
Annons:
Nånstans där och då känner man ju liksom… ja… man känner sig helt enkelt inte riktigt lika nöjd med den plastiga arkadstickan och den svajiga emulatorn med alla sina fel och brister. Nä. Det är liksom inte riktigt samma… produktionsvärde – skulle en kunna säga!
Jag fylls av gravt habegär när jag ser sånthär. Och vill inte annat än att vurma för hemslöjden, lyfta alla slöjdlärare till skyarna, virka mormorsrutor, hylla morakniven och bli helt amish i huvudet.
Åh, du flanellklädde karl, som vet hur man snidar arkad… (mel: ”Att angöra en brygga”).
ps. Love ställer tydligen ut på Hjärta spel som just nu gästar Tekniska i Sthlm.
Är med all säkerhet sist på denna boll, men kan inte låta den ligga utan att lyfta upp den ändå.
Detta med att en pappa gjorde en mod på The Legend of Zelda: The Wind Waker så att hans dotter kunde spela det som tjej istället. Dvs att han ändrade så att all text i spelet refererade till Link som flicka – hur underbart är inte det?!
Blev helt sugen på att spela om Wind Waker, något som jag förstås aldrig kommer hinna med eller ta mig an med tanke på att högen av ospelade spel fortfarande växer här hemma.
Men vi kan ju fortfarande minnas. Det var ju ruskigt fint!
ps. Ett litet extra hurra idag kanske – för Miyamoto som fyller 60 idag!
Det är ju ingen hemlighet att många spelutvecklare är lite trötta på förlagen. Det verkar rätt ofta knorras om hur den konstnärliga visionen grumlas av förlag som tycker till om åldersgränser, innehåll, releasedatum, multiplayermåsten osv.
Att utveckla ett spel måste såklart vara en ständig kamp för sina idéer och en konst i kompromissande – det förstår en mer än väl!
Intressant är då att stora, väletablerade företag – såna man inbillar sig skulle kunna ha rätt mycket att säga mot en ettrig förläggare – drar av en Kickstarter för att kunna ha ryggen fri och göra ett spel precis som de vill. Obsidian Entertainment – som alltså har folk som haft fingrarna i Baldurs Gate, Planescape Torment, Fallout, Neverwinter Nights osv – kommer till Kickstarter med en RPG-idé och mössan i hand. Dryga miljonen dollar vill de ha, och efter bara några dagar är de väl över den gränsen.
Project Eternity kallar dom det och det är lite av en nostalgitripp rent spelmässigt:
Men! Det som är absolut mest intressant här – förutom peppet att det kommer ännu ett spel som ska påminna om spelen från förr – är ju att även en stor fisk som Obsidian går förbi en instans i spelindustrins näringskedja och istället vänder sig till oss. Spelarna. De vill ha våra pengar, och de vill veta att de är på rätt väg. Det är ju inte helt orimligt att tänka på alla betalande som en stor fokusgrupp: vad vill spelarna ha, hur vill de ha det och kan det överensstämma med vår vision.
Nyss gafflade jag om Minecraft och Game of Thrones. Nu tar vi det ett steg längre i sin episkhet och tittar på denna:
Commodore 64 och Game of Thrones alltså. Fantastiskt! – Precis så tänkte jag när jag såg det på Kokatu. Senare så upptäckte jag på Facebook att upphovsmannen är min gamla guld-guildie Markus (eller Flingan som vi kallade honom).
En sann drakvän med m4d sk1llz!
Hatten av!
Vilken jäblans vecka va! Har haft tio miljoner (ok, jag överdriver) grejer att göra, bland annat att hålla ett föredrag om tjejer och spel för ett gäng barnläkare. Tänkte jag skulle skriva några ord om det, men på grund av något som kallas tid och veckodagar finns det en sak jag skulle behöva få ur mig innan.
Nämligen en liten uppmaning/uppeppning till alla som bor i Göteborgstrakten att pinna iväg till Retrospelsmässan i morgon.
Jag var där förra året och skulle gärna åkt i år igen om jag haft möjlighet.
Det är det vanliga: lite tävlingar, lite cosplay och massa shopping. Dvs ingredienser för ett par trevliga timmar. Här hittar ni all info om mässan.
Det är väl inte många som missat att skaparen av den legendariska Commodore 64 har dött?! Jack Tramiel gick bort i helgen.
Nog kände jag igen namnet, det klingade till en klocka – även om det inte var förrän jag hörde Commodore som jag satte ihop det. Men ansiktet på den gamle farbrorn var för mig obekant.
När jag såg bilden på mannen så slog det mig: datorn kan jag beskriva i sömnen, nästan känna tangenternas försiktiga strävhet, och minnas lukten. Men farbrorn på bilden hade kunnat vara vem som helst från valfri barndom – någons morfar.
Det finns inte så hemskt många ikoner i spelvärlden. Vi har några Gables eller Bacalls som man känner igen, men för det mesta suddas verkliga bilder ut och spelvärldens pixlar blir det man navigerar efter. Det är lättare att minnas en kille med enorm mustasch än en kille som skulle kunna varit morfar till tjejen två portar bort. Klart.
Men lite synd ändå?
Åter till Tramiel. Som alltså var den som med Commodore gav mig en stor del av min barndom. Som bidrog till mitt tech-pepp. Som fick mig att nyfiket skriva in kod för att få ballonger att röra sig över skärmen. Som fick mig att spela så tummarna fick blåsor och fantasin spelrum.
Hatten av för det!
En dag som denna är det extra viktigt att vi tänker lite på det här med stil. Stil och flärd.
Jaja, nickar ni, vi ska prata om japanska spel?! Damn right att vi ska prata om japanska spel!
Ett speciellt faktiskt. Ett som jag hade tvärglömt under många år men som tack vare en helt vanlig zombiediskussion hemmavid flöt upp till ytan igen. Gungrave! (Eller Gunglave – som det uttalas.)
Minns ni? Vi snackar stora pistoler, malätna kläder, patronbälten, hatt och den ultimata accessoaren: kistan på ryggen. Några klockor?
Ett TPS av tidigt Devil May Cry-snitt. En snitslad bana att skjuta sönder. Tre (har jag för mig) timmars jävla hålligång. Tajt, vältrimmat och perfekt tempo.
Det var alltså svinkul att spela. Men jag tror inte att det bara var gameplay:et som bidrog till det roliga. Hade jag inte spelat den stenhårde (och stendöde förvisso) Beyond The Grave, med pistolerna och kistan som fick mig att bli knäsvag i de grymt stiliga miljöerna så hade nog upplevelsen känns rätt ljummen. STILEN! Stil och flärd – Beyond The Grave har det!
Man har lagt ner så sjukt mycket omtanke på idén. Grundkonceptet. Jajajaja – kanske är inte storyn den mest rafflande, kanske finns det mer imponerande twistar. Men man är så konsekvent in i varje detalj. Älskar det!
Satt och försökte komma på ett liknande spel inte fullt lika lastgammalt och bortsett från Bayonetta (som helt klart vill vara Beyond the Grave – men inte riktigt lyckas) så hittar jag inget i minnesbanken. Kanske har jag blivit helt blockbuster i huvudet och ser inte de små guldklimparna längre, eller så har alla spel med lite expressionistiska ådror i sig lagt sig i indie-filen och man har svårt att se dom på radarn när det pumpas ut blockbusters man måste harva igenom för att veta vad alla snackar om. Oavsett anledning så känns det lite deppigt.
Jag vill ha mer Gungrave i mitt liv. Mer stil och mer flärd. Mer död och likkistor!
ps. Blev även tokig i animen som kom sen. Tips om ni gillar sånt.
Jag har flyttat. Hela helgen har jag burit. Kartong efter kartong. Alldeles för många med spel i sig. Skamset många. Vad ska jag med kartonger av t.ex. gamla Gamecube-spel? Kommer jag verkligen att sätta igång den maskinen mer? Och om jag gör det, kommer jag verkligen spela ALLA spelen? Jag hör ju vad jag säger – men ekorren i mig kan inte slänga spel. Samma sak med gamla nummer av EDGE, som vi prenumererat på under långa perioder. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sätta mig och läsa igenom 2001-2003.
Samtidigt hör jag ekorrens envetna stämma: släng inte, släng inte.
Många av oss spelare är, enligt min erfarenhet, samlare. Vi gillar att ha lite roliga collectors edition, lite fina plastgubbar från nått spel, mjukdjur, t-shirts, kapsylöppare, tablettaskar eller navelludd från Miyamoto.
Jag gillar det (förutom just när jag flyttar bevisligen) men det är ändå lite konstigt att just spelandet verkar gå hand i hand med samlandet.
Varför denna fascination för allt spelrelaterat? Vad är det som gör att man går igång på ett par superfina plastpistoler bara för att de är avbilder av Yunas pistoler från Final Fantasy X-2? Eller är det bara så att man som högfrekvent spelare (istället för att använda den lite slitna termen spelnörd) är lite extra intresserad av just spel och därför gärna vill samla på sig fluffet runtomkring spelen, att man tar sitt intresse ett steg längre?
En medelintresserad tvspelare kanske inte är den som dör peppdöden över att ha en Big Daddy på skrivbordet utan den medelintresserade spelaren kanske stoppar sig i tanken, INNAN man klickat på köp-knappen… (Jag är btw grönt avis på Big Daddy – och skulle inte stoppat mig innan köpknappen om jag bara hittat någon).
Om ni undrar vart jag flyttat? Som det såg ut i går eftermiddag när jag tog min hundrunda i grannskapet så skulle jag gissat på Silent Hill. Saknas bara dimma.
Glömsta – Sveriges Silent Hill?
Den åldrade Herbert Tingsten minns i målande flashbacks sitt liv och sina ställningstaganden i Per Wirténs biografi. Jesper Högström har läst den.
DN Plus.00 tweets0 rekommendationer
Säljer handböcker.
Tre av landets största bokaffärer på internet säljer böcker med tips på hur man bäst odlar marijuana hemma.
28523 tweets262 rekommendationer
Skådespelaren Meryl Streep gestaltade Margaret Thatcher i filmen ”Järnladyn”. I ett uttalande hyllar hon Thatchers styrka.
”Bevis på någon slags storhet”.00 tweets0 rekommendationer
DN Plus.
Nicholas Wennö: Hatet förenade brittiska kulturarbetare.
00 tweets0 rekommendationer
Dog nobelpristagaren Pablo Neruda av cancer eller blev han förgiftad under Pinochets diktatur? Nu grävs han upp i jakten på svar.
Tv + text.
313 tweets28 rekommendationer
Marie Serneholt blir den yngsta programledaren som tv-klassikern ”Bingolotto” har haft och förändringar är att vänta.
”Jag är otroligt hedrad och glad”570 tweets57 rekommendationer
DN Film.
Gripande om terrorns rötter i ”Guds hästar”. Även ”The place beyond the pines”, ”Mama”, ”Jack the giant slayer” och ”Förtrollad av Paris”.
00 tweets0 rekommendationer
Mest kommenterade