Ni vet när man ibland, lite slentrianmässigt slänger ur sig: ”ja vad tiden går…” – i afton har jag hittat skolboksexemplet av precis just det där.
För sex (6!!!!!) år sedan släpptes Wii. Då skrev jag en krönika om att köa i kylan. Idag läste jag den för första gången sedan dess. Slogs av hur vissa saker inte förändras, trots en Mario i HD och ett asymmetriskt flerspelande. Hur kärleken till något fortfarande kan fylla upp hjärtan och hålla händer och fötter varma när man köar i novembermörkret.
Well. Jag tänkte att ni skulle få se den. Helt uncut – straight out of 2006!
Håll i er.

Förra veckan satt en hoper spelvänner utanför en spelbutik i Stockholm. De satt där inte bara ett par timmar utan spenderade nätter och dagar sittandes i kö. Allt för att lägga rabarber på en ny spelmaskin. Rätt exotiskt för att vara ett land som Sverige.
I Japan däremot är det standard för varje stort spel och framförallt för spelkonsolerna. Akihabaras gator fylls av entusiaster som alla delar en kärlek till spelserien, spelutvecklaren eller konsolen när det vankas release. Deras iver gjorde en gång i tiden att japanska regeringen vädjade till spelföretagen att inte släppa sina stora spel eller konsoler på vardagar, eftersom skolbänkarna stod tomma och folk sjukskrev sig från sina arbeten för att kunna få tag i ett eget exemplar av spelet eller konsolen.
Det ligger något otroligt vackert i den här entusiasmen. Det är ett konkret betyg på hur man brinner för sin hobby. Att sen industrin gör sitt för att använda de glödande ungdomarna för sin egen PR-maskin kanske är sak samma. För resultatet för de charmade i kön är ändå samma sak. De får ett bevis på att deras nörderi inte är något de är ensamma om.
Grejer som detta gör ju att vi som spelar känner någon sorts grupptillhörighet, där våra föräldrar eller vänner med andra intressen tycker vi är asociala eller tråkiga bevisar köandet en motsats och en samhörighet.
Spelvärlden tenderar att vara en rätt elitistisk plats. Har man inte spelat ”ICO”, kan rabbla alla slutbossarna i ”Final Fantasy”-serien, har specialutgåvan av ”Half Life” eller Shigeru Miyamotos signerade foto på sängbordet så vet man helt enkelt ingenting om spel. Spenderar man ett par timmar på alla dessa forum på nätet är jargongen rätt tydlig, det tävlas i kunskaper och pinkas revir.
Men i kön, där alla visar upp sin passion är namedropping överflödig. Man har redan genom sina sönderfrusna fingrar bevisat att man är en del av spelkulturen.
På sätt och vis är tältandet ett bevis på att spelfans är precis som vilka andra fans som helst. De har i stället för Backstreet Boys eller Arsenal släppt in spelen i hjärtat. För vilka andra som helst är Link bara en kille i gröna kläder som struttar runt med en pilbåge och en bumerang. För de passionerade spelarna är Link en fullt godtagbar anledning att skaffa sig både blåskatarr och förfrysta nästippar.

Nu har vi levt ihop en vecka – jag och min Wii U. Det har gått rätt bra. Vi börjar vänja oss vid varandra. Den fick första parkett under tvn och jag tror att den är nöjd med det.
Jag är i alla fall nöjd. Bortsett från en startsträcka som var fånigt lång, med installation av nån patch-tjofräsa – som skulle laddas ner från yttre rymden (var det säkert inte men sån tid det tog så började jag undra) – så har den faktiskt varit rätt smidig i setup:en.
På spelfronten har det mest blivit Mario. Kanske för att jag inte köpte mer än det och Nintendo Land.
Ska vi vara helt ärliga så var det ju knappast en konsolrelease som dignade under en tung spellista. Sammanlagt tre spel tyckte jag var intressanta, dessa två och ZombieU – resten känns rätt oinspirerande. (Håller ni inte med så tipsa gärna – jag har inte skickat iväg önskelistan till tomten än).
Och även om jag är kungligt road av New Super Mario Bros U så är det ju inte som Super Mario Galaxy, som totalt förtrollade. Det måste nog sägas att det är lite märkligt att Nintendo inte ser till att hosta fram något nydanande SMB-spel utan istället bara hottar upp något vi spelat ett par gånger förut.
Jag saknar också ett Mario Kart! Det har ju snackats om att det är ett på gång, eller – Hideki Konno, Mario Kart-producenten har sagt att han önskade att få göra ett till Wii U – men än så länge har jag inte sett svart på vitt att det är något på gång. Och ett Metroid signerat Retro Studios, precis lika magiskt som Metroid Prime var när man njöt sig igenom det på Gamecuben.

Nä. Lineupen är onekligen lite svag än så länge.

För första gången på länge (ja – sen sist vi fick en ny generation konsoler att spela på) pirrar det sådär mysigt i kroppen över ett teknikinköp. I kväll är det jag som far till en affär och hämtar min förbeställda Wii U.
Det är lite nervöst på ett sätt. Ni vet – sladdvirrvarret som ska struktureras upp, HDMI-kablar som ska få plats, ställa om recievern så att allt blir rätt. Det är ju faktiskt lite som att man får en ny familjemedlem på ett sätt. Man måste se till att den får plats, att den kommer att trivas – ge de bästa förutsättningarna för att bra samarbete framöver.
Därav pirret.
Och lite över doften av ny teknik. Ni vet som den är när man packar upp den.
Inte många timmar kvar nu, sen sprider den sig i vardagsrummet samtidigt som snön fortsätter att falla tungt utanför.
Det kan nog bli en ruskigt bra kväll detta.

Inte här, men Wii U har landat i USA och jag läser en analys av hur det har gått, såhär några dagar efter W-day.
Sådär verkar det som på analysen. Visst – konsolerna verkar vara rätt slut, men tydligen så har det börjats med rea på spelen. Man skriver att det kan ha att göra med Black Friday – ni vet den där dagen då människor går bananas i affärerna och köper allt och alla. Och att kedjorna gärna vill ha in sina Wii U-kunder för att kirra alla sina Wii U-businessar där. Kan hända att det funkar så.

En annan invändning som man kommer med är den att Wii U ligger så högt i pris om man jämför med PS3 och Xbox 360. Man pekar på att, när det lugnat ner sig och konsolerna ligger bredvid varandra på hyllan, så kommer det att kännas märkligt att hosta upp mer stålars för en Wii U eftersom den ”offers no clear graphics advantage”.
Hmmm. Grafiken igen. Har vi inte lämnat pixelperfektionen till förmån för innovationen? Vi tutar på i HD all over the place – hur mycket mer ”graphic advantage” går det att vrida upp? Som gammal glasögonbärare så kan jag tänka att det finns skarpt – och vrider man mer på reglaget så blir det oskarpt igen.

Nåväl. Att bedöma en konsols framtid utifrån dess första försäljning går ju inte riktigt. Tänker på när Xboxen lanserades i Japan och den sålde lika bra som sand säljer i Sahara – för att sen sälja lite bättre med draghjälp från Ninja Gaiden och DOA3.

Det blir spännande att se om Wii U:n flyger av hyllorna den 30 november eller om det blir ett segstartat äventyr.

Och när jag ändå skriver Black Friday så tar vi en låt på det:

Den var ju där, Nintendos kommande lilla Wii U och jag hade nog mest roligt med den. Sannolikt på grund av det sättet jag fick testa den, tillsammans med kompisar (och, lite mer djupgående). Jag skrev för ett bra tag sen att jag hyste högra förhoppningar på vad Wii U skulle kunna göra för vårt sätt att spela ihop, och efter att ha provat så känns det som att det kanske faktiskt kan bli sådär bra som man hoppas.

Visst är det ju fortfarande så, precis som det alltid varit – att en hårdvara inte är bättre än sina spel. Det gamla mantrat känns svårt att ta bort. Men den här hårdvaran ser ut att kunna lägga fram bra mycket möjligheter att göra finfina flerspelar-spel på.
Nintendo Land – som ju är precis ett sånt flerspelar-spel – känns visserligen lika mycket som ett spel som det känns som en välfylld teknikdemo eller övningsbana där man ska kunna lära känna konsolen. Men det var ändå rätt kul att se att Nintendo fortfarande vet hur man gör just den här typen av spel. De där som man plockar fram när pensionärerna är på besök och man ska visa hur enkelt och kul det kan vara med spel, men som man själv kan ha roligt med. Publikfriande, om man så vill!

Under publikfriande kan vi ju också sortera in New Super Mario Bros till Wii U, såklart! Det lilla jag hann prova det, tillsammans med fyra andra, så kan man ju bara konstatera att det i flerspelarläget var rörig och roligt.

På andra sidan färgspektret lös, eller nej, fel ord, mulnade ZombiU fint. 18-årssmutsigt, som min vän Victor beskrev det. Med gritty-filtret uppdraget till max känns det rätt rysligt. Ett survival horror på riktigt, med risk att bli påhoppad hela tiden, även när du står och gräver i läskan eller försöker dyrka ett lås. Ett där du dör med din karaktär och vaknar upp som en annan, bara för att upptäcka att din gamla karaktär blivit zombie och du måste ha ihjäl den rackaren innan du kan loota ryggsäcken du hade med dig förra gången. Små smarta och roliga twistar som jag tror kan göra spelet riktigt bra. Tyvärr blev jag åksjuk på två röda, eftersom det visade sig vara en FPS av den kalibern att jag påverkades, men det är väl smällar man får ta.

Nu kanske inte sitter och undrar varför jag inte langar upp nån bild från Wii U-spelandet. Men såna fick man inte ta. Men ni vet ju redan hur spelen och konsolen ser ut.

(Förlåt för ostig rubrik).

Det var ett ganska bra tag sen jag kände ett sug efter en ny konsol. Jag kastade mig inte till närmaste affär för att införskaffa någon 3DS eller Vita när de släpptes. Har börjat tina upp inför Vitan tack vare kommande Tearaway. Men det var alldeles för längesen som jag kände det jag kände igår eftermiddag.

När jag väl fått ordning på streamen från Nintendos WiiU-snack så bubblade det till i hagalenheten.
Det kanske är så att jag kommer stå där, i kön till affären, den 30 november och vifta med alla mina pengar. (Det här med att priset just nu verkar hamna på 5000 spänn här känns inte helt i linje med den amerikanska prissättningen på 299 dollar eller 349 dito för premiumpacket).

Jag tror det hände någonstans vid New Super Mario Bros U-trailern. Där man kunde klutta in små plattformar åt varandra under tiden man spelade. I det läget så började jag tänka på möjligheterna i co-op som konsolen ändå har. Hur gamepadsen kan bygga broar.
Sällskapsspelandet – jag hoppas på din revival!

Sen är man ju peppad på ZombiU, The Wonderful 101, Lego City, Pikmin 3 osv. Men det kan vi snacka om en annan gång.

Ps. Du kanske undrar vad jag snackar om när jag säger premiumpacket? Såhär skriver Nintendo Bergsala:
Av de två hårdvarupaketen som visades kommer det ena att heta Wii U Basic Pack och innehålla en vit Wii U med 8GB internminne samt en vit Wii U GamePad. Det andra hårdvarupaketet kommer att heta Wii U Premium Pack och innehålla en svart Wii U med 32GB internminne samt en svart Wii U GamePad. Med i Premium Pack kommer också en hållare och en laddare för en GamePad och en hållare för själva konsolen samt en sensor bar och spelet Nintendo Land. Båda hårdvarupaketen innehåller en HDMI-kabel och en AC-adapter för en konsol och en GamePad.

Poppa dina popcorn och kryp under filten. Om en och en halv timme kan vi bänka oss framför en  presentation av Wii U från Nintendo. Här.

Troligen kommer det dyka upp info om spel, pris och datum. Det var i alla fall det som sas på den japanska versionen av presskonferensen, så en skulle kunna anta att det är samma sak vi kommer få höra.

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag känner för Wii U. Blandat. Både pepp, på grund av att det vore kul om det funkade att ta ett helt nytt grepp om spelandet. Men också en stor skopa skepsis eftersom jag inte riktigt vet om just det här greppet är det som bör tas. Men… ett grepp jag vet var rätt och riktigt från Nintendo är såklart att Pikmin 3 kommer.

Utan att skämmas erkänner jag att första Pikmin totalt slog omkull mig. Jamenar!!! Trädgård, blommor, gulliga monster och sen det där urgulliga ljudet som för tankarna till en samling små nykläckta fågelungar: WHATS NOT TO LIKE?!
Plus att storyn var behjärtansvärd och spelmekaniken helt enkelt fantastiskt kul. Det fanns något sjukt mysigt i att behöva sladda runt i strategin och skydda sina små pikmins som de vore små kycklingar.
Pikmin 2 var inte riktigt lika kul. Även om jag gillade det. Men… nä, första spelet har hittat sin plats i vänster kammare.

Jag tror nog att Pikmin 3 kommer kännas väldigt bra på Wii U. Men det här med att wii-mote:n verkar vara prio ett vad gäller kontroll och att kartan dyker upp på gamepadden (kan vi hitta lite svenska ord att använda? Det ser så fånigt ut såhär) som man håller i… vilken hand? Lägger man den i knät? Eller har man en liten ställning på sitt bord när man spelar?
Sure – en gps är väl smidig att ha – men var den ska placeras för att göra nytta är en annan fråga.
Men! Detaljer, detaljer.
Pikmin 3 kommer. Kul!

Edit: Jo Oskar, en handkontroll är en handkontroll. Men detta är väl ändå nått lite mer, ska man kalla den för handkontroll+?