Tack och lov för tag team

Skrivet av Susanne Möller 16:50, 13 mars 2013 i kategori Allmänt

Jag minns första gången jag spelade ett fightingspel med tag team, hur jag i min uppspelthet hamrade bytaknappen och förvirrade min stackars teamkompis. Jag minns den lite sura minen (och den, i ärlighetens namn, lite stela stämningen efteråt).
Det blev bättre med åren kan jag rapportera. Även om jag har alltid varit lite för glad i att studsa ut ur en fight vid oväntade tillfällen så har jag lärt mig vara mer moderat av möjligheten att hoppa ut ur fighten.

Fast nu trycker jag. Det är dags att dra av ett klassiskt panikbyte. Jag kastar ut mig på avbytarbänken ett tag och kastar in en stackars teammate. Entré Jonas Thente (som ni ju redan känner till eftersom han är vår processor/professor på spelsdelen här på DN).
Varför undrar ni? Alltså det är ju inget fel på Jonas – men varför tappar du ut, Susanne?
Jo, nu är det så att jag har gått och blivit på tjocken (igen) och det börjar närma sig det där magiska releasedatumet nu. Planen är att göra en Blizzard och släppa när allt är är klart och detaljerna finslipade in i det absurda (det kommer jag ju tycka oavsett visserligen, verkar ju för det mesta vara en biologisk omöjlighet att ogilla sin egen unge) – men tydligen så har jag inte tillräckligt med stamina för att hålla fighten uppe fram till dess.

Så jag lämnar er ett tag. I tryggt förvar. Och kommer tillbaka när min livsmätare åter är maxad.
Till dess: det kommer bli tomt (för mig) och kul (för er)!
Och så lovar ni att spela alla bra spel, vara snälla mot varandra online, inte slarva med tandborstningen och ja… allt det där vanliga.

Vi ses!

Internationella kvinnodagen!

Skrivet av Susanne Möller 11:06, 8 mars 2013 i kategori Allmänt

Så var den äntligen här. Första delen i Tropes vs Women! Efterlängtat och viktigt.

23 minuter och 34 sekunder som du verkligen bör ta dig tid att se. Gärna idag, för att uppmärksamma just dagens tema i världen: den Internationella kvinnodagen.

Killer isu deadu!

Skrivet av Susanne Möller 15:40, 5 mars 2013 i kategori PS3, Xbox

Det är något med Suda51 som gör att jag förlåter mycket. Jag tror det började med Killer 7, och sedan dess har jag inte kunnat sluta förföras av spelen han gör. På ett eller annat plan.
Så nu när nu Killer is dead – hans kommande splatterkaka – fått en trailer så är jag där igen.
Försöker tänka att det inte är häftigt bara för att blodet sprutar. Men det är nått med estetiken som gör att jag mjuknar. Kanske är det i kombination med den hårdkokta japanskan. Eller det här med en katana i högsta hugg. Eller man får heta Zappa i spelet. Eller ja… mörkret kanske…?

Snart så!

Skrivet av Susanne Möller 12:03, 1 mars 2013 i kategori Allmänt

Nu är det banne mig inte långt kvar hörrni!

Lara kissar inte!

Skrivet av Susanne Möller 11:52, 1 mars 2013 i kategori PS3

Igår fick jag hem nya Tomb Raider. Jag ska erkänna, utan omsvep, att jag inte har peppat speciellt mycket på spelet. Försiktigt nyfiken har jag varit, sedan vi blivit utlovade en liten reboot av serien. En serie som jag, om jag ska vara helt ärlig, har haft lite svårt för.
Jag har inte kunnat se förbi de stora tuttarna på Lara utan dömt ut många spel i serien väldigt fort. Fröken Croft har aldrig känt speciellt levande för mig. Men fyra timmar in kan jag bara säga att den enda besvikelsen på det levande planet är att hon fortfarande inte har behövt kissa.
Och det har föga att göra med pixelperfektionen i hennes hår, som visserligen är imponerande omskött med hårinpackning vid varje tvätt I’m sure, utan mer med henne i egenskap av person.

Vi får se om det håller i sig. Och om jag kommer behöva ta fröken avsides för att tömma blåsan eller ej. Men än så länge är jag lätt imponerad över henne (och hennes blåsa).

Hej mörker

Skrivet av Susanne Möller 14:20, 25 februari 2013 i kategori OT

Då och då kommer de ju, spelen som inte är spel – men som ändå är som spel. De där du inte riktigt vet vad du gör – men har svårt att sluta göra det. Som Depression Quest tillexempel.
En depressions-simulator, om man så vill – i brist på annat att kalla den. En interaktiv fiktion som du släpar dig genom. Ett lager gameplay ovanpå en berättelse om trasighet, håglöshet och nära nog panik.
Du läser sig genom en allt mörkare vardag. Du får val, varav några – de mest logiska och som man kan se skulle kunna vara ett steg i rätt riktning – är överkryssade. Som om ens undermedvetna redan valt ut pest eller kolera-svaren samtidigt som ditt riktiga jag och dess väsen skriker att du mycket hellre skulle välja valet att bli frisk.

Bakbundenheten som dyker upp. Känslan av att inte kunna. Inte mäkta med. Inte få det att fungera. Spelet gör det obarmhärtigt bra. Det var ett par dagar sen jag drog igenom det nu och fortfarande har jag en obehaglig känsla i maggropen.

Depression Quest är såklart en upplevelse vars syfte är att lyfta frågan om psykisk ohälsa. Att få folk att se hur det kan vara när man befinner sig i mörkret. När depressionen har sina vassa klor i en och ständigt drar en neråt. Meningen är att man ska kunna ana hur det känns, att man ska få förståelse för svårigheterna och kanske också av vikten att faktiskt söka hjälp.
Om jag ska vara helt ärlig så kan jag ha svårt för en del serious games-spel. Det kan bli så upphåsat, kännas lite för mycket ”duktigt” och för lite ”spelande”. Men Depression Quest klickar jag mig igenom av ren nyfikenhet. Troligtvis för att det är så bra skrivet. Och för att det får ångesten i maggropen att växa.

Mer af allt (eller, det mesta)

Skrivet av Susanne Möller 18:31, 22 februari 2013 i kategori PS3

Mer polygoner, mer partikeleffekter, mer explosioner. Mer, mer, mer. Det var väl inte så oväntat kanske. Playstation 4 hade ju knappt kunnat vara mindre. Vi hade inte förväntat oss makalös innovation. Vi hade väl egentligen bara tänk oss just MER.
Vilket är lite tråkigt kan tyckas.
Jag hatar inte alls partikeleffekterna, som ja – strösslades med råge – över de flesta spelen. Jag hatar inte snabbhet. Processorpeppet. PC-arkitekturen (tvärtom – vrålpepp på att det kommer bli smidigare att porta spel och de musklerna kan läggas på att göra spelet bättre istället för att få det spelbart på olika plattformar). Nej, absolut inte hatar – jag uppskattar det. Men det var liksom väntat…

Jag saknar det där oväntade. Innovationen. Playstation har uppförsbacke – de är inte längre herrarna på täppan. Det är därför en kanske kunnat tro på något lite djärvare grepp.
Jag tycker nog inte att den sociala biten, där alla är blott ett knapptryck bort från din spelsession, är svaret på innovation. Jag tycker inte riktigt att Gaikai-tekniken, där du kan testa spelen på Playstation Store är svaret. Eller att man nu äntligen stryker bort uppdateringsjoddret genom att man låter maskinen uppdatera även i sleepläget är det.
Det är absolut inget fel på något, men det är fasiken inget OMG OMG OMG heller.

Det kändes tydligt att det som Sony langade upp var en konsol för hardcore-spelare. De försöker inte flirta med den växande publiken som inte hittat till trippel A-titlarna än. Visst – en skulle kunna hävda att den publiken inte är köpstark, den publiken är inte de som lägger flera hundra varje månad på sitt spelande. Och det ligger ju absolut något i det. De är det inte. Än…

Men… och nu kommer det: en konsol är INGET utan sin mjukvara. En konsol utan spel är som … (ergh.. Wii U? Eller… förlåt) den är som en fin liten maskin som står där under tvn och samlar damm. Och visst fick vi se spel – men bortsett från Media Molecules fascinerande kärleksförklaring till Move – så var det ju bara mer, mer och mer. Explosioner. Polygoner. Partiklar i motljus. Osv.
Än är det långt till jul, så det dyker väl upp lite mer framöver och man får lov att hoppas på lite fler spel som utmanar.

Bortsett från innovation så var det en annan grej jag saknade. Men det har andra skrivit om och det borde ni läsa här.

Dagens låt samt propagandafilm

Skrivet av Susanne Möller 11:29, 20 februari 2013 i kategori Online

Från twitter, på Facebook, i bloggar (tex Kotaku). Överallt pratas det om Nordkoreas förtjusande användning av musik från Oblivion. I en helt vanlig propagandafilm.

Bortsett från det förkastliga i att sno grejer och sen använda i en ljugochbåg-film så slår det mig hur sjukt pampig musiken är. Fruktansvärt bra även utanför sin vanliga kontext.
Så, dagens låt får helt enkelt bli denna.

Verkligheten och ”verkligheten”

Skrivet av Susanne Möller 11:35, 19 februari 2013 i kategori Allmänt, OT

Jag har lite svårt att räta ut tankarna kring detta. Kring en bild från ett kikarsikte, med en person i. En bild jag sett hundra gånger om i spelen jag spelat, men nu – nu när den inte är uppdiktad, inte är en fabrikation av ettor och nollor – nu sänder den rysningar av obehag längs min ryggrad. Den tvingar upp tårar i ögonen. Jag känner avsky, rädsla och total avsky.
Över en bild.
En bild av ett barn i ett prickskyttegevärs sikte. En solig dag. Med ett varmt filter. Bilden är borttagen från Instagram, där den ska ha lagts upp av en ung Israelisk militär. Allt är numer borta – och även om det såklart är otroligt viktigt att prata om bilden, vansinnet, den moraliska aspekten och allt. Även om den biten måste ses och höras – så kan jag inte sluta tänka på hur jag påverkas.

Hur jag påverkas av allt jag ser? Alla spel, alla filmer – allt hittepå som bottnar i verkligheten. Den förvridna verkligheten, anpassad efter våra underhållningskonventioner. Den ”verklighet” som skalar bort, sminkar, fluffar och anpassar. Den som vi spelar. Eller som vi ser på film.
Jag ser Sniper Elite stå i hyllan bredvid mig. Ingenstans och på inget sätt har det spelet fått mig att känna en millimeter av det obehag jag känner inför att tryckas in i förstapersonsvyn i bilden från Instagram.

Jag är ändå glad över att det vrider sig i magen, att jag vill kräkas när jag ser bilden med det ovetande barnet i kikarsiktet. Att det skiljer eoner mellan den vidriga verklighet och den påhittade. Samtidigt blir jag rädd. Tänk om det kommer en dag när paniken i kroppen inte sprider sig, när jag inte blir stel av skräck över en sån här bild? Vad har då hänt med mig, och varför?

Hook, line and sinker

Skrivet av Susanne Möller 12:24, 15 februari 2013 i kategori Allmänt

Kulturkrockar. Hook, Line and Sinker med ett sXe-band på en irländsk liten pub med ölet flödande, eller spel och film som battlar.
Det går inte att ogilla dom. Krockarna. Faktum är att det är utifrån dom det händer.
Håller man sig bara till den rutan av verkligheten man känner sig bekväm i slutar man så sakteliga utvecklas. Man rör sig inte framåt. Man kan omöjligt skapa kultur utan att krocka ibland. Så tänker jag.

Och så tänker bevisligen Gabe Newell och JJ Abrams som möttes under Dice 2013 för att varmhjärtat hissa och dissa varandras verk och medium (för att sen, såklart, mötas i ett välregisserat slut). Under parollen ”Storytelling Across Platforms” pratade de två genierna om hur konventioner i spel och film låser oss i olika mallar. Hur vi spelare kan vara förlåtande med vissa – i filmpublikens ögon – högst bisarra situationer och vice versa. 20 minuter av insikt, pepp och fniss:

10 tidigare inlägg