Språket

Antingen, vare sig eller både - och

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 7 februari 2010 i kategori Konstruktioner

”Antingen du vill bli bagare eller präst …” Med den formuleringen på stora affischer runtom på stan skulle ungdomar i början av 1970-talet lockas till den nya gymnasieskolan.
Det blev ett förfärligt liv.”Vare sig du vill bli bagare eller präst skulle det ha stått”, yttrade uppbragta språkbrukare, ”antingen kan användas bara som adverbial, i formuleringar som du kan bli antingen bagare eller präst. Som konjunktion, det vill säga som sammanbindare av satser, duger bara vare sig: Välj den nya gymnasieutbildningen, vare sig du vill bli bagare eller präst.”

NÄR DETTA hände sig var jag nyanställd på Svenska språknämnden och fick för första (men inte sista) gången möta uppfattningen att nutidens skola är en svenska språkets fördärvare.
Det blev att försöka förklara att inte bara vare sig du vill bli bagare eller präst (ska du välja den nya gymnasieutbildningen) är korrekt svenska utan att även antingen du vill bli bagare eller präst måste betraktas som sådan.
Konstruktionen är ingalunda någon nymodighet. ”Hustrur måste vi hava, anten de äro goda eller onda” suckar ett 1700-talsexempel.  ”Och antingen ni tror eller inte gör detsamma” börjar Fröding sin skröna ”Bergslagstroll”. Visst hade han kunnat skriva ”Och vare sig ni tror eller inte gör detsamma”, men nu gjorde han inte det.

Vad är nu detta antingen och det talspråkliga anten för ord? 
De är helt enkelt förvanskningar av ett fornsvenskt annat-tväggja, ’det andra  av två ’, det vill säga ’ettdera’.
Medan danskan har enten  som etablerad form kom det svenska anten under 1800-talet att bannlysas i vårdat skriftspråk. Men den ”fina” formen antingen var på sitt sätt inte bättre än dagens uttal /ejängklien/ för egentligen.

ANTINGEN och vare sig är inte helt utbytbara. Om båda tankeleden i meningen har nekande innebörd krävs vare sig: Du bör inte gifta dig med vare sig Sören eller Hans Christian, det vill säga med ingendera av Sören eller Hans Christian.
Men annars går det bra att uttrycka villkor eller förutsättningar med såväl antingen som vare sig:  Antingen du gifter dig eller inte gifter dig (ettdera sker) kommer du att ångra det. Vare sig du gifter dig eller ej (det må vara så att du gifter dig eller det må vara så att du inte gör det, ettdera sker) kommer du att ångra det.
Språket kräver inte alltid ett antingen – eller; det bjuder stundom på både – och.  

När mycket blir litet och tvärtom

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 24 januari 2010 i kategori Ord och uttryck, Språkspalt

Vid sopstationen i min bygd finns en skylt som säger att det är förbjudet att sprätta skräp utanför behållarna, ”med risk för böter eller fängelse i högst ett år!”.Upplysningen om straffpåföljden är förstås tänkt som en skarp varning till försumliga individer . Men det låter som om man ändå skulle komma rätt lindrigt undan, som allra mest med bara ett år på tukthuset.

Formuleringen är väl ordagrant hämtad från den förordning som fastställer straffet för nedskräpning. Den är å andra sidan utformad med hänsyn till dem som ska utdöma det: de får inte ta i med mer än ett år som högst.

 Vad skylten egentligen vill hota med är förstås att det faktiskt kan bli fråga om fängelse, och det ända upp till ett år, tänk på det, lättsinnig soplämnare! Här ser man att det inte alltid går att rakt av ta över ett uttryck som innehåller en värdering. Ibland måste man helt enkelt byta förtecken för att maningen ska bli den avsedda.

EN OCH SAMMA SAK kan alltså uttryckas på olika sätt beroende på hur man ser den. Den som köper en lott under parollen ”Jag tar chansen!” räknar med möjligheten att vinna. Den som utmanar samma öde med ”Jag tar risken” är mer medveten om att insatsen kan gå förlorad. Den som säger att det finns en chans att en bro ska rasa är antingen språkligt omedveten eller, värre, en cyniker. Såvida det nu inte finns goda skäl att vilja se bron i fråga i spillror. Förväntningar och förväntan står för hoppfull väntan. Man förväntar sig vinster och annat önskvärt, och lite bistert krävande kan man också förvänta sig gott uppförande. Men man förväntar sig inte gärna att penningvärdet försämras eller att många döda ska återfinnas efter en katastrof .  Vill man uttrycka sig neutralt är det vänta och vänta sig som kommer i fråga. Det är skillnad om en person förväntas tillbaka till arbetet eller bara väntas tillbaka.

HUR SKULLE  jag nu kunna avsluta en spalt med frågor som dessa utan att tjata om knappt och nästan? Den svenska vd som säger sig tjäna knappt femton miljoner om året får det att låta som om han eller hon vore underbetald. Knappt betyder visserligen ’strax under’, men med det underförstådda ’lite mindre än vad man kan vänta sig’. För de flesta är en årslön på 14,9 miljoner nästan eller nära nog femton miljoner, det vill säga mer än vad man brukar anse som normalt eller välmotiverat för jobbet i fråga. Men vad ska man tro om normalitet när journalister skriver om knappa årslöner i femtonmiljonersklassen?      

De och dem - behövs dom?

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 10 januari 2010 i kategori Ordformer

”Jag har svårt att hantera formerna de och dem”, klagar ibland unga journaliststuderande som jag undervisar i språk och stil.
Det visar sig att det inte bara gäller de ibland rätt kniviga fallen av de som, som i de/dem som lyssnar vill vi gärna uppmuntra och vi har andra problem än de/dem som vi diskuterar här.

Det gäller – besynnerligt nog – alldeles vanliga fall som de sjöng (subjekt) och jag såg dem (objekt). Är det rätt att skriva dem sjöng? undrar de osäkra. Och jag såg de – men det låter väl ändå fel på något sätt?
Ingetdera är riktig svenska.

Har man i sitt talspråk den gemensamma formen dom, och det har de flesta, måste man i skrift göra klart för sig huruvida det är med de eller dem som detta dom ska ersättas.
Det brukar de flesta klara utan att vara förtrogna med begrepp som subjekt och objekt . Man har nämligen en inbyggd grammatik, vare sig den nu ligger i den medfödda språkförmågan eller har förvärvats genom att man växt upp med språkliga mönster, eller båda.

MEN NU SVIKER alltså känslan för när det ska vara de eller dem, suckar allt fler av de unga skribenter jag möter. Vore det då inte bättre att gå in för dom även i striktare skriftspråk?
Det vore förstås att lösa den gordiska knuten med ett svärdshugg, drastiskt men också utan hänsyn till att man förstör repet. Det verkar nämligen som om flertalet professionella språkbrukare fortfarande vill se de och dem som normalformer i sakprosa och reservera dom som en form att ta till i skrift för visa att det rör sig om vardagligt talat språk.
Ett bättre alternativ är trots allt att försöka underhålla den spontana känslan för subjekt och objekt, den som gör att man utan att tveka säger jag ger men ge mig. Det är bara i barnvisan det kan heta ”Om pappa ville ge jag en femöring …”

MEN HUR har då denna osäkerhet uppstått? När jag frågar de villrådiga säger de att de har fått uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom, som de har fått skriva genom hela sin skoltid, och att det därför verkar bäst att i vuxenspråket klämma till med ett dem även som subjekt: dem sjöng.
En stilistisk norm har helt enkelt feltolkats.

Har ni problem med engelskan? är min följdfråga. Nej, inte alls, de behöver aldrig fundera över they sang och I saw them.
Den inbyggda grammatiken fungerar sålunda. Mitt råd till dem blir: Testa med engelskan när du är osäker i de här fallen. 
Men visst känns bakvänt att ta omvägen över ett annat språk för att klara av en grundregel i sitt eget.

Från språkfrågornas topplista

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 27 december 2009 i kategori Konstruktioner, Språkspalt, Könsmarkerat språk

Vad gjorde jag som språkspaltsskribent utan läsarbreven? Sedan de korta läsarfrågorna i DN:s nätupplaga lades ner har de spontana och ofta roliga mejlen och kommentarerna dit blivit färre, men språkfrågorna är likafullt fler än jag har möjlighet att besvara.
De flesta tar upp sådant som jag har behandlat både en och flera gånger. Men som avslutning på det här året tar jag upp några som ofta återkommer.

Först den ständiga frågan om varför manliga sjuksköterskor inte kallas sjukskötare. (Legitimerad, examinerad) sjuksköterska är i Sverige en fast yrkestitel. Att åtta procent av kåren, som från början var uteslutande kvinnlig, i dag utgörs av män har inte ändrat denna benämning. Skötare däremot är ett yrke inom mentalvården.
När män nu också söker sig till barnmorskans värv följer benämningen med. Både manliga och kvinnliga yrkesord tenderar att bli könsneutrala.

ÄR DET RÄTT att skriva Odell & Borgs kritik om finansmarknadsminister Mats Odells och finansminister Anders Borgs kritik av bankernas bonussystem? undrar en läsare. Borde det inte vara Odells och Borgs kritik?
Det beror på hur man ser på sammanställningen Odell och Borg. Betraktar man herrarna som två skilda personer bör det vara Odells och Borgs kritik. Låter man däremot namnen bilda en enhet gäller genitiv-s-et för hela enheten. Jämför Åhléns och Holms sinne för affärer fick dem att starta en postorderfirma med Åhlen & Holms postorderfirma.
Rubrikens bruk av &-tecknet är en vink om att här presenteras en duo snarare än två enskilda ministrar. Lite som ”Firma Odell & Borg”.
Ser man på sina barn som ett kollektiv, ”Pelle & co”, är det rimligt att i familjeannonserna skriva Välkommen Wilma! Pelle, Kalle och Olles lillasyster.  Föräldrar som betraktar de unga bröderna som egna individer bör dock hellre skriva Pelles, Kalles och Olles lillasyster.

FAMILJEANNONSERNAS Grattis! önskar mormor och morfar är också en källa till undran och förtret. Om grattis är en kortform av gratulerar eller gratulationer är det ju inget som kan önskas. Men detta grattis kan också ses som mer eller mindre frigjort från sitt ursprung och mera som ett välgångsrop, som god jul och gott nytt år, vilket ju kan önskas, och vilket härmed sker eder, goda läsare!

Förste styrman - en titel för kvinnor?

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 13 december 2009 i kategori Ordformer, Könsmarkerat språk

Europeiska unionens tjänst som unionens ”utrikesminister” med titeln EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har i år tilldelats en kvinna.
Frågan blev då: Skulle man utgå från en fast tjänstetitel med den maskulina adjektivböjningen höge representant, eller skulle man rätta titeln efter innehavaren och skriva höga representant?
Översättarna i Bryssel och språkexperterna i Regeringskansliet har bestämt sig: Catherine Ashton är EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.
Det är ett gott val.

Grundregeln för bruket av a- och e-former hos adjektivet är att syftning på män ofta, men inte alltid, har e-form medan syftning på kvinnor alltid ska ha a-form. Det heter alltså den finska presidenten Tarja Halonen, under inga villkor finske, som man ibland ser.
Nu är den höga representanten inte helt jämförbar med den finska presidenten, som ju inte är en tjänstetitel. Sådana har betraktats som orubbligt fasta konstruktioner som inte ändras när innehavaren är en innehaverska: förste amanuens, förste bibliotekarie.
Det vore kanske dags att ändra på den ordningen.

Vi har en lång tradition där de maskulina e-formerna har fått gälla när människosläktet eller delar av det åsyftas i största allmänhet: Den enes död, den andres bröd, den uppmärksamme läsaren …
Å andra sidan har a-formerna i ledigare stil också gått att använda om manligt kön: min gamla far, hennes första man. Om den uppmärksamme läsaren inkluderar även läsande kvinnor kan man med lika stort fog hävda att den uppmärksamma läsaren inkluderar män. Den enskilde eller enskilda skribenten kan i de här fallen efter stilistiskt tycke välja fritt mellan formerna.

I författningstext har man under de senare åren börjat införa a-former när syftningen inte är utsagd: den valda representanten, den ansvariga militären, den undersökta patienten, den förstnämnda läraren, den minderåriga eleven. A-formerna blir onekligen mindre maskulint markerande.

Nästa steg skulle då kunna bli att då att även de fasta tjänstetitlarna finge den könsneutrala -a-formen: första amanuens och till och med första styrman. I det läget skulle man kanske också slippa de tröstlösa diskussionerna om -man verkligen kan vara könsneutralt. Den dag en titel lyder första styrman kan den utan problem bäras av både män och kvinnor.

Bebisen har lämnat barnspråket

Skrivet av Catharina Grünbaum 06:00, 29 november 2009 i kategori Engelska lånord, Ordformer

Bebisen har lämnat barnkammaren för att dyka upp på nyhetsplats.

Där kan man läsa om bebisar som fått felaktig behandling på sjukhus och om bebisar som överlevt trafikolyckor.
 
Somliga läsare finner det horribelt att en ”barnspråksform” som bebis över huvud taget får förekomma i mediespråket. Andra tycker att formen är alltför intim för att användas i strikt sakprosa. Ytterligare andra tycker däremot att bebis är ett alldeles normalt ord i alla sammanhang.

I min barndom ansågs det ”obildat” att säga en bebis. Den formen var, så argumenterade de ”bildade”, en missuppfattning av engelskans babies, som ju är pluralformen.
 
Liknande hade hänt förr med inlånade ord, men ingen protesterade längre mot en keps (engelsk plural caps), ett kex (cakes) eller rälsen om den ena av de två skenorna i ett järnvägsspår (rails).
 Och liksom en keps blev flera kepsar blev en bebis flera bebisar.

Det var ju i själva verket ett rationellt sätt att hantera lånordet bäbi, bebi, av engelskans baby eller franskans bébé. (Ä-ljudet kom från gårdagens engelska högspråk som inte hade en så tydlig diftong som dagens, och denna uppfattades än mindre i svenskan, där ord som lady och face ofta återgavs ungefär som /lä:di/ och /fä:s/.)
 
Problemet med bebin var just att den saknade pluralform. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, försökte förgäves med babyer och babyar. Ingen tog dem i bruk. De som ställde frågan: ”Om man inte får säga bebisar, vad ska man säga då?” fick ofta svaret: ”Spädbarn.”
 
Men vem vill säga, till exempel, att man har mött Lisa och Lotta och deras söta spädbarn? Bebisen har en gullighetsfaktor som spädbarnet saknar. Formen bebis, bebisar är utmärkta svenska former, just för familje- och smekspråk. Den vardagliga ändelsen -is används gärna både för vardagliga personbeteckningar, som chaffis och skådis men också för så kallade hypokoristiska former, smekformer: Lillis, Gullis, Sötis, Sotis (populärt för svarta kattungar).
 
Men bebis räcker längre än så. Det duger i rätt många slag av vanlig sakprosa utan att bli kladdigt. Jag minns när jag i början på 1990-talet hörde det användas i ett radioreportage om ett barnhem och hur självklart det lät med bebisarna, nytt i sådana sammanhang. I dag har SAOL bebis, bebisar som eget uppslagsord, låt vara med beteckningen ”vardagligt”. Å andra sidan ska vi inte kasta ut spädbarnet med badvattnet. Om bebisen hör familjen till är vårdens och medicinens ord snarare just spädbarn. ”Bebisvård” och ”bebisklinik” vore att överdriva gulligheten. Och en rubrik som ”Spädbarn fick felaktig behandling på sjukhus” har den rätta sakligheten. En nyhetsartikel om en sådan händelse ska inte spela på läsarens känslosträngar.

Skolskjutning - från övning till vansinnesdåd

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 15 november 2009 i kategori Ord och uttryck, Engelska lånord

I den alldeles nya och högst rekommendabla ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien” slår jag på ordet skolskjutning.
Definitionen lyder ’praktisk utbildning i skytte’.

Ingen ska nu tro att det ligger kall cynism bakom ordboksupplysningen. Ordet skolskjutning, med innebörden att det rör sig om skolning i skjutandes konst, har funnits sedan slutet av 1800-talet, och det har stått med i Svenska Akademiens ordlista sedan 1950.
Verkligheten har i dag gett oss en annan och mörkare betydelse hos ordet.

Den nya betydelsen kommer in i svenskt mediespråk 1998, först i en DN-artikel som tar upp företeelsen att en psykiskt störd person öppnar eld mot elever och personal i en skola. Skolskjutning nyskapas som en översättning av engelskans school shooting; det är i USA som skjutningarna börjar bli så vanliga att de betraktas som ett fenomen, inte som enskilda händelser.
Det dåd som introducerade ordet i svenskan var inte det första och än mindre sista. Det äldsta kända ägde rum 1902 i Kanada, följt av ett i Tyskland tre år senare. Den första stora skolmassakern skedde i Austin i Texas 1966. Den skulle följas av bara alltför många andra på skilda håll i världen. Mest uppmärksammad har den på skolan Columbine i Colorado 1999 blivit.
Behovet av ett eget ord för företeelsen är oundvikligt.

Vi som arbetar med vården av mediespråket har ibland fått propåer om att avstå från ordet skolskjutning. Skälet är att det skulle ge intryck av en på något sätt normaliserad företeelse.
Jag förstår argumentet, men jag kan också invända mot det.
Att man ger något ett namn eller en benämning innebär att man visserligen erkänner dess existens men inte att man därför nödvändigtvis accepterar den. Det är det första.
Det andra är ordet i sig och vilka föreställningar det skapar.
Själva ordet skjutning är neutralt. Det uttrycker den rena handlingen att skjuta. Prickskjutning är en övning och salutskjutning är en form av firande. Dödsskjutning bör inte vara någondera.

Så finns det ett annat substantiv till skjuta, nämligen skytte. Det däremot syftar på skjutandet som en verksamhet, framför allt som sport eller jakt: prickskytte, bågskytte, pistolskytte, skidskytte, lerduveskytte, skyttepaviljong; alfågelskytte, sälskytte, tjuvskytte. Ibland kan formerna växla: banskytte/banskjutning, precisionsskytte/precisionsskjutning, målskytte/målskjutning.
När det gäller dödsskjutningarna kommer ordet skytte naturligtvis inte i fråga.

Ingen ordbok, om aldrig så bra, är utan brister. Men alla nya ordböcker som nu redigeras bör se till att få med ordet skolskjutning i den nya betydelsen. De flesta känner i dag nog inte ens till den äldre.

Ondare och godare

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 1 november 2009 i kategori Språkspalt, Ordformer

Än i dag får jag frågor om en språkregel som sade att man inte fick använda formerna saktare och saktast. Sakta, javisst, men sedan skulle det heta långsammare och långsammast.
Var denna regel finns formulerad har jag inte kunnat finna, men jag har själv vuxit upp med den. Vad den grundar sig på är ännu obegripligare. De regelbundna saktare och saktast har använts sedan sakta lånades in från tyskan på medeltiden. Men regeln tycks ha haft effekt: i Språkbankens textmaterial från 1900-talets andra hälft och fram till nu är fallen av saktare en obetydlighet mot de hundratals långsammare.

Det finns en rad adjektiv och adverb som av skilda skäl inte låter sig kompareras med regelbundna böjningsformer utan får så kallade suppletiva former, tilläggsformer: gammal- äldre- äldst, bra-bättre-bäst, dålig-sämre-sämst, ond-värre-värst, liten-mindre-minst.
Men även här kan man i vissa fall föredra vanlig böjning: godare mat är kanske inte alltid bättre mat ur näringssynpunkt, det ondaste såret är inte alltid det värsta.
Dålig böjs sämre, sämst eller värre värst, men dåligare och dåligast erkänns ändå av ordböckerna när det rör sig om hälsa och vandel. Ett dåligt samvete kan sålunda bli ännu dåligare och de dåligaste motiven för en handling är moraliskt klandervärda medan de sämsta bara är de som inte håller streck.
Man kan må både sämre och dåligare i magen, men handlar det om psykiskt illabefinnande är det snarare dåligare man mår när tillståndet förvärras.
Att komparera ett verkligt illamående med sämre eller dåligare spikar dock inte fullt ut de tilltagande kväljningarna. Här får man ta till alternativet mer och mest illa. De icke existerande formerna må illare och må illast skulle onekligen fylla en lucka i språket när vintersjukan sätter in.

”Suffixkomparation av äkta och stilla avvisas av de flesta språkbrukare”, skriver Svenska Akademiens grammatik. Det stämmer måhända: beläggen i skrift är få. Men det är svårt att invända mot formuleringar som ”Den sucken klingar i våra öron äktare än mången så kallad bekännelse” och ”En sådan dikt framstår för mig som den sannaste och äktaste”, liksom ”äktaste guld” – en förstärkande form av ”äkta guld”. Och vad är det för fel på ”Den stillaste sommarkväll, stillare kan det inte bli”?

För ord som praktisk, nitisk, formell, direkt och tänkbar rekommenderar språklärorna komparation med mer och mest. Men i takt med att detta böjningssätt tycks bre ut sig alltmer, understött av engelskan, även i så enkla fall som mer ung i stället för yngre och mest lat i stället för latast, vore det inte ur vägen att låta praktiskare, nitiskast, formellare, direktare och tänkbarast också få sin erkända plats i språket.

Nyfiken i en strut

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 18 oktober 2009 i kategori Ord och uttryck, Ordhistoria

Varifrån kommer uttrycket nyfiken i en strut? undrar en läsare, som betecknar sig som just nyfiken. Jag skulle snarare säga vetgirig – nyfiken i en strut är den vuxnes retsamma svar till ett barn som vill veta en hemlighet. Det finns en fortsättning också: öppnar man struten så tittar han ut!

Vem han är som tittar eller hoppar ut ur struten är inte alldeles lätt att veta. Kanske ska denne han tolkas som ett spelevinkigt väsen som heter Nyfiken och sitter i struten. Strutar var ju i en svunnen tid (uttrycket är känt sedan 1800-talet) den vanliga förpackningen för allsköns läckerheter som karameller, russin, kandisocker och snus. Det nyfikna barnet som ville se vad struten månde innehålla kunde man hålla på sträckbänken genom att dra ut på öppnandet.
Men kanske går uttrycket snarare tillbaka på en lek där man satt en lockande och löftesrik strut runt sitt pekfinger för att sedan retsamt vifta med det när struten öppnades, sålunda vänjande den unga varelsen vid att livet kommer att bestå av idel missräkningar. Om någon i läsekretsen skulle känna till ett sådant grymt nöje tas upplysningar därom tacksamt emot.

Från struten nu till dess förväntade innehåll. Varför säger man blåst på konfekten om något man hoppats på men gått miste om? undrar en annan läsare.
Att bli blåst på något innebär att bli lurad på det.
Ursprunget är förmodligen hämtat från spel som rävspelet och liknande, där en pjäs som missat ett drag slås ut, varvid vinnaren blåser på pjäsen i fråga för att understryka att han eller hon har tagit den.
Därifrån har blåsa (på) kommit att användas om att lägga beslag på något som tillhör en annan. I en skildring från 1800-talets studentliv berättas att ”då någon tog fram en pennknif eller dylikt föremål, passade en annan på att rycka det till sig samt blåsa på det under yttrande: ’Det blåser jag’, och därmed var han rätt ägare därtill”.
Den ursprunglige innehavaren var därmed blåst på sin ägodel och hade åkt på en blåsning – ett uttryck som följdriktigt bildats till bli blåst men som dyker upp först under 1900-talets början.
Blåst på konfekten är en slängigare för att inte säga slangigare variant av det hundra år äldre lurad på konfekten.
Och lurad på konfekten var väl just vad man blev när den där han hoppade ur struten som man trodde skulle innehålla godis.