”Jag har svårt att hantera formerna de och dem”, klagar ibland unga journaliststuderande som jag undervisar i språk och stil.
Det visar sig att det inte bara gäller de ibland rätt kniviga fallen av de som, som i de/dem som lyssnar vill vi gärna uppmuntra och vi har andra problem än de/dem som vi diskuterar här.
Det gäller – besynnerligt nog – alldeles vanliga fall som de sjöng (subjekt) och jag såg dem (objekt). Är det rätt att skriva dem sjöng? undrar de osäkra. Och jag såg de – men det låter väl ändå fel på något sätt?
Ingetdera är riktig svenska.
Har man i sitt talspråk den gemensamma formen dom, och det har de flesta, måste man i skrift göra klart för sig huruvida det är med de eller dem som detta dom ska ersättas.
Det brukar de flesta klara utan att vara förtrogna med begrepp som subjekt och objekt . Man har nämligen en inbyggd grammatik, vare sig den nu ligger i den medfödda språkförmågan eller har förvärvats genom att man växt upp med språkliga mönster, eller båda.
MEN NU SVIKER alltså känslan för när det ska vara de eller dem, suckar allt fler av de unga skribenter jag möter. Vore det då inte bättre att gå in för dom även i striktare skriftspråk?
Det vore förstås att lösa den gordiska knuten med ett svärdshugg, drastiskt men också utan hänsyn till att man förstör repet. Det verkar nämligen som om flertalet professionella språkbrukare fortfarande vill se de och dem som normalformer i sakprosa och reservera dom som en form att ta till i skrift för visa att det rör sig om vardagligt talat språk.
Ett bättre alternativ är trots allt att försöka underhålla den spontana känslan för subjekt och objekt, den som gör att man utan att tveka säger jag ger men ge mig. Det är bara i barnvisan det kan heta ”Om pappa ville ge jag en femöring …”
MEN HUR har då denna osäkerhet uppstått? När jag frågar de villrådiga säger de att de har fått uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom, som de har fått skriva genom hela sin skoltid, och att det därför verkar bäst att i vuxenspråket klämma till med ett dem även som subjekt: dem sjöng.
En stilistisk norm har helt enkelt feltolkats.
Har ni problem med engelskan? är min följdfråga. Nej, inte alls, de behöver aldrig fundera över they sang och I saw them.
Den inbyggda grammatiken fungerar sålunda. Mitt råd till dem blir: Testa med engelskan när du är osäker i de här fallen.
Men visst känns bakvänt att ta omvägen över ett annat språk för att klara av en grundregel i sitt eget.



Hej Ulrika (7 feb. 2010). Visst förändras språket, men vi rusar inte fram, precis. Den senaste stavningsreformen skedde 1906…!
Idag säger vi: Kalle och Niklas stämde träff med två tjejer. En halvtimme senare träffa´ dom dom utanför biografen – men det SER inte bra ut i skrift, eller hur?! MVH/William.
William Karlfeldt, 10:10, 28 april 2010. Anmäl Anmäl
Tyvärr, bästa Catharina! Problemet med bestämd artikel är lika stort! Både bland mina kursdeltagare på komvux och i tidningarnas insändare används ”dem” som bestämd artikel. Man gissar helt enkelt, utan någon som helst eftertanke. En färsk insändare i ortstidningen argumenterar för en sänkt körkortsålder, från 18 år till 16, ”som i dem flesta amerikanska stater…”. MVH/William.
William Karlfeldt, 09:23, 28 april 2010. Anmäl Anmäl
Linnea undrar hur det var med formerna de-dem på 1950-talet. Inga problem! Vi uppmanades att läsa som det stod: ”De kommer imorgon. Kan du möta dem?” Vi uttalade alltså inte formerna med ”dom”. Det var betydligt lättare att sedan gå från ”de-dem” i skrift till ”dom” i tal, än tvärtom. Idag har ju även bildat folk i radio och TV svårt för ”att” och ”och”! Ex: Det ska bli intressant ”och” få följa hennes utveckling. Man försöker alltså att gå från talspråkets ”å” till ”och” eller ”att”, vilket vål
William Karlfeldt, 09:01, 28 april 2010. Anmäl Anmäl
Jag tycker det borde höra till antagningskraven för blivande journalister OCH lärare att man fattar vad det är för skillnad på de och dem. Jag vill tillägga att jag är 80-talist och jag har aldrig haft några problem med att fatta skillnaden så jag tror inte att det beror på bristande undervisning bara på bristande förmåga att ta till sig den. Så kan man inte hålla isär de/dem/dom så kanske man inte är så pass skärpt att man har på en högskoleutbildning att göra…
sådeså!, 16:43, 14 april 2010. Anmäl Anmäl
Skrämmande att journalistaspiranter inte har koll på basal grammatik. Personligen anser jag dock att dom borde ersätta de/dem rakt av i skriftspråket, både i vardagligt sådant och formellt. Smidigare så. För övrigt skrev jag härförleden en insändare i en lokaltidning i medvetet talspråkig stil och använde dom. Den unga redaktören hade ändrat på ett par ställen till de när det var fråga om objekt! Skrämmande, som sagt.
Dan, 23:42, 2 april 2010. Anmäl Anmäl
TACK, Catharina! Ja undervisar i svenska på komvux, och speciellt svenskar ifrågasätter rent allmänt skrivregler i vårt eget språk. Finns det någon engelsk journalist som inte vill behärska sitt eget skriftspråk?
Jag tror att det är som Fredrik Lindsträm har sagt att det är en förolämpning att säga: Du är verkligen svensk. Samma sak gäller språket. Ingen status. Ingen skulle komma på tanken att inte vilja lära sig att skriva engelska korrekt – men fel i svenskan besvaras med: ”So what? William.
William Karlfeldt, 10:49, 31 mars 2010. Anmäl Anmäl
Hej!
Läste att du undervisar blivande journalister. Kan du inte lära dem att skilja på ‘före’ och ‘innan’. Före är preposition och skall ju följas av ett substantiv och innan är konjunktion och skall följas av en hel sats. När man läser tidningar idag verkar det som om man alltid använder ‘innan’ utan att ha en aning om hur det skall användas. detta ser man också i annonser t ex. Det är väldigt irriterande.
Vänliga hälsningar
YA
Ylva Annerstedt, 18:04, 21 mars 2010. Anmäl Anmäl
Carl S, håller med dig helt. Det fruktansvärt irriterande och slöseri med resurser när journalister inte ids att lära sig korrekt svensk grammatik. Tycker det är lustigt att just ungdomar har svårt för ”de” och ”dem” när de just gått ut skolan och borde ha färska kunskaper i ämnet. Ska man skylla detta på dagens grund-och gymnasielärare eller är ynglingarna bara lata och dumma?
Nina M, 02:18, 7 mars 2010. Anmäl Anmäl
Lina: Det enda misstag Sune begår i den meningen är att ordföljden är felaktig. ”Är det inte så att det för dem som blivit vuxna … redan är kört” är helt korrekt. Jämförelsematerial: ”Är det inte så att det för oss som blivit vuxna … redan är kört”.
brtkrbzhnv, 07:38, 6 mars 2010. Anmäl Anmäl
N’olle, du har fel. Din exempelmening är dialektalt talspråk där man säger ”dom är go(d)” vilket skulle skrivas de är god enligt denna uppenbarligen söndervittrande skrivregel.
Lina, 10:35, 9 februari 2010. Anmäl Anmäl