”Jag har svårt att hantera formerna de och dem”, klagar ibland unga journaliststuderande som jag undervisar i språk och stil.
Det visar sig att det inte bara gäller de ibland rätt kniviga fallen av de som, som i de/dem som lyssnar vill vi gärna uppmuntra och vi har andra problem än de/dem som vi diskuterar här.

Det gäller – besynnerligt nog – alldeles vanliga fall som de sjöng (subjekt) och jag såg dem (objekt). Är det rätt att skriva dem sjöng? undrar de osäkra. Och jag såg de – men det låter väl ändå fel på något sätt?
Ingetdera är riktig svenska.

Har man i sitt talspråk den gemensamma formen dom, och det har de flesta, måste man i skrift göra klart för sig huruvida det är med de eller dem som detta dom ska ersättas.
Det brukar de flesta klara utan att vara förtrogna med begrepp som subjekt och objekt . Man har nämligen en inbyggd grammatik, vare sig den nu ligger i den medfödda språkförmågan eller har förvärvats genom att man växt upp med språkliga mönster, eller båda.

MEN NU SVIKER alltså känslan för när det ska vara de eller dem, suckar allt fler av de unga skribenter jag möter. Vore det då inte bättre att gå in för dom även i striktare skriftspråk?
Det vore förstås att lösa den gordiska knuten med ett svärdshugg, drastiskt men också utan hänsyn till att man förstör repet. Det verkar nämligen som om flertalet professionella språkbrukare fortfarande vill se de och dem som normalformer i sakprosa och reservera dom som en form att ta till i skrift för visa att det rör sig om vardagligt talat språk.
Ett bättre alternativ är trots allt att försöka underhålla den spontana känslan för subjekt och objekt, den som gör att man utan att tveka säger jag ger men ge mig. Det är bara i barnvisan det kan heta ”Om pappa ville ge jag en femöring …”

MEN HUR har då denna osäkerhet uppstått? När jag frågar de villrådiga säger de att de har fått uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom, som de har fått skriva genom hela sin skoltid, och att det därför verkar bäst att i vuxenspråket klämma till med ett dem även som subjekt: dem sjöng.
En stilistisk norm har helt enkelt feltolkats.

Har ni problem med engelskan? är min följdfråga. Nej, inte alls, de behöver aldrig fundera över they sang och I saw them.
Den inbyggda grammatiken fungerar sålunda. Mitt råd till dem blir: Testa med engelskan när du är osäker i de här fallen. 
Men visst känns bakvänt att ta omvägen över ett annat språk för att klara av en grundregel i sitt eget.