Inlärda normer en del av språkkänslan

Skrivet av Catharina Grünbaum 00:05, 21 februari 2010 i kategori Konstruktioner

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir. 

 

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

med svenskan ‘nu när ungdomarna säger ”dåligare” istället för ”sämre” eller andra grova förseelser. (Dåligare tycker jag för övrigt är en rolig form som man gott kan använda i talspråk, och visar på att man har BRA språkkänsla inte tvärt om….) Jag tycker att språk ska man använda så att det uttrycker det man vill ha sagt. Det enda sätt man skulle kunna förstöra ett språk på är genom att inte använda det!!

Jag tror, precis som flera andra som har kommenterat, att språkpoliser egentligen kan MINDRE om språk och har sämre språkkänsla än genomsnittet, det är därför de måste hålla sig till sina inlärda språklagar som de lärde sig i skolan! Jag brukar säga att jag har absolut gehör för språk, jag har alltid hört vad som är ”rätt och fel”, inte bara i mitt modersmål utan även i de tre andra språk jag talar flytande. Men jag skulle aldrig skriva sura insändare om att det minsann håller på att gå utför m

Angående din jämförelse med engelskan vill jag bara påpeka att man visst säger he is older than I. Man kan lägga till ordet am på slutet, men man måste inte.

Det kan lätt leda till syftningsfel om man inte skiljer på dig/du, mig/jag osv: ”Jag synade mer än dig” kontra ”Jag synade mer än du (gjorde)” eller det lite mer absurda: ”Jag åt mer än honom” kontra ”Jag åt mer än han (gjorde)”.

Den här rubriken finns idag på förstasidan i den här nättidningen: ”50 år sedan blod- badet i Sharpeville”. Undrar om Catharina betraktar det som ”språkpolisiärt” om man påpekar felet i denna rubrik? Varför ägnar hon inte lite tid till DN:s egna artiklar, som verkar vara i skriande behov av språkvård?

Dessa kommentarer är helt underbara: för första gången kan man läsa en sån här spalt utan att förskräckas av dålig stavning o dito grammatik, särskrivning m m. Dessutom är det härligt att se att jag inte är den enda som reagerar på vissa saker, t ex ”fönsterna” och ”papprena”, ”min egna sak” o liknande hemskheter. Jag trodde jag var den enda språkpolisen, men vi är tydligen rätt många! Heja, oss!

Fast… det betyder ju inte samma sak.
Mitt favorit-exempel är: ”Jag älskar dig mer än hon” kontra ”Jag älskar dig mer än henne”.
Därför vill jag gärna bevara skillnaden mellan han/honom och de/dem.
Det ger en möjlighet att vara exakt.
Men vi behöver knappast vara rädda för fördumning, ändå.
Språket kommer att tappa nyanser på vissa områden, men det kommer att utveckla nya nyanser på andra.
Det är oundvikligt. Vi finner vägar att uttrycka det vi behöver uttrycka.

Jag håller med om, att det stundom kan vara svårt att skilja på vad som är inlärt och vad som är naturligt vad gäller språkkänslan. Ju fler som ogillar ett visst uttryck, desto större anleding finns att inte använda det. Men man kan aldrig vara alla till lags. Folk kommer alltid att ha olika uppfattningar om vad som är acceptabelt språkbruk.

Ett slags frukt, är det det samma som en framgång på slagfältet eller får soldaterna frukt?

Problemet är väl inte talspråket – där det som modersmålstalare säger måste anses vara korrekt – utan att talspråklighetens normlöshet smittar av sig på skriftspråket. Skriftspråket är ett fattigt språk utan prosodi, intonation eller kroppsspråklig redundans. Alltså måste för skriftspråket finnas artificiella normer, eftersom vi annars missförstår varandra. Det är också synd och skam att svenska barn knappt kan läsa Strindberg numera. Vissa normer behövs, i synnerhet i skriftspråket.

  1 2 3
Senare inlägg Tidigare inlägg