När jag för drygt tjugo år sedan från Svenska språknämnden lockades över till Dagens Nyheter var mediespråkvård ett nytt begrepp.
Tidningarna hade dittills hållit sig med stora korrekturavdelningar som kunnigt men i tysthet granskade och rättade både språk- och sakfel. En sorts eftervård. Nu skulle det bli frågan om friskvård, att ”lära journalisterna att skriva rätt från början”.
Under fältropet ”Korrekt och uttrycksfullt!” flängde jag mellan olika redaktioner och enskilda medarbetare, höll möten och seminarier om allt från kommatering och språkriktighet till rubriker, ingresser, notiser, stil, gestaltning och berättarteknik. Redaktionen stod också under ett ständigt takdropp av råd och varningar. Men förhållandet mellan språkvårdare och journalister var ömsesidigt. Tillsammans införde vi ståuppare och krockkudde för stand up och airbag, och tillsammans red vi ut stormen när DN bestämt sig för att skriva rejv och rejvare. Och vi lärde oss av varandra.

TILL DE SPRÅKBRUKARE som hävdar att journalisters högsta fröjd består i att fördärva svenska språket vill jag säga att det intresse för språkriktighet och den vilja att skriva väl som jag mött hos tidningens medarbetare under de här åren har varit en daglig glädje i arbetet.
Visst händer det att brist på kunskap, språkkänsla och inte minst tid kan lägga hinder i vägen, men på det hela taget kan jag inte säga annat än att de stora dagstidningarna, liksom många mindre, tillhandahåller god bruksprosa och inte sällan långt mer än så.
Det var inte bättre förr  – vad man nu menar med förr – det kan jag försäkra.
Det innebär nu inte att medierna kan slå sig till ro. Språket i det offentliga rummet är mönsterbildande, och varje enskild medarbetare bär sin del av ansvaret. Och med det goda språket är det som med tron: det måste erövras varje dag.

EN BETYDELSEFULL del i och för mitt språkarbete har varit kontakten med läsekretsen. Genom gensvaret på språkspalterna och under några år språkfrågorna i Dagens Nyheters nätupplaga har jag fått veta åtskilligt om både språkbruk och attityder. Jag har försetts med viktiga iakttagelser, med tänkvärda synpunkter i allvarliga ämnen och med upplysningar i muntrare sådana – som rapporterna från olika håll i landet om bruket av pumla (julgranskula).
För min del hoppas att jag att jag har kunnat förmedla insikter i svenska språket som grund för åsikter om det.
Nu är det slut med roliga. Ske de högstes vilje. Tack goda läsare för vad ni bidragit med och för alla uppmuntrande tillrop genom åren.