Jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur katten smyger på något. Sakta, sakta, låg som en sportbil, rör den sig framåt i gräset. Den förbereder en attack.

Jag spanar för att se om det är en fågel eller kanske en liten mus som ligger illa till. Då ser jag, det är en igelkott!

Jag slänger allt jag har för händerna och rusar ut i bara strumplästen. På bara några sekunder har jag fångat in katten och stängt in den i huset. Igelkotten kan traska vidare.

Jag vet inte vem jag räddade från en riktigt obehaglig upplevelse, katten eller igelkotten. Förmodligen katten.

När vi flyttade ut på Värmdö hade vi igelkottar på tomten. Man såg dem i skymningen, och jag lärde mig att man inte ska ge dem mjölk. Det blir de dåliga i magen av. Nu är det många år sedan jag såg någon, förmodligen mer än tjugo.

Igelkotten har, trots sitt taggiga försvar, svårt att klara sig i dagens trafikerade samhälle, och jag hade nog inte trott att jag skulle få se detta urtidsdjur på nära håll igen.

När jag sedan läser på nätet att det ryktas om att en igelkott, som vant sig vid både trafik och människor, har flyttat in på tunnelbanestationen i Axelsberg, känns det hoppfullt på något vis.

anna.kyringer@dn.se

Äntligen ligger båten i sjön! Nytt kapell för i år. Och flyter gör den också.

Så i sommar behöver vi förhoppningsvis inte få in vatten vare sig uppifrån eller nedifrån.

Den här tiden i mitten av maj känns på det hela taget lite lugnare sedan jag bytt ned mig till en modernare båt. Den är bara drygt 40 år gammal och med nederdel i plast.

Annat var det förr.

En vår hade jag och polaren sjösatt våra två petterssonbåtar – långsmala skönheter byggda i mahogny. Som vanligt hade vi lånat klubbens supereffektiva länspumpar som går på landström.

De snörvlade betryggande när vi lämnade varvet.

Uppklädda på väg till Café Opera senare samma kväll lät vi taxin ta en omväg till varvet i Ulvsunda för att se så att allt var under kontroll.

Det var det inte.

Av polarens båt stack endast en liten del av fören upp genom vattenytan. Någon hade dragit ur sladden till länspumpen.

Vi skickade i väg den väntande taxin, kavlade upp skjortärmarna, tog av oss finskorna – och ställde oss och glodde.

Än i dag vet vi inte riktigt hur vi bar oss åt. Men någon gång fram på småtimmarna låg båten åter och flöt. Nästa vår sov vi över i båtarna natten efter sjösättningen.

hans.arbman@dn.se

Framför mig står en stressad ung man och ber att få hämta ut bytet från en vunnen nätauktion. Själv står jag vid smyckemontern och dreglar över odlade söt- och saltvattenspärlor i långa rader, gnistrande diamantringar, rubiner och granater i guldinfattningar. Innan har jag trampat runt på persiska mattor, beundrat kinesiskt porslin i glasmontrarna och kisat mot nyputsade silverljusstakar. Jag älskar att drömma mig bort på auktionsvisningar.

Mannen framför mig tar fram ett prydligt kvitto på bankinbetalningen som gjorts. Nu smyger sig vår huvudperson fram.

Kvinnan bakom disken tar fram auktionsfångsten och mannen säger att hans mamma nog borde prova den. Det är en fet klackring. Och mamman provar först på vänsterhandens fingrar. Sedan på höger. Den går inte på.

Hon har inte sett den i verkligheten innan, förklarar hon stressat, utan satt och budade på nätet hemma efter något glas vin häromkvällen. Till slut får hon på den på lillfingret, men det är knappt. Jo, lite dyrt blev det, tillstår hon med rökig röst, 20.000 kronor.

Ibland är det bättre att bara drömma.

maria.ringborg@dn.se

Barn som cyklar på fälgarna? På Kungsholmen ser jag inte en enda. Varför jag skulle det? För att de barnen finns överallt. Du behöver inte ta dig många minuter utanför city för att finna dem.

Några dagar tidigare är vi på väg till vårdcentralen i Akalla och Lucas, 7, blir förbryllad: ”Pappa, varför har han inte luft i däcken?”

”Han är underklass”, är jag på väg att säga. Jag önskar att jag i stället hade tänkt att han precis har fått dubbel punka.

Mitt svar minns jag inte men pojken ler vänligt när han cyklar förbi, asfalt mot metall, och jag ler tillbaka men mitt hjärta blir svart när barnen från min egen uppväxt kommer till mig.

De log också i den åldern, som att allting var i sin ordning. Fem-sex år senare började de förstå vidden av skillnaderna. Fler än en krasch kom i retur från det grymma uppvaknandet, emot stod ett socialt skyddsnät tunt som ett klent stycke gummi.

Tio minuter senare sitter vi inne hos doktorn och Leo, 2, frågar om och om igen: ”Pappa, var är mamma?”

Hon är på jobbet, min son, men någon av oss kommer alltid att finnas där för att fylla luft i dina däck, så att du säkert kan navigera genom livet.

Och, grabben, om du ser mig: ropa till. Jag har en pump.

behrang.behdjou@dn.se