”Information saknas på grund av teknisk uppdatering”, säger den elektroniska informationsskylten vid busshållplatsen. Så kan det vara med teknik, inget att hetsa upp sig över.

Problemet, i den mån det är ett problem, är att den där uppdateringen tagit ganska lång tid. Hur lång vet jag inte, men under de sex månader som jag själv passerat förbi har den pågått. Det tyder antingen på att uppdateringen är alldeles osedvanligt komplicerad, eller på att det inte finns någon uppdatering. Att skylten helt enkelt är trasig och dess ägare, SL, inte är särskilt intresserat av att göra något åt den saken.

Det känns i så fall som ett inte så lite onödigt sätt att sprida en bild av förfall.

Elektroniska skyltar (som fungerar) är förstås en trevlig extraservice, men det var ingen folklig mobilisering som drev fram dem. Om nu den chefsperson som köpte in dem dragit slutsatsen att det är bättre att lägga pengarna på bussar så är de flesta resenärer antagligen okej med det. Särskilt här, där bussarna går som i karavan.

Men ta väck eländet i så fall, och spara den el som alltjämt går åt för att tala om att eländet är trasigt. Den analoga papperstidtabellen sitter ju fortfarande kvar där under.

viktor.barth-kron@dn.se

På andra sidan Magnus Ladulåsgatan – en gata som arkitektguden glömde – ligger en grop. Vi åkte pulka här någon gång när barnen var små och smällde av ett fyrverkeri en gång för att få vara i fred.
Här finns en grusplan, en hundrastgård, en provisorisk dagisbarack och en permanent dagisbarack. Här är ständig skugga. Det är egentligen ett stort tomrum med en nedklottrad dörr till ett bergrum som höjdpunkt.

Nu vill Stockholms stad bygga bostäder här. Det pågår till och med en arkitekttävling om hus med 200 bostäder, förskolor, en livsmedelshall och kaféer. Det ser ut att vara en utmärkt användning av ett tomt hål mitt på Södermalm.

Men, men, men – hålet är en del av Rosenlundsparken och den som vill bygga något på parkmark, om den så är mer grusplan och bergs­slänt än park, får räkna med motstånd. I en enkät visar det sig till och med att mer än var tionde – av dem som svarat på enkäten – faktiskt vistas i den branta nordsluttningen ned mot hålet nästan dagligen.

Konstigt nog har jag – med enstaka vinterdagar med pulkaföre som undantag – nästan aldrig sett en enda människa i sluttningen när jag passerat förbi. Jag undrar vad de gjorde där. Var de osynliga eller ska man aldrig tro på enkäter?

anders.sundstrom@dn.se

Plötsligt piper det till i mobiltelefonen. Blodcentralen kallar och jag pallrar lydigt i väg till Fridhemsplan.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se

Nu är jag här igen. Jag har bott i Stockholm i ungefär två månader och det känns som om jag besökt den här stadsdelen minst 300 gånger. Mina vänner (många av dem journalister) bor på Söder och de som inte gör det vill helst ses på Söder.

Vi fikar där, äter middag där och letar på helgerna efter fynd i de små butikerna runt Nytorget. Själv bor jag inte på Söder. Jag är från Värmland och hyr ett krypin i en förort i fjärde hand. Det gör man tydligen när man är ny i Stockholm.

Jag märker hur viktigt boendet är i den här staden. I stället för att fråga nya människor man träffar hur de mår eller vad de gör så frågar man hur de bor. Boendefrågan gör att det plötsligt blir viktigare att ha mycket pengar. Har man inte det är det svårt att bo bra.

Så tydligt blir det aldrig i en mindre stad.

Och hur är det nu, livet i storstaden? Kanske någon undrar.

Jo, Södermalm är inte särskilt mycket större än Karlstad och Medborgarplatsen påminner lite om Stora torget. Så fixar jag bara en central, nyrenoverad hyresrätt vid vattnet med två rum och stor altan, är det sig ganska likt.

caroline.englund@dn.se

Läser i DN Bostad om trångboddhet. Enligt Boverkets norm ska bostaden ha vardagsrum, kök, ett rum för sammanboende vuxna och ett sovrum per barn. Annars är man trångbodd.

Förstår jag det rätt måste alltså en familj med två barn bo i en 4:a, trebarnsfamiljen behöver en 5:a.

Någon som är förvånad över det faktum att allt fler stockholmare blir trångbodda?

– Vill man bo centralt får man vara rädd om varje kvadratmeter och acceptera att det är trångt, säger kvinnan i DN-reportaget.

Och det har hon ju rätt i – men visst kan jag tröttna på kvadratcentimeterjakten. I artikeln avhandlades smarta tips om hur man får bostaden att kännas större. Ni vet, skjutbara väggar, draperier, speglar. Det fanns en tid då jag gillade sådant. Det kändes urbant, och urbant är bra.

Kollar lite bostadsannonser. Kanske ska man sluta vara trångbodd? Hittar en bostad i våra kvarter. För oss skulle det bara kosta 16,5 miljoner kronor att inte längre vara trångbodda.

Vi slog inte till.

Ibland är det kämpigt att tycka om dig, Stockholm. Att vara många som delar på en kärlek är inte helt okomplicerat – men jag förstår att det är så det funkar.

claes.sjodin@dn.se

Jag huttrar. Ser flak efter flak med artificiell snö hällas över ren asfalt som just befriats från vintern. I luften över Slottsbacken singlar äkta flingor som kommer att göra loppet extra surt för eliten i  slottssprinten.

Sverige är i desperat behov av en arabisk vår. Jag letar på Facebook men ingen frysaktivist modig nog att starta ett stoppa vinternuppror. Ändå behandlar en tröttsam majoritet av alla statusuppdateringar just nu vädret. Hittar till slut en rätt menlös ”Hata vintern”-sida. Den har bara fått drygt 300 gilla – på fem år. Sista tappra inlägget är daterat februari 2012 och sedan dess har sidan legat i djupfryst läge.

Överväger att efterlysa den svenska våren men inser efter en snabbsurf på SMHI att den dröjer hur mycket jag än larmar och gör mig till. Väderbloggen varnar för mäktiga högtrycksblockeringar över den norra hemisfären och spår ett ordentligt snöoväder i Stockholm lagom till vårdagjämningen.

Jag vet att det är lönlöst, men det kan bli så att mitt första och kanske enda Facebookuppror snart finns där: ”Jag vill inte köpa nya vantar, jag vill köpa en bikini.”

Hur många gillar?

jessica.ritzen@dn.se