Det är varken Björn Kjellmans överdimensionerade glasögon eller Ted Gärdestads titellåt som är den tydligaste tidsmarkören i filmen om 70-talets knarkliga på Sandhamn.

Det är scenen där 17-årige Martin piskar mattor. Ingen gör det längre. Piskställningarna är försvunna.

Det är synd på ett vackert ljud som ekar mellan husväggarna och låter solsken, grönsåpa och vårstädning.
Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” är på många sätt en utmärkt film. Men en lördagseftermiddag vid Götgatan är det mycket trängre på fiket i foajén än i salongen.

De flesta biografer vadar i caffe latte och popcorndimma. Men framgångens nyckel, slogs det fast på ett evenemangsseminarium i veckan, är underhållning som totalupplevelse. Restaurang i bion, nattklubb i hockeyarenan.

Den som inte vill bli underhållen, då? Den som bara vill se en bra och kanske sorgsen film?
Vi är i otakt med tidsandan, lika passé som den mattpiskare vi har i städskåpet.

mia.tottmar@dn.se

Jag funderar på hur det skulle vara om vår stad var ockuperad av soldater från andra länder som var här för att rädda oss från massarbetslöshet, rasism, narkotika, hustrumisshandel, tobak, kamphundar, alkohol, barnpornografi och ojämlik lönesättning med mera.

Deras stridsvagnar och pansarbilar på våra gator och vägar.

Deras helikoptrar i skyn. Vi får visa id-kort vid posteringar och förklara vart vi var på väg och varför.
Allt för vårt bästa.

De skulle förklara att den nationalsvenska samlings­regeringen (som de tillsatt) vill att de ska stanna för att få ordning på Sverige.

Jaha.

De säger att motståndsrörelsen som dödar utländska soldater är våra fiender. Motståndsrörelsen hävdar att Sverige ska styras av invånarna utan utländsk inblandning.

Jag tror att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske är det därför jag sympatiserar med motståndet. Eller är det för att jag har gjort värnplikt och lovat försvara Sverige mot utländsk krigsmakt? Kanske människor i andra länder också tänker som jag?

jacques.wallner@dn.se

Trodde först att det var någon med stort möblemang som flyttade. En kran åkte upp och ned utanför fasaden mittemot. Säkert en flygel, eller något, som skulle lyftas ut genom fönstret. Följde händelserna från mitt fönster med en portvakters­kas blick och försökte lägga ihop ett och ett.

När en gigantisk sprinkler lösgjorde sig ur en träddunge och svepte in allt i ett skyfall rådde inte något tvivel. Den där jättesprinklern har man ju läst om. Varje gång Millenniuminspelningen skapar uppståndelse i tidningsspalterna står den där och sprutar i någon bisats.

Daniel Craig dök aldrig upp. Lite bortkastat kan man tycka att stå där vid fönstret halva kvällen och titta på regndroppar som blänkte i strålkastarljuset för en futtig inklippsbild.

Tänk om det regnar hela filmen i genom? Om det listiga Hollywood har lurat turistlystna Stockholm att framstå som en ogästvänlig håla med svarta, deckarblanka gator, så har jag åtminstone varit där.

Eller, så var det något helt annat som pågick utanför mitt fönster.  
Inspelningen av en norsk reklamfilm, kanske.

ann.persson@dn.se

Kungliga Tennishallen 17.35

Roger Federer i all ära. Det är Stan Smith som gäller. Skon alltså. Man ser dem överallt, inte så konstigt kanske med tanke på att de sålts i mer än 30 miljoner par.

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag 1974 såg en knatte komma in på Skärsätra fritidsgård i ett par vita skor med Stan avbildad på den tunna plösen.

Mitt problem är att jag får skavsår lätt, därför låter jag sonen gå in skorna. Problem nummer två är att jag aldrig får tillbaka dem. Bajenlegenden Putte Ramberg spelar korpfotboll i slitna Stan Smith, snyggare blir det inte.

Frågar man folk på stan varför de är med i Stan Smith-klubben får man svar som ”man vill ju hänga med”, ”den enda sko som gäller men den är inget bra”, och sportaffärens säljare slår till med ”de är så jävla snygga”. ’
Ni kommer att se dem på Stockholm Open men de duger inte att spela tennis i.

Hur många par jag slitit ut har jag ingen aning om. Några står kvar i skohyllan. På ett par har jag till och med en äkta autograf av min store idol

Björn Borg, alltså.

lars.grimlund@dn.se

Norrmalmstorg 12.23
Höstsol i city. Ett amerikanskt turistpar frågar om vägen till The Royal Castle. Jag osäkrar min skolengelska, pratar och pekar och avslutar med: ”You could easily walk there, it’s not far, less than half a kilometre.”

Jag känner mig nöjd och hjälpsam och glad över att det är turister i stan denna vackra dag. Men kvinnan skakar på huvudet, gör en illa dold idiotgest och säger med överraskande stark stämma: ”We don’t even have kilometres.

”Det tar så lång tid att plocka upp hakan från asfalten att jag inte får ur mig något av de svar som hade passat: ”But you are aware of the metric system?” eller ”I’m surprised, our morons usually don’t speak English as well as you do”. Eller, allra bäst: ”Well, anyway, I hope you enjoy your stay in Stockholm.”

För trots allt,  jag blir lycklig när jag inser att människor som har närmare till New York, till Rom, eller Bombay, Paris, Tokyo väljer att åka till Stockholm, till mitt hem. Det får mig att tänka på stan på ett större sätt, att höja blicken?… jag kanske ska gå till Vasamuseet i helgen? Eller till Slottet? Det är inte långt, inte ens en halv kilometer.

harald.bergius@dn.se

Höstregn har skvalat och när det klarnar upp över Stockholm lyser små vänliga gyllene molntussar. Korsar sprittande glad Lidingövägen och svisch kommer en besatt cyklist och mejar närapå ner mig mitt på övergångsstället.

Cyklisterna, stadens nya armé av fordon, uppmärksammas allt oftare ju talrikare de blir och har blivit en av stockholmarnas snackisar.

Jag säger bara Tour de France. Skorna fastsnörda vid pedalerna, slimmade cykelhjälmar på skallen och tunnelseende mitt på gågatan. Det har gått så långt att förbluffande få cyklister vill veta att man ska hålla de gåendes takt på en gågata.

När jag var liten minns jag gamla damer och farbröder som makligt cyklade genom stan och jag gillade att titta på deras värdighet.

Hittills trodde jag också att cyklister och fotgängare spelade på samma planhalva mot bilisterna. Så tänker jag inte längre.

Numera är stadscyklisterna bara snabbt rullande gangstrar som tar lagen i egna fötter.

marcus.boldemann@dn.se