Det är sällan som jag känner någon omedelbar och ren njutning av att befinna mig i Stockholm. Sannolikt beror det mest på mig själv och allting annat.

Nyligen blev jag tvungen att ta en lång omväg hem eftersom boken jag behövde bums bara fanns på huvudbiblioteket. Regnet föll horisontellt när jag klev av bussen. Alla gick kors och tvärs på övergångsstället. Blev stucken av två paraplyer. Själv hade jag inget.

Ett par gymnasietjejer som skulade i Stadsbibliotekets entré klev motvilligt ut i regnet för att släppa förbi mig.
För varje steg jag tog upp mot Rotundan i Asplunds bibliotek växte ljuscirkeln från den mäktiga, vita kupolen. När jag stod mitt i allt det vita fick jag syn på ett par rader med stolar uppställda framför ett litet podium. På ett blädderblock stod kvällens program. 18.00 Fåglar. 19.00 Filosofi.

Begrep inte riktigt vad som skulle ske. Satte mig inte heller ned bredvid den första åhöraren som kommit tidigt, en kvinna med kornblå slöja. Herregud hur skulle jag ha tid med sådant?

Men en dag ska jag strunta i allt, gömma mig i en av stadens varma fickor och lära mig mer om fåglar.

ann.persson@dn.se

Grå,

grå,

grå,

grå,

grå-å-å-å.

November.

Vårdcentral.

Tio glåmiga, bleka ansikten. Halsont, influensa, frossa, feber. Tio par mungipor pekar nedåt.

Men inte där. Titta. En liten glad. Inte ens en meter hög. Hon lägger pussel. Det är kul. Hon pratar med pusselbitarna. Då och då lägger hon en uppfordrande hand på pappas knä. Här, hjälp till med de svåra bitarna.

Där är en till liten. Han är också glad. Sitter på pappas starka arm. Ålar i famnen, sträcker sig mot barnet som pusslar när pappan går mot doktorn.

Jag tänker på tussilago.

De finns där under höstlöven och väntar.

virve.hedenborg@dn.se

Här sitter man i ganska vanlig ordning och äter en medköpt macka i den tillfälliga höstsolen. Då går hon förbi från ingenstans och river upp en stor svart klump.

Jag har inte sett henne sedan grundskolan. Då blev hon mobbad. Varje dag, antar jag, och jag hörde till den värsta sorten. Inte mobbade jag henne, nej, jag var en av alla de där fega jävlarna som bara såg på. Mobbarnas publik.

Det särskilt vidriga med hennes historia är att hon antagligen inte var trygg någonstans. Många år efter skolan kunde man läsa i en kvällstidning att hennes föräldrar terroriserat henne på alla möjliga sätt. Slag, brännmärkning, batterisyra, avföring och ensamma nätter utestängd på balkongen var några av inslagen.

Nu går hon alltså här. Inte kan jag avgöra hur hon mår i dag, men det ser åtminstone harmoniskt ut. Hon håller någon i handen och de skrattar gott. En för snabb överläggning leder mig till att inte ge mig till känna utan bara se på.

Jag ångrar mig förstås ett ögonblick för sent. Ska det vara så svårt att säga förlåt? Slänger mackan, äckladav att jag fortfarande är en feg jävel.

ossi.carp@dn.se

Det är fem nummer kvar till min tur. I systembolagsbutiken på Sveavägen är det fortfarande betjäning över disk. Försäljaren berättar att det finns ytterligare två sådana äldre butiker kvar: på Odengatan vid Vasaparken och i Gamla stan.

Förr grabbade man inte åt sig drickat från lagerhyllor, pappkartonger med kran fanns inte. Det var liksom mer av betjäningskultur över druvans berusande safter.

Butikernas sortiment fanns överskådligt i montrar längs innerväggarna. Inför fester patrullerade man nyfiken framför dem. Direkt över disk gick det nästan alltid att framgångsrikt rådfråga expediten, sådant som Kronstam numera sköter genom knapphändigt enkelriktade sms.

Med detta sagt är inte självbetjäningen värdelös. Systembolagen var förr lite som en sista rest utav det gamla Motboks-Sverige. Folk kände sig granskade när de skulle beställa sina dryckesvaror. Det fanns en påtaglig skamatmosfär på Systemet som är svår att förstå i dag.

På sistone har Stockholm också fått två nya butiker med särskilt kunnig manuell betjäning, i Söderhallarna och i Hötorgshallen. Men känslan av att vara granskad har för alltid försvunnit.

marcus.boldemann@dn.se

Jag vänder staden ryggen, kliver rätt in i ett vått, halt mörker. Furorna skjuter upp som missiler ur marken. Så när på en slirande joggare och en hundägare är det kusligt öde. Bara några hundra meter bort ligger staden, men när reklamskyltarnas ljus från Norrtull inte längre når fram till min rygg är det omöjligt att förstå hur nära Sveriges urbana hjärta jag befinner mig.

Det här är ju urskog. Kraftfull, omslutande. De sparsamt upplysta grusvägarna, Brunnsvikens svarta spegel, doften … Jag blir betagen, mållös.

Bara det avlägsna dånet från E?4:an påminner om staden. Var är alla människor? Varför är jag nästan ensam här en vardagskväll i november? Var är alla som likt mig behöver syre?

Så plötsligt ett staket. Då slår det mig: det är ju här hon bor, kronprinsessan Victoria! Eller har hon kanske inte flyttat in än? Jag inser att jag inte riktigt hängt med i svängarna. Men jag undrar hur hon mår. Och vad hon tänker om sin gubbsjuka pappa. Själv tänker jag att om vi nu nödvändigtvis ska ha ett sånt däringa kungahus, så är det kanske det är läge att hon tar över nu. Innan det är för sent.

ulrika.by@dn.se