Skrivet av
Lars Grimlund 09:20, 29 december 2010 i kategori Utanför tullarna
Det kanske är provocerande för alla som pendlar från Märsta, Södertälje, Kungsängen och Västerhaninge. Men det går att ställa klockan efter Lidingötåget. Fråga mig, jag vet, för jag har bott vid en järnväg i hela mitt liv, nästan i alla fall.
Visst har jag fortfarande mardrömmar om tågförare som glatt åker förbi när jag står på perrongen på Parkvägen och redan är sen till plugget.
Visst var vagnarna snyggare när de var målade i venetianskt rött i stället för moderatblått.
Visst var det coolt med kupéer för rökare och icke-rökare, bagagehyllor, plyschklädsel i icke-rökarekupén och läderklädsel i rökarekupén, som förr i tiden.
Och visst var det skönt att sitta kvar ända till Humlegården när man skulle till stan.
Men det bästa av allt är att tåget fortfarande går som på räls. Spårvagnarna, som är från mitten av 1940-talet och Sveriges äldsta i reguljär trafik, verkar gilla både snö, is och kyla.
Tåget som lämnade Ropsten 14.20 skakar nu in på Aga station. I tid, så klart.
lars.grimlund@dn.se
Skrivet av
Jan Falk 10:47, 28 december 2010 i kategori Utanför tullarna
Ett senkommet julpaket? Jag plockar fram postavin och tittar. Avsändare saknas, men utlämningen sker i en butik i Mörby Centrum. Jag trotsar snön och kylan och ger mig i väg.
Bilen kör nästan fast i modden – men att pulsande ta sig fram känns inte lockande en sån här dag.
Kommer plötsligt att tänka på Italienresan för drygt två år sedan. Då var det sol och värme som gällde. Vi var sex kompisar som drog runt i en hyrd sjusitsig bil. Det var varmt i vattnet också och vi hann bada en hel del mellan restaurangbesöken och en och annan vinprovning.
Det är härligt med ljusa semesterminnen när kylan och mörkret tränger sig på!
Men var är paketet? Expediten plockar bara fram ett kuvert och ber mig skriva på ett mottagningsbevis.
Så ser jag avsändaren; ”Municipality of Pisa”. Nu börjar jag förstå. För ett år sedan kom ett kryptiskt meddelande från biluthyraren. En kamera hade dokumenterat oss som brottslingar. För denna upplysning avkrävdes jag 300 kronor.
Nu kom själva böterna. Lagens långa arm, polisen i Pisa, hade äntligen nått mig efter två år. Misstaget att glida in på gågatan i Pisa kostade alltså 119 euro …
jan.falk@dn.se
Skrivet av
Marcus Boldemann 08:55, 27 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Mitt under artisternas applådtack efter ”Andrea Chénier” på Operan tittar jag på publiken. En kvinna gråter. Längre bort sitter en person och stampar med fötterna i golvet av begeistring. Men framför allt hörs bravorop när sångarna om och om igen visar sig framför ridån.
Ändå är publiken i Stockholm disciplinerad jämfört med kontinenten. På Staatsoper i Wien har jag upplevt regelrätta publika fältslag mellan frenetiska bu- och bravoropare.
Åskådarna i Stockholm är dock inte mesiga, bara man känner till deras taktik. Mycket subtilt, genom små skiftningar av styrkan i applåderna, kan man avläsa vad de menar. Fina tanter kan verkligen visa vad det betyder att applådera med fingertopparna.
Plötsligt tycker jag synd om skådespelarna vid talteatern. Där är publiken inte så uthållig i sin hänförelse som på opera. På sin höjd får artisterna komma in två tre gånger för att ta emot applåder.
Men på talteatern förekommer det makalösa att publiken är så gripen att de inte applåderar alls. Så var det en gång i tiden när Lars Hanson satt ensam på Dramatens scen som kung Oidipus med utstuckna ögon i Sofokles klassiska drama.
marcus.boldemann@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 11:16, 23 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Doften från en viss möbelfernissa knockar mig alltid. I gathuset på Upplandsgatan 79 låg en liten firma som restaurerade möbler. När man gick genom gången till gårdshuset slog lukten emot en. Det var 70-tal och mina föräldrar hade rivningskontrakt i väntan på skövlingen av Norrmalm. Huset var byggt vid sekelskiftet och standarden låg. I vår lägenhet fanns ett hål i golvet, hej Kalleihålet sa jag till grannen under oss. Hejhej, sa Kalleihålet.
Det var alltid fest på gården. Vi ungar sprang omkring utan någon som helst uppfostran, det var ute med auktoriteter. Maten smakar bajs, skrek vi och skrattade. De vuxna drack Vino Tinto, rökte i bilen när barnen satt i – utan bälte givetvis – och de som mot förmodan gifte sig gjorde det barfota. Min älskade moster kom förbi och luktade läder och cigarettrök. Jag sökte igenom hennes handväska efter Toy. De hade runnit ur asken och låg på botten bland skräp och tobaksflarn. Tuggummi var min grej, så fort jag såg ett pillade jag upp det från gatan och stoppade blixtsnabbt in det i munnen. Ju ljusare nyans, desto lättare att få loss.
Numera kan jag köpa hur många tuggummin jag vill tänker jag och går förbi mitt barndomshus som fick stå kvar.
maria.ringborg@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 14:06, 22 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Sitter på ett Södermalmsfik och förstår varför manusstressade filmregissörer tjuvlyssnar på andras samtal. Hur livlig fantasi man än har kan inget slå verklighetens dialoger. Mannen vid kaffeautomaten skummar mjölk och samspråkar med en kund.
”I går såg jag tre skinheads på Långholmsgatan! Fattar du hur ovanliga dom är nu för tiden?! Dom är mer sällsynta än vargar i Hägersten.”
Även missuppfattade samtal kan ha komiska poänger. Häromdagen frågade en redaktör vad jag menade med ”kort barnarbetare” när jag pratade om tidningen Kommunalarbetaren. När jag och en kollega diskuterade ett chefsbyte på Expressen, eniga om att nästa redaktör borde vara en renässansmänniska, undrade en förbipasserande varför nästa chef nödvändigtvis måste komma från Härnösand.
vid ett reportagejobb satt jag en gång i väntrummet på ett sjukhus i Göteborg. En äldre man berättade att han hade vågat ta kontakt med sin gamla ungdomskärlek i Jämtland när en sjuksköterska kliver in i rummet. Hon avbryter honom okänsligt för att själv mångordigt lägga ut texten om sitt kära gamla hemlandskap. Mannen lyssnade tills hon var färdig och sa sedan: ”De e la gott att de e fint nån annanstans så inte alla behöver trängas på västkusten.”
Skrivet av
Mia Tottmar 09:32, 21 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Julbelysningen blir diskretare ju mer välbeställt ett område är.
Se där en fördom som sprack under en promenad bland mångmiljonlägenheterna på Lilla Essingen. I de före detta fabrikskvarteren slingrar sig röda ljusormar runt pelare, balkongräcken gnistrar i neonblått.
På grannön faller lampgirlander mot den lysande renen på gräsmattan. Några kvarter bort täcker siluetten av en stjärna hela fasaden.
Till och med på Karlavägen sprakar balkongerna färgglatt.
Alla blinkande kulörta lyktor är välkomna i det tunga mörker som har lagt sig över stan.
Inte ens Cesar Millan piggar upp. Hunddomptören, känd från tv och som kan betvinga en pitbull med ett krökt ögonbryn, kommer till Hovet.
Yippee, äntligen ska hunden få lära sig veta hut.
Men icke. Hundar är inte välkomna. Möjligen om vi förklär oss, med stadig sele och vit käpp.
Det skulle spricka direkt, det är bortom hundens förmåga att vara allvarlig och ansvarsfull i flera timmar.
Tur är det, kanske. En tokrusning genom snövallarna lyser alltid upp.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Jacques Wallner 10:50, 20 december 2010 i kategori Allmänt
Julen är gåvornas tid. Det finns så klart sådant som man aldrig kan gengälda. Som min fostermors mödor. Jag är övertygad om att jag utan hennes kärlek aldrig hade blivit människa.
En gång i tiden öppnade hon och hennes man, en hårt arbetande mekaniker, sitt hem för barn vars föräldrar behövde lämna bort dem några månader.
Jag var nio månader och sjuk när jag blev stockholmare. Tiden gick och ingen hämtade mig.
Med åren förstod jag att det fanns barn som varken mamma eller pappa ville ha. Som jag och min yngre fosterbror.
Min fostermor hade inte hjärta att vräka någon av oss. Vi blev kvar. Vi växte upp med familjens egna barn.
Jag blev strulig tonåring och hamnade på ungdomshem. När det inte längre ville ha mig kvar ställde hon upp igen och gav mig en sista (?) chans att ta ansvar för mitt liv.
Tja, det blev ingen rofylld resa framöver heller. Men lugnare.
Nu för tiden har jag egna barn. De kan inte förstå hur man kan lämna bort sina barn. Men kan man förstå hur någon vill ta hand om andras?
jacques.wallner@dn.se
Skrivet av
Ann Persson 06:00, 18 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Jag hoppar av bussen vid Slussen och ska slinka ned i tunnelbanan. Tjurrusning vid SL:s spärrar.
Med mitt accesskort i handen får jag ta ett steg åt sidan och hoppas på en enstaka grön passerpil i ett litet glapp mellan horderna av tomt stirrande alfamänniskor som ska ut. Sen ska vi köa, vi som tankat våra kort, när pansarglasen öppnas och sluts mellan var och en av oss. Jag har inte tid. Därför är jag alltid lite öm runt revbenen efter en kyss i spärren varje morgon. Och förföljd av fula ord, eftersom min framfart får automatiken att haka upp sig.
Vet faktiskt inte vad jag avskyr mest – brutala spärrar eller plankare. Minns plötsligt min ungdoms alla fåntrattar som inte skulle betala tv-licensen. Muf-killarna som hatade ”statstelevisionen” och vänstersnubbarna som inte ville vara ”sussiga” (som det uttalas i Malmö, här i Stockholm heter det ”såssiga”).
Inget är så unket som att inte betala för sig. Få saker gör mig så upprorisk som hårt pansar.
Jag vill inte vara med i kriget mellan SL och plankarna.
ann.persson@dn.se
Skrivet av
Virve Hedenborg 09:05, 16 december 2010 i kategori Utanför tullarna
Sikten skyms sakta, dimman smyger sig på. Tunna rökslöjor binds ihop till en tjockare massa som plötsligt är ett faktum. Luktar det rök? Jo, visst luktar det rök. Jag ser mig omkring, men alla andra bilister kör framåt.
Vad ska man göra om det brinner i en tunnel? Köra på? Köra intill sidan? Stanna och gå ut?
Ingen reagerar runt om mig, alla kör på. Fast visst är det rök? Jag vill ta tag i min bilgranne och fråga, men det går inte.
Jag skruvar upp radion. Hur allvarligt ska det vara för att bryta Studio ett? Vilken frekvens har Radio Stockholm?
Sätta på fläkten? Nej, då kommer det väl ännu mer rök in i hytten. Luften sticker lite i näsborrarna.
Jag kör snabbare för att komma ut ur tunneln. Samma väg som går in i dimma. Jag kan inget annat göra.
Några minuter bara, knappt det. Sedan – ute. Himlen öppnar sig, Årstafältet brer ut sig. Lättnad.
Trafiken flyter fint, dimman är borta. Jag ser inte säkert, men tror att en bil står i vägrenen och bärgas.
Så snabbt försvann panikkänslan.
Det här var före bomblördagen.
Undrar hur jag och alla andra bilister hade reagerat i dag.
virve.hedenborg@dn.se
Skrivet av
Lars Grimlund 09:59, 15 december 2010 i kategori Utanför tullarna
Det började med att politikerna i Stadshuset inte klarade av att se Bajenbarnen stå och gråta utanför Söderstadion för att de inte kom in på matcherna. Klart att Hammarby måste ha en större arena. Om två år står Stockholmsarenan klar med plats för för 30.000 sittande åskådare och 40.000 vid konserter. Att Hammarby numera är ett mittenlag i superettan, att SM-finalerna i innebandy 2013 och 2014 redan är bokade och att bilsport och skidskytte är på väg in är knappast någon garanti för ekonomisk succé.
Framför allt som man nu får viss konkurrens av mastodontbygget Swedbank Arena i Solna.
Djurgårdsbarn gråter inte men klart är att klubben behöver en ny modern arena. Det finns tankar på att ge Djurgården attraktiv mark på Östermalm för att de ska kunna förverkliga sin dröm.
Visst är det lätt att vara efterklok men det hade inte varit så förbaskat svårt för röstjagande politiker i Stadshuset att höja blicken en aning och se lite längre än bara söderut.
De skulle ha gett Hammarby och Djurgården uppgiften att ta fram en gemensam arena.
Nu leker man med skattebetalarnas pengar.
Igen.
lars.grimlund@dn.se
.jpg)
Mest kommenterade