Det dimper ned ett mejl och jag läser det i telefonen vid ett rödljus. Dödtid är till för att slås ihjäl och Stockholmstrafiken känns inte lika seg när tomrummen fylls med något. Ett problem är att långa mejl ofta avbryts med ilskna tutningar från någon oförstående längst bak i bilkön.

Mejlet kommer från en rese­byrå som undrar hur min senaste ”bokningsupplevelse” var. Kollegan Bosse som jag reste med till Grekland för att bevaka den ekonomiska oron föreslår skrattande att jag ska glida på syftningen och svara att det var för mycket tårgas. Men annars okej.
Jag funderar över om företagens olika kommunikatörer möjligen har gått samma utbildning. En utbildning med läroböckerna fulla av utsmyckningsord som inte har inflationsskyddats mot klichébildning.

För ett tag sedan träffade jag ett par whisky­fabrikörer som medievant lade ut texten. Före­tagets idé baserades på en ”vision” och ”upplevelser” och ”framtidsvisionen” var att fler skulle få ”uppleva” detta. Kronan på verket var ett eget whiskyfat som var en ”femårig upplevelse­produkt”. Ju längre intervjun led upplevde jag starkt att det i deras visionära beskrivning fattades ett litet men ack så tungt vägande ord. Bakfylla.

paul.hansen@dn.se

Vi har alla ett eget paradis på jorden, mitt är en grönskade gård i stadens stenöken. Varma vår- och sommarkvällar sprider sig oset från grillen över kvarteret. Ofta hör man skratt och ibland en trudelutt. På gatan utanför blandas ljudet från trafiken med sorlet från uteserveringen, ett stenkast bort.
Men den allra bästa tiden är tidigt en söndagsmorgon, då är vi ensamma här – sonen och jag.
Det här är vårt sagoland, där solen alltid skiner och inga måsten finns.

Sonen är kung över det helgstängda dagisets sandlåda, med gungdjuren och rutschkanan. Han konfiskerar kvarglömda hinkar och spadar (och lämnar sedan motvilligt tillbaka dem). Det finns till och med en liten bergknalle, som han med en snart tvåårings övermod intar. Och även om han diktatoriskt bestämmer vad vi ska göra, så är jag övertygad om att han kommer att växa upp till en rättvis monark.

Det sägs att det har legat en kyrka här tidigare, kanske är det sant. Men det spelar ingen roll. För oss är detta, hur som helst, en helig plats.

lilian.almroth@dn.se

En kvinna kräks bakom skynket, jag hör henne hulka. En annan andas djupt, faller i snarkningar. En syster pratar med henne, med röst som vore det till ett barn. ”Du är trött Margareta, det förstår jag. Det har varit en lång dag.”
Jag ligger ensam i ett rum. På en plastig brits med pappöverdrag försöker jag sluta ögonen och slumra. I taket ser jag bruna fuktringar som sprider sig. Med jämna mellanrum hörs en signal, ett piiiiiip. Jag räknar med – varannan minut? Vet inte vad den betyder.

Nu har jag varit här i fyra timmar. Det är inte klokt, men samtidigt just det. Jag förstår att jag är lågt prioriterad. Det är rimligt – påkörd, men utan synliga skador än ett sår på ankeln.

Vartefter kvällen går blir gamlingarna fler. De som trillat, de som känner ett tryck över bröstet, de som blivit liggande.
Några få har en dotter, en son, en make eller maka med sig.
De flesta är ensamma.
Efter sex timmar kommer doktorn. Lite sårtvätt, lite tejp. Åk hem du – det läker av sig själv.
Och jag är så oändligt tacksam.
Gud och andra i hennes ställe vet att långt ifrån alla är så lyckosamma.
virve.hedenborg@dn.se

Lite jobbigt är det. Överallt sitter folk på ute­serveringar och dricker vitt vin och ser märkvärdiga ut. En del säger att om man inte har ett konto på Facebook så finns man inte.
Men den ljumma vårkvällen och de fullsatta restaurangerna tar död på den myten.

”Titta på mig, jag finns. Och jag har råd att sitta här och äta. Och dricka. Titta gärna en gång till för jag har sällskap också. Och roligt. Snygg är jag också. Titta gärna en gång till.”
Problemet är att jag ogärna ger dem den glädjen. På gränsen till demonstrativt vänder jag blicken åt andra sidan gatan, ligger det en uteservering där också blänger jag rakt fram.

Samma sak gäller när klassbilarna kommer fram ur garagen. Det ena märket ­finare än det andra, en cabriolet är alltid något extra har jag förstått.
Tuffa typer i mörka solglasögon sitter vid ratten och vid sidan av dem en skönhet, kanske i sjalett.
Jag vägrar att titta. Glassa gärna men inte på min bekostnad.

lars.grimlund@dn.se

Vi klev på vid Västerbroplan för att fara över Västerbron och kliva av vid Hornstull. Där stannade bussen. Vi stod framför utgångsdörren, men inget hände.
– Öppna, ropade vi.
– Det är ingen avstigning på den här hållplatsen. Ni måste följa med till Liljeholmen, säger busschauffören.
– Men du står ju ändå här och släpper på folk!

Man riktigt hör i chaufförens röst hur han njuter av att plåga nervösa resenärer.
– Läs tidtabellen, där står att den här fjärrbussen inte stannar för avstigande vid Hornstull, ropar chauffören med ännu kraftfullare röst.
– Det såg vi inget om vid hållplatsen på Västerbroplan. Hur ska vi veta?

Till sist ger chauffören med sig. Vi får kliva av. Han är en människa som inte bör ha någon befattning i en hård diktaturstat. Den insikten fördjupas när vi dagen därpå efter en hel del letande lyckas hitta en knappt synlig finstilt not på busshållplatsens tidtabell där det står att linje 743 bara stannar för påstigande vid Hornstull.

marcus.boldemann@dn.se

Stans nöjesliv är fullt av alkohol, droger och tobak. Kvällstidningar och skvallerpress skriver ofta och gärna om artister, idrottsstjärnor och andra kända som ertappas med förbjudna substanser.
För så är det. Den som väljer att förstöra sig själv med alkohol och/eller tobak får göra det. Bara skatten är betald. Sjukhusen tar hand om de förödda som överlever tillräckligt länge för att behandlas.

Men den som väljer förbjudna droger har hamnat på andra sidan i ”kampen mot knarket”. På fiendesidan.
Då ges ingen pardon.

Det är dags att damma av det gamla militärskämtet från min tjänstgöring hos Vaxholmsregementet: ”stämmer inte kartan med terrängen, så stämmer terrängen”.
Hur ska vi kunna komma vidare om vi inte vågar säga som det är: kampen mot knarket kan inte vinnas.
Vi kan låtsas att det går. Liksom att vi kan vinna kriget i Afghanistan … Mors! Men på vilket sätt blir Stockholm och Sverige bättre av det offentliga hyckleriet?
Ska vi bara bortse från lidandet för alla dem som förnedras, straffas och stöts ut för att de valt att döva sig med fel substans? I vems intresse hycklas det?

jacques.wallner@dn.se

Jag ser bara spår av rådjuret. Nu talar jag inte om avbitna tulpaner, eller små svarta lortar. Utanför bussfönstret passerar en gatuskylt med skuggan efter ett par spetsiga, lystrande öron.
En gång satt här ett klistermärke med ett vitt rådjur. För kanske åtta år sedan fanns de överallt. Gatukonstnären Klisterpeter stod bakom invasionen. Man mötte rådjurens outgrundliga blickar från gatuskyltarnas baksida.

Jag har alltid trott att det var just här, vid Slottsbackens början, som konstnären hade tre beväpnade och fjuniga värnpliktiga från Högvakten bakom sig när han hoppade ned från stolpen. Historien spred han själv, i en intervju.

Nu är rådjuret borta.  Från bussfönstret ser jag att baksidan av skylten är rensad på klistermärken och klotter. Bara konturerna efter ett par öron finns kvar.
Är det Vägverket som städat? Eller någon annan rådjursälskare som plockat hem en souvenir?
Från mitt bussfönster ser jag att det är samma sak vid Slussen. Renskrapade skyltar med avgassvarta skuggor av rådjur.
De har dröjt sig kvar länge i stadsbilden. Men var är de nu?

ann.persson@dn.se