En vild tvååring stormar förtjust runt i min lägenhet som inte är det minsta barnanpassad. Jag och en god vän dricker te på balkongen och vildingen springer ut och in med nya fynd: två fjärrkontroller, läppstift, en värmeljushållare. Till sist fastnar hon för ett par högklackade festskor med tunna, silverfärgade remmar. Hon stolpar stolt runt i de alldeles för stora skorna innan hon utmattad rullar ihop sig till en liten boll på trallen.

Det finns ett obestridligt kvitto på lycka och det stavas barn. Det är vad jag tror, som inte reproducerat mig. Jag vet vad minst hälften av er tänker och ganska många säger rakt ut: Är det inte dags snart?

Men ett barn räcker inte heller för att leva upp till normen, säger min väninna som är ensamstående och inte gjort något syskon åt sin dotter.
Hon har just avslutat sitt konto på Facebook. Hon stod inte ut med alla uppdateringar om folks perfekta familjeliv.

Det handlar om kärnfamiljslycka och den är inte alla given. Så jag påminner oss om vårt liv: Hur spännande, givande och fulla av vänskap, kärlek och barn de är. På ett annat sätt bara.

Om man ska hålla till höger eller vänster på gångbanor för gående är verkligen en fråga som engagerar DN:s läsare. För två veckor sedan skrev jag om detta problem. Massor av trevliga läsare hörde av sig, och de flesta höll med mig och NTF. Håll till höger!

Men en ny fråga dök upp. Hur gör man när gångbanan delas med cyklister? Enligt NTF finns det ingen lag som reglerar detta. Men i trafikförordningen finns en rekommendation om att den gående som använder vägrenen eller körbanan om möjligt ska gå längst till vänster i färdriktningen. Därför anser NTF att det även är rimligt att man går till vänster i färdriktningen på en gång-, cykel- och mopedbana som delas.

På väg till en lunchmöte ställs jag inför ytterligare en frågeställning. Gäller inte regeln att man går till höger även på trottoaren? Där jag går håller de flesta till vänster.
Men sedan tänker jag, vad spelar det egentligen för roll? Med lite sunt förnuft går vi inte in i varandra eller så gör vi det och kan passa på att stjäla en kram.

Krama varandra i trafiken!

En svag, men ändå distinkt lukt av urin på överhettad asfalt nådde min näsa. Högsommarvärmen besökte oss stockholmare redan i början av sommaren och framkallade högsommar-förnimmelser, trots att syrenen inte hade hunnit blomma ut.

Då – i början av juni – passade hettan och stadsrekvisitan inte ihop. Lukten av het asfalt hör till kvällar med semestrande barnfamiljer på uteserveringarna. Den här kvällen när vi släntrade från en elevföreställning på Operan satt i stället kostymmän och dräktdamer på stolarna. Kavajerna avhängda, skjortkragar uppknäppta och rödmosiga ansikten vända mot kvällssolen.

Min sommarstad har många lukter, eller dofter. Dammig asfalt. Cigarretter. Solsvett och solkräm sena eftermiddagar i en bar. Smultronschersmin på vägen hem genom en park, arom så god att man vill äta luften. Något fett, friterat och ätbart en tidig kvällning innan allt börjar. Eller samma sak på småtimmarna, när festen är på väg att ta slut.
Eller den ljuva doften av regnvåt asfalt. När allt är rent och börjar om igen.

Jag går Hantverkargatan upp, mellan Skillinggränd och Parmmätargatan. Det är mitt på dan, jag ska till ett möte som jag gärna skulle ha sluppit. Å andra sidan har jag haft tur med 62:an och är tolv minuter tidig. Jag hinner gå till ett fik för att trycka i mig en kardemummabulle eller biskvi eller en dammsugare.
Inte för att det är nyttigt, för att det inte är det. Lite vardagsedge för medelålders, ba. Som att ta hissen fast det bara är en trappa, köpa kött som inte är ekologiskt eller cykla till närbutiken utan hjälm.

Men bäst som jag går där och myser av min mycket relativa rebelliskhet händer något rejält oväntat. Jag blir överfallen. Av en mås, en stor, vit, asförbannad mås. Den skriker vilt och dyker i våg efter våg mot mitt oskyldiga och oskyddade huvud. Jag försöker skydda mig med den tunna, rosa Aftonbladet Sport jag har i handen, jag duckar och viftar och börjar jogga lite återhållet – det är ju mitt i stan.

Under tiden tänker jag två saker. För det första: Varför är denna stora vita mås arg på mitt huvud? Har jag gått för nära ungarna? Och i så fall: om man är en mås med aggressionsproblem är det kanske inte maxbegåvat att uppfostra sina ungar mitt på Hantverkargatan. För det andra: Det här måste se fantastiskt roligt ut.