Skrivet av
Paul Hansen 08:56, 31 augusti 2011 i kategori Allmänt
Erik Ohlsson och jag möter många lager av elände i Tripoli. Det börjar med tolken. När vi första gången ses berättar han att Khaddafis trupper dödade hans son i söndags och att han därför bara kan arbeta med oss en halv dag. Han är tvungen att ta sig hem för att möta vänner och släktingar som kommer för att kondolera sorgen.
När vi arbetat färdigt, lämnat av tolken och återvänt till hotellet sitter det två lappar i hissen. Vi informeras om att det finns mat i restaurangen 19.30 och vattnet sätts på igen – mellan 21.00 och 01.00.
När jag gör bilderna klara för att sända hem ekar det av eldgivning i mörkret. Några skott smattrar nära, andra dundrar långt bort. Vid vägspärren utanför hotellet sitter några män och sjunger. Ljudbilden påminner om nyårsafton på Västerbron.
Strax före halv åtta ställer sig världsreportrar som Erik Ohlsson och BBC:s John Simpson snällt i en lång matkö. Ingen klagar. Vi är som välartade skolelever. När jag ber om en sked mos extra säger mos-mannen: ”No.” Jag kommer att tänka på biträdande rektorn på Högalidsskolan som skrattande berättade att eleverna var väldigt nöjda med maten. De hade bara ett klagomål, de ville ha mer svensk mat. Som pizza och kebab.
Skrivet av
Lilian Almroth 09:53, 30 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
Jag minns första gången jag såg Stockholm på natten. Vad vackert med alla ljus, som ett pärlband genom staden. Men det finns platser även mitt i stan som är mycket mörka. Häromkvällen var jag på en sådan.
Det började som en trevlig kväll med en vän. Sedan skulle jag skynda hem. Jag tvekade först, men bestämde mig sedan att övervinna rädslan och gena över Adolf Fredriks kyrkogård. Jag ångrade mig nästan omgående när jag såg några skuggfigurer vid minneslunden. Innan jag hann vända kom en av dem emot mig. Det visade sig vara tre spanska turister som i kvällsmörkret letade efter Olof Palmes grav med guideboken som enda kompass.
Och jag föll till föga. Hur många gånger har jag inte gått förbi graven och tittat på blomkransarna. Men det var lättare sagt än gjort att hitta en sista viloplats med enbart en mobil som ljuskälla. Vi klev nästan på Hjalmar Branting innan vi hörde en röst från mörkret: ”Vad letar ni efter?” Mina nyfunna spanska vänner ryckte till av rädsla, men fick sedan hjälp av en betydligt kunnigare guide att hitta graven.
Alla män i mörkret är uppenbarligen inte farliga.
Skrivet av
Virve Hedenborg 09:45, 25 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
Glamorama, glamour, glam? Det vankades modefest. Jättemånga, jättelånga personer på en scen. Runt omkring den ett hav av sittande gäster i olika kreationer. Från den anspråkslösa svarta till full exhibitionistutstyrsel.
Jag och kollegan hukhasade hastigt förbi fotografernas blixtar vid ingången (det hade vi naturligtvis inte behövt göra, ingen riktade linsen mot oss) och ställde oss att titta. De flesta andra som kom in poserade vant. Vi kändisspottade och fick snabbt full bingoplatta. Ett tag trodde jag mig se Alexander Skarsgård.
Vi tyckte lite synd om flickorna i rosa, glansiga låtsasrokokoklänningar som delade ut tunna chokladflarn från sponsorn. Deras outfits hade garanterat korats som de vackraste – om publiken varit sju.
Festen var nog ganska glammig. Men för att vara en inblick i den ljuva världen kändes det ändå inte så dekadent.
Trots kvällens alla timmars fri bar var taxikön hem städad. De flesta stod med en goodiebag med gratisprodukter på armen och en flaska vitaminvatten i handen. Den var också gratis.
virve.hedenborg@dn.se
Skrivet av
Lars Grimlund 09:01, 24 augusti 2011 i kategori Utanför tullarna
Det var Galenskaparna som skrev hyllningstexten ”Man blir så glad att se Bengt-Erik Grahn, Bengan min vän, överallt är du känd. Bengan min vän, du har blivit legend”.
Trots att Bengt-Erik har hunnit fylla 70 år så funkar Jan Rippes text fortfarande.
– Gå före du som nästan är världsmästare, säger mannen som står före i kön.
Han säger det utan någon som helst ironi i rösten. Mannen minns vad Grahn, som precis som Ingemar Stenmark tävlade för Fjällvinden, höll på att göra i VM i Portillo 1966. Grahn hade ledningen med närmare två sekunder, en evighet i slalom, inför andra åket. Den stora skrällen uteblev eftersom Grahn körde ur när han bara hade några portar kvar att åka.
Grahn smiter förbi, tackar mannen med ett förläget leende men säger inget mer. Om det är för att han är norrlänning från Diknäs i Vilhelmina eller om han inte vill bli påmind om missen i Chile för 45 år sedan har jag ingen aning om.
Brukar se Bengt-Erik i Lidingö centrum då och då. Han hastar in i någon av affärerna, tekniken påminner om skidåkaren Bengt-Erik Grahn. ”Kanhända går det så fort att han missar en port men han är alltid så gla’ ändå”.
Lars Grimlund
Skrivet av
Harald Bergius 09:23, 23 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
Killen som går förbi ser på det hela taget trevlig ut, en ung man på väg till jobbet. Denna soliga augustimorgon har han valt en svart t-tröja med vitt tryck: ”Enjoy Cock” står det, i känd Coke-typo. Och ”cock”, kära läsare, det är engelska och betyder kuk, det.
Några dagar senare, på väg hem från Grönan i ösregn (roligt, folktomt) anar jag en trend: ännu en Kungsholmsman har valt bröstet för att marknadsföra sin penis. Den här är äldre, några och femti, han åker 4:an med sin fru och på tröjan står det ”man” vid en uppåtpil och ”legend” vid en nedåtpil.
Ni fattar, va? Den här mannens organ har det snackats en hel del om i stugorna …
Visserligen är väl kukreklamen inte i första hand riktad mot manliga, 42-åriga heterosexuella DN Kultur-medarbetare, men ändå. Vilka är det som ska se tröjorna och plötsligt komma på att ”nämen! jag har ju glömt att njuta kuk – det ska jag göra” eller ”det var som attan, han där bak i bussen, brevid sin hustru, hans penis är tydligen en legend, om man skulle ta reda på lite mer om den”.
Harald Bergius
Skrivet av
Marcus Boldemann 09:08, 22 augusti 2011 i kategori Allmänt
Sommaren tar slut. De ljusa nätterna är borta. Själen ställer om sig.
En kväll sitter jag på stadsbussen och bläddrar i almanackan och gör en upptäckt.
I kalendern har jag noterat middagar. Och de middagssamtal jag minns som särskilt lyckade har alla ett gemensamt. De inföll under den mörka årstiden.
Sommarens fester har redan börjat förblekna. Då går allt så himla lätt. Man möts och pussas på kind i ett ständigt rus. Någon kommer och någon går, någon springer i väg och badar. Det flamsas tills solen går upp.
Hur mycket mer innehållsrika är inte middagar och fester under de mörka månaderna. Jag tror det är det kyliga klimatet och mörkret som vi måste betvinga. Man sitter i ett rum i en lägenhet eller villa och diskuterar långt in på de kolsvarta nätterna.
Till min glädje har jag omvärderat den mörka årstiden. Den är välkommen. Tack, kära almanacka!
Skrivet av
Ulrika By 06:00, 20 augusti 2011 i kategori Utanför tullarna
Tror inte mina ögon. Min postbox är full. Jag ser det redan innan jag stuckit nyckeln i låset till den. Vet inte vad jag tänker, kanske wow, jag har fått post!
Tre minuter senare går barnen bärsärk vid köksbordet.
De river och sliter i plast och cellofan, tre olika glatta, färgsprakande kataloger, formgivna av någon som mest sannolikt ätit LSD till frukost, talar om för mina barn att nu är det dags att sälja jultidningar.
Tjäna pengar! Du kan vinna en iPhone, en iPad! Tjäna ännu mer pengar!
Barnens ögon glittrar, någonting säger mig att de tror att de bara genom att slita upp de grälla publikationerna kommer att bli rika.
”Mamma, mamma, jag kan tjäna egna pengar, jag kan vinna en iPad!”
9-åringens upphetsning känner inga gränser. Vem lärde honom läsa, vad skulle det vara bra för? hinner jag tänka innan den stora mattheten slår till. Jag går ut, vet inte i vilken pappers- eller plastinsamlingslåda jag ska trycka ner skräpet.
Ute doftar det avslagen sensommar.
Jultidningar, snart vid var mans dörr, barrikaderen Eder.
ulrika.by@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 08:59, 18 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
”Du måste luta dig lite längre ut.” Vi står intill utkiksplatsen vid Katarinavägens slut och min bror vill visa mig något. Staden breder ut sig framför oss och vi ser hur långt som helst. Hör man illtjuten från Gröna Lunds kittlade magar eller är det bara inbillning?
Jag ställer mig på tårna och lutar mig över den tjocka stenmuren. Fallet mot marken skulle vara brutalt. Nedanför är det rusning, alla bilarna ska tillbaka mot Nacka. Hurtiga Finlandsresenärer släpar rullväskorna längs med Stadsgårdskajen bort mot båten.
”Ser du?” frågar han. Jag ser. Stora bokstäver monterade på taket till ett skjul rakt nedanför oss formar orden: BORN TO BE ALIVE. Några bokstäver har fallit bort.
Det känns som att vi nuddar vid en parallellvärld. Till en av Stockholms vackraste vyer finns de som söker sig av andra anledningar. De som vill bort.
Tänk, det finns så mycket man skulle kunna säga till den som står och väger vid stupet.
”Men kanske kan det ibland räcka så, för att bryta en tankebana”, säger lillebror.
Vi står tysta en stund, andäktiga inför den anonyma människokärleken några meter under oss.
maria.ringborg@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 10:27, 17 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
En grupp unga, alla med likadana brandgula kepsar, kliver in och slår sig ner i ena änden av lokalen. Strax bakom kommer en äldre man som också är iförd keps. Den är grå. Vid fönstren sitter människor vid röda bord. Det är tyst, nästan för tyst. Kontrasten mot gatubullret gör att stillheten
känns öronbedövande.
Mannen med den grå kepsen vänder sig mot bordsgrannen och viskar: ”Hur mår hunden?” Kvinnan som kom in med de unga går fram till disken och frågar: ”Har ni något om rymden och pirayor?”.
Slumpens steg har tagit mig till biblioteket på Hornsbruksgatan och jag återupptäcker snabbt vilken gåva ett bibliotek är. För alla. Här inne råder inte bara tystnad och alfabetisk ordning utan även jämlikhet mellan titlar. En illustrerad bok om pirayor smäller lika högt som en bok om kvantfysik. Läslusten är kung – eller drottning.
Efter vad som visat sig ha blivit en lång stund upptäcker jag en annan sak. När man väl tagit sig fram till ordens oas är det svårt att komma därifrån. Hylla upp och hylla ner lockar med lärdom till låns. Eller rättare, kunskapen får man för evigt, men boken lämnar man tillbaka.
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Lilian Almroth 13:44, 16 augusti 2011 i kategori Innanför tullarna
”Behöver tant hjälp?” Orden är vänligt sagda, men ack vad de bränner. Är jag tant nu?
När mina ridelever använde det tilltalsordet tyckte jag att det var gulligt. Men då var jag 19 år och de i tioårsåldern. Nu är det en helt annan sak. Kanske är det en begynnande fyrtioårskris.
Minns min barndoms tanter. Tant M i Köpenhamn, som vi barn bara fick kalla just Tant. Mamma berättade sedan att på danska betyder motsvarande ord faster och moster.
I mina morföräldrars bekantskapskrets förekom många tanter. De hade alla färgglada öden. Jag minns speciellt tanten som bodde just här på Tegnérgatan. Jag tänker på henne när jag går förbi hennes hus, även om hon nu är någon annanstans.
Hon var född före krigen och hade aldrig lämnat barndomshemmet. Tillsammans med sin manlige vän, som var minst femton år yngre, levde de bakom tunga gardiner. Hon berättade om kohagar vid Sveavägen och hur man snarade ekorrar inne i stan.
Och till sist sa hon med eftertryck ”du skriver väl inget illa om kungen”. Nej, det överlåter jag gärna till andra. Däremot tänker jag börja odla tantegenskaper, i alla fall om jag får vara tant Gredelin.
.jpg)
Mest kommenterade