En del reser långväga för att ”hitta upplevelser”. De har planer för varje dag på resmålet, ”första dan gör vi det, sen gör vi det och tredje dan badar vi”. När de kommer fram dyker det upp en ”okänd” faktor: hettan. Det blir bad första dagen och alla andra dagar.

Då är det billigare och mer givande att åka tunnelbana i Stockholm, från Alvik till Fridhemsplan exempelvis. På tåget finns allt, utom mat och risken att få in sand både här och där. Och inga försäljare.

Här finns de som i mobilen talar med omvärlden, herrarna muttrar och damerna säger ”me gu”, och de som talar med omvärlden utan mobil. Här sitter de som upprörs av andras ”oanständiga klädsel” och säger det högt. Och de som inte bevärdigar andra minsta lilla blick. De välsituerade och de vältatuerade. De som har trasiga kläder inköpta i boutique och de som har trasiga kläder på grund av fattigdom. De som köpt ut och de som är på väg att köpa ut. Och tiggarna. Alla finns här.

När man småningom når det hägrande resmålet behöver man inte befara vare sig hetta eller sandstorm.
Och de påstigande blockerar som alltid de avstigandes väg genom att bilda häck åt det håll dit de flesta avstigande självklart är på väg, mot utgången.

En sen kväll på pendeltåget mot Tumba. Vagnen far genom en mörk skog.

– Där ute råder ljustystnad, säger en ung kvinna till sin medpassagerare.

Ljustystnad – jag hade hört ordet bara någon vecka innan. Då i samband med ett bygglovsärende där någon ville ha stora upplysta fönsterrutor i ett hus som ska stå mitt ute i en nästan orörd känslig naturmiljö. Jag kan förstå om bygglovshanterarna reste ragg. På sådana ställen blir det synnerligen påtagligt när någon tänder en vräkig ljusanläggning.

Ibland kan till och med en ensam naken glödlampa i en dunkel omgivning kännas förskräcklig. Obönhörligt dras blicken dit. Man blir bländad. En stjärnklar himmel släcks – på en plats där man kan njuta som bäst av den.

Tillbaka i Stockholm möts jag av det verkliga ljushavet. Begreppet ljustystnad får mig att minnas äldre tider då det fanns lyktor, inga starka lampor, heller inga vrålupplysta reklamskyltar. Då spreds ett slags romantiskt nattligt skimmer med förstärkta kontraster och konturer så att hus och gator såg ut som fantasifulla kulisser.
Det är minnen med blandad förtjusning, för numera kan jag se vem jag möter på gatan och var jag sätter fötterna.

På sätet snett mittemot mig i tunnelbanan sitter en ung kvinna. Hon har en stor svart väska i knät, en spegel i ena handen, penna i den andra.

Hon är söt, har bruna ögon och långt, tjockt hår uppsatt i hästsvans, lite ojämn hy.

Kanske har hon försovit sig. Nu försöker hon komma ikapp.

Hon ritar med kajalpennan runt ett öga i taget, suddar lite med fingertopparna, ritar lite mer. Lägger undan kajalen, tar fram mascara. Hon skruvar av locket, spärrar upp ögonen och drar borsten längs ögonfransarna.
Med jämna mellanrum håller hon ut spegeln en bit för att begrunda resultatet. Då får hon en helt annan min, försöker se avslappnad ut, le lite.

Hon borstar ögonbrynen, stryker efteråt med fingrarna över dem. Sedan puder. Mycket puder. Och rouge. Hon har en tjock borste som hon sveper över kinderna med stressade tag.

Strax före Liljeholmen är hon klar. En sista blick i spegeln innan den åker ner i väskan igen. Sedan sjunker hon liksom ihop i sätet, med den svarta väskan i knät. Blicken fastnar oseende på någonting i fjärran.

Hon är fortfarande söt.

Bilen är inlämnad för in- och utvändig handtvätt på Nidarosgatan. Det kostar mig typ 200 spänn. Jobbet brukar vara gjort på en halvtimme, om det inte är kö, men jag brukar ändå promenera bort till Husby torg, köpa en kopp te och sätta mig på en bänk en stund.

Jag älskar ljuden som förortsvardagen sprider, på mängder av språk.

Husen är fula, säger många. Husby är en dålig plats att växa upp på. Ungdomarna har ingen sysselsättning.

Det sistnämnda är sant i alldeles för stor utsträckning men i debatten kring de svenska invandrarförorterna glömmer man alltid bort det viktigaste av allt: även här är majoriteten vanligt folk som gör sitt bästa för att uppfostra sina barn till goda samhällsmedborgare. Som vill vara med, som vill bidra.

Skönhet ligger i betraktarens öga. Men skönhet kan också sitta i en människas hjärta. Ibland som en törn, en distinkt påminnelse om något som har passerat. Som möjligen smärtar, dock alltid en omistlig del av en själv.

Ibland som ett inre lugn, ett inbyggt perspektiv på livet, på de relationer man har och den man är i dag.

Järvafältet är hemma för mig. På cykel eller till fots, för alltid, även om jag skulle flytta.

Jag har precis lämnat stigen, springer norrut över en liten höjd och sedan ner på andra sidan. Här någonstans ska den ligga, stenen. Men plötsligt fastnar blicken på något helt annat.

Jag har skaffat ”Naturpasset” i Hellasgårdens bastu för att i någon mån göra höstens motion lite roligare. Det är en karta med femtio kontroller som man när som helst kan ge sig ut och leta efter. Att man på köpet får frisk luft och vildmarkskänsla bara tio minuters bussresa från Slussen gör inte det hela sämre.

Dagens inledande kontroller – ett litet kärr, några höjder, en stigkrök – passeras utan större problem. Men så dyker något mer intressant upp: en svamp i kolossalformat. Säkert uppemot två kilo.

Minns att jag sett den på bild i en svampbok. Visst är det blomkålssvamp? Stod det inte att den var ”läcker”?

Någon svampkorg har man inte när man orienterar och inte går det att trycka ned fyndet i kartfodralet heller.
Så det får bli tröjan och en promenad tillbaka med bar överkropp. Och på kvällen serveras en delikatess. Med smör i pannan, salt och lite grädde.