Skrivet av
Virve Hedenborg 09:50, 31 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Cykelbanan slingrar sig upp från skogen och uppe vid brons början ser vägen ut att sluta i ett vitt moln. Morgondimman stiger från spegelblankt vatten. Jag och andra morgontrafikanter sveps in det mjölkvita. Det skapar en illusion av att vi är ensamma här uppe, högt uppe i luften. Det är en av alla vackra morgnar årstiden bjudit på.
Kan det vara den vackraste hösten i mannaminne? I flera veckor har trädkronorna sprakat i bästa Elsa Beskow-stil. Alla löv står i brand – rött, gult, orange. Luften är klar, men inte för kall. Hösten är som sommaren, men lite bättre och lite snyggare. Solljuset är inte lika skarpt och folk har mer kläder på sig.
Samma bro på vägen hem. Solen håller på att gå ned. På väg till Tantostranden är vyn naturromantisk. Från det här hållet är utsikten en helt annan, urban i kubik. Moderna kontorsbyggnader tornar upp sig längs med vattnet. Rakt framåt, nedanför bron ser det ut som en blandning av grustag, rivnings- och byggplats. Stora graffitimålningar skymtar.
Det är jag, några cyklister till och en klunga gruppjoggare med reflexvästar som trängs på bron.
Mörkret faller snabbt, kallfuktig luft kryper innanför kragen.
virve.hedenborg@dn.se
Skrivet av
Thomas Lerner 13:28, 29 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Som ung tonåring tyckte jag att Ingrid Bergman var den vackraste skådis jag sett. Nu, jag är flera år äldre i dag, sprider hon sin skönhet i min rosenrabatt. Mälaren, ett stenkast bort, försenar den första nattfrostens ankomst. Men för en känslig ros kan en enstaka minusgrad vara förödande.
Därför tog jag in två stjälkar och placerade i en vas i sovrummet. De fjorton knopparna, så många var de, slog ut en efter en. Blommorna är stora och mörkröda – och de doftar precis lagom.
Jag gick och tänkte på min Ingrid Bergman när jag passerade en busshållplats I Fittja i norra Botkyrka. Där satt en ung kvinna, senare fick jag höra att hon var sjutton år, och grät. Jag vände om och frågade hur det var fatt.
Hon tittade länge på mig och tvekade innan hon sa: “På höstlovet ska vi åka till mammas och pappas hemland. Jag tror att de tänker gifta bort mig med min kusin. Jag har inte träffat honom på flera år. Jag vill inte … hellre dör jag”. Sedan sa den unga kvinnan att det inte fanns något jag kunde göra och bad mig att gå därifrån. För om någon såg henne prata med mig skulle hon bli kallad hora. Jag gick därifrån och undrade sorgset om hon någonsin kommer att få blomma.
thomas.lerner@dn.se
Skrivet av
Marijana Dragic 08:46, 28 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
”Stoooppaaaa hooonooom!!!”, skriker min vän Annie och jag hinner tänka att hon ser ut som en galen flygekorre när hon kastar sig om mobiltjuvens nacke och tacklar ner oss alla tre i golvet.
Det är fredag och fullsatt. Tio minuter tidigare har en oinbjuden yngling satt sig vid vårt bord längst in på restaurang Babylon. Irriterad försöker jag fånga hans uppmärksamhet. ”Du kan åtminstone fråga”, vill jag säga med blicken, som han vägrar möta. ”Släpp det” signalerar min vän, väl bekant med mitt hetsiga balkantemperament.
Vårt samtal fortsätter tills han plötsligt rycker åt sig våra mobiltelefoner från bordet och sätter av som en 60-meterssprinter. På ren instinkt griper jag tag i honom. När han lösgör sig kommer förstärkningen – Annie – och tacklar ner oss alla tre. Ena telefonen tappar han i fallet, den andra rycker jag ur hans hand. Till slut sliter han sig från oss. I stället för att ingripa gör folkhopen vid utgången väg för tjuven, som försvinner ut.
”Du skulle ha sett dem, det var rätt mäktigt faktiskt”, säger en restauranggäst med skägg till kompisen som missade vår offensiv.
”Måste man göra allting själv?” frågar vi oss efteråt. När notan till slut kommer, och inte en endaste droppe vin är avskriven som plåster på såren, undrar vi igen: Måste man göra allt själv?
marijana.dragic@dn.se
Skrivet av
Anders Sundström 11:00, 27 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
Vi stiger in i en stor fyra med högt i tak och bevarad atmosfär som gamla skåp i serveringsgången, fiskbensparkett och öppen spis. Hyran är inte ockerhög och vi står på 26:e plats bland dem som anmält intresse och därmed fått chansen att titta på lägenheten.
Vi är frestade och funderar på hur vi ska fördela rummen mellan oss och resonerar om hur vi ska möblera. Men visst finns det små nackdelar – det kanske är lite mörkt ändå och köksbänken är inte riktigt snygg. Och lilltjejen måste ju byta stadsdel.
Vi tillhör bostadsköns elit som stått och stampat i över 20 år och nu får vi i alla fall komma och titta på en och annan drömvåning. För några veckor sedan var det en liknande, med lägre takhöjd men bättre kök, på Scheelegatan. Vi tackade nej. Kanske tackar vi ja den här gången. Risken att alla de 25 som står före oss tackar nej är nog rätt liten ändå. Och då slipper vi våndas över att vi kanske får ett ännu bättre erbjudande om några år.
I början av bostadskön står många med mycket höga krav. Risken är uppenbar att de flesta aldrig hittar någon hyresbostad. En gång träffade vi en dam som stod etta bland dem som var intresserade av en drömvåning på Östermalm. Hon var inte helt nöjd med fönsterbänkarna och tackade nej…
Skrivet av
Marcus Boldemann 07:31, 25 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
En akt av förnedring av det mer besynnerliga slaget hände mig på t-banan häromdagen. Genom vagnen drog en försäljare av Situation Sthlm, tidskriften som säljs av de hemlösa. En kvinna köpte ett exemplar. När försäljaren hade gått vidare vände hon sig till alla i vagnen och sa ”Är det någon som vill ha ett exemplar av Situation Sthlm i present? Jag läser den inte.”
Ett slags skamkänsla tycktes sprida sig bland passagerarna. Ingen tog tidningen.
En gång besökte jag redaktionen för Situation Sthlm. Det var när tidningen fått Publicistklubbens stora pris, inte minst för sin kulturjournalistik. Tidningen hade blivit en plantskola för nya skribenter, till exempel Sara Stridsberg.
Inne i kaféet på redaktionen stod ett litet bord med en kondoleansbok. Bredvid ett brinnande ljus kunde man läsa den senaste inskriptionen: ”Hade precis lärt känna dig Lelle. Så varför. Frid. Vännen Christer Wellrath.”
Tolv försäljare hade hittills dött under året. Det var kallt ute och bara fyra dagar kvar till julafton. Sedan den gången köper jag Situation Sthlm.
Skrivet av
Karin Forsberg 08:25, 21 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
Jag är hungrig. Det får bli en tidig lunch. Jag köper en stockholmare med räksallad av den gråhåriga mannen i grillen vid Konserthuset. Halv portion räksallad, ingen senap och inget knussel. 30 kronor jämnt.
Det är höst, men varmt i solen. Handeln på Hötorget går trögt. Kunderna är inte många och de få som ändå handlar nöjer sig med ett äpple eller ett par bananer. Det är för tidigt på dagen. Men försäljarna är på plats vid sina fruktstånd och ropar ”Hej damen” och ”Hallå” till alla som går förbi. Däremellan arrangerar de i fruktlådorna, lägger de finaste äpplena högst upp, plockar bland körsbären, vattnar kantarellerna.
Tre fnittriga tjejer i övre tonåren passerar på sin väg mellan Indiska och Hennes.
”Hallå tjejer, mycket goda körsbär, fina körsbär” ropar mannen i ståndet närmast. Han vinkar för att få deras uppmärksamhet. ”Ni behöver inte köpa, jag bjuder. Kom! Kom, jag bjuder på mycket goda körsbär.” Tjejerna stannar upp, tittar på varandra, skrattar och går vidare.
I hörnet vid Filmpalatset står en man på knä i en onaturlig position. Han har en låda framför sig och håller en handskriven pappskylt i händerna: ”Jag är hungrig”.
Skrivet av
Mia Tottmar 09:02, 20 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Vem har låtit golfspelare och cykelterrorister ta över Nackareservatet?
Hunden får springa slalom mellan dragkärror och wannabe-Lance-Armstrongs.
– Stanna! Nu! SITT!
Whooosh. En övergödd man i trikåer forsar förbi på morrhårs avstånd.
Rassel-gnissel-rassel. Tre välmejkade damer i pikétröjor drar sina klubbor längs skogsstigen. Inte en tass får plats mellan dem.
Ekorrarna tar betäckning. Bävrarna i sjösystemet ligger lågt. Hunden har kort koppel. Minsta rörelse mot de frestande bollarna så får hon garanterat en järnnia i pälsen.
Hela sluttningen ner mot sjön är ockuperad av färgglada pikémänniskor. Vi viker av mot mer oländig terräng. Pustar ut på en sten. Inte.
En kvinna i cykelhjälm darrar på underläppen och sträcker ut armarna mot två små pojkar i strandkanten. Även de i hjälm. Det finns inte en cykel i sikte.
– De är sååå rädda för hundar, darrar hon.
Undrar varför.
Natur är förstås livsfarligt. Man kan få en ekorre i skallen, en bäver i hälsenan eller en hund i synfältet. Bäst att beväpna sig med klubbor, hjälmar och metallglänsande maskiner.
Ännu bättre: stanna hemma och fäll ner persiennerna.
Skrivet av
Jan Falk 10:25, 19 oktober 2011 i kategori Allmänt, Innanför tullarna
Eniros gula sidor innehåller 82 detaljister under rubriken guld, förutom 13 verkstäder och tolv tillverkare eller grossister. Jag har gått igenom samtliga och valt ut några telefonnummer och börjat ringa.
Jag har kommit på att jag kanske kan dryga ut hushållskassan genom en guldaffär. Min tandläkare har precis ersatt två guldpålägg med porslin. Det är alltså dags att realisera värdestegringen som uppstått sedan 1988. Vad priset var den gången, minns jag inte men med dagens kris i världsekonomin är guld en säker investering har jag läst och nu är det dags att göra ett klipp.
En handlare på Söder har en automatisk röst som i snabb takt rabblar upp dagens världsmarknadspriser. Men kilopriser är svåra att räkna om och inget för mig som just vägt in två gram på en brevvåg.
I övrigt är intresset för affär måttligt. Pantbanken tar inte emot tandguld av ”hygieniska skäl”. Min invändning att guldet vårdats med 23 års daglig tandborstning hjälper inte.
Men till slut får jag napp. Jag erbjuds 235 kronor per gram, ”men om det är orenat dras 23 procent av vikten bort”. Legitimation är ett måste och bankgironummer krävs också.
Alltid något – tandläkarräkningen var på 2 400 kronor.
Skrivet av
Jessica Ritzén 13:07, 18 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
En kompis till mig har en inbyggd hjälpsamhetsreflex. Han kan inte rå för den. Den yttrar sig i att han ständigt erbjuder sittplats åt folk eller stävjar bråk han inte har något med att göra. På parkeringar envisas han med att bära andras kassar och gärna tar äldre under armen och leda dem över övergångsställen, vare sig de vill eller inte.
Nu har han startat en ny grej. Utvecklad speciellt för SL:s busstrafik. Han hejdar bussar på väg att köra ifrån personer med uppenbara rörlighetsproblem. Läs pensionärer med trötta höftleder eller föräldrar med barnvagn.
Strategin är enkel. Han rusar fram till bussen, sätter foten i dörren och ställer omständliga frågor om vart bussen egentligen är på väg. Så pass många att den långsamme hinner fram. Han blir älskad förstås.
Det är jobbigt med en sådan kompis. Hans omtänksamhetsstörning får oss andra att framstå som hjärtlösa storstadsodjur. Jag har ingen personlig vinning av Hejda-bussen-rörelsen.
Min respekt skulle han få om han såg till att bussen kom i stället. Särskilt fyran. Ni vet kanske att SL påstår att den har en intervall på mellan 4 och 6 minuter? Det är ju rent ljug.
I stället för att hejda bussar borde han bussa fram dem. Om det nu är bussig han vill vara.
Skrivet av
Behrang Behdjou 13:09, 17 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Jag står och tittar på ett i mina ögon rätt meningslöst fält och jag förstår exakt varför det finns så många människor som slåss för att det inte ska byggas bostäder här.
Många av oss är så. Vi vill ha det som det har varit. Vi trivs med sakers tillstånd och föredrar om vi inte tvingas anpassa oss till något nytt.
Förändringsivrarna är mer obehagliga. Allt är bättre än det som redan är. Alltid. Men jag håller inte med, även om varje enskild fråga måste behandlas för sig och facit tyvärr är 20 år bort.
Jag är varken Yimby eller Nimby. Lite konservativ, kan vi säga. Jag kräver att Stockholms gröna kilar ska vara kvar och tycker att varje regering, oavsett färg, borde satsa pengar på att få folk att inte flytta till huvudstaden. Skattelättnader för företag som startar i Göteborgs- eller Malmöregionen?
För även om man tycker att det är en mänsklig rättighet att få bo var man vill så kanske alla inte måste bo just här. Blir Sverige ett bättre land om alla samlas i mitten av ingenstans? Vi har inte ens nära till kontinenten, för guds skull.
Ett förslag, om ni så gärna vill bygga en massa bostäder i Stockholm. (Och alla vill ju bo i innerstan, är det inte så?) Bygg på Djurgården, om ni vågar.
behrang.behdjou@dn.se
.jpg)
Mest kommenterade