Det är ett lotteri att ta bussen från Ålands­färjan. Julbordet är avätet, snapsarna urdruckna, taxfreekassarna packade.

Vilka vill vi helst hamna bredvid under tvåtimmarsresan till Stockholm?

Det godisspeedade handbolls­laget i nedre tonåren? Pen­sionärs­kören som har mjukat upp stämbanden med Bristol Cream? De tystlåtna män som har ett årsbehov snus på sina dragkärror?

Jaaa! Helst snusentreprenörerna.

Nitlott. Två genuina fyllskallar i raden framför.

– Vi har gått femton spänn plus på resan, skriker kvinnan i mobiltelefon till en suparkompis som lämnats kvar i stan.

– Och var är vi? frågar hon sin reskamrat.

– Älmsta och jag har inte blivit avslängd än. Jag gör framsteg, säger han.

Ölringarna pyser.

– Du lovade guld och gröna skogar och det blev bara den breda vägen, klagar kvinnan.

– Det är där det händer. Och nu åker vi förbi Älmsta, säger han när bussen saktar in i Norrtälje.

På den oändligt enformiga motorvägen försöker kvinnan få i gång ett gräl.

– Du kan inte diskutera med ett fyllo. Pröva på mig så ska jag bevisa det, säger mannen.

De vacklar av redan i Täby.

– Nu är vi äntligen framme i Älmsta, säger mannen.

Jag saknar dem hela vägen till Cityterminalen. Svensk stå upp-komik har missat en naturbegåvning.