Skrivet av
Maria Ringborg 09:31, 31 januari 2012 i kategori Allmänt
Förutsättningarna är de bästa. Vi är fyra brudar som möts på ett mysigt franskt ställe i Vasastan. Det är löningsvecka och baren myllrar. Scenen skulle kunna påminna om en ur hyfsat glamorösa vänskapsserien ”Sex and the city”.
Uppställning: Kvällens svar på seriens Samantha är närmare 50. Hon är den ständiga singeln med en lång rad omöjliga affärer bakom sig som gärna går ut på krogen ensam och lär känna nya människor.
Miranda är framgångsrik i yrket, har stor integritet, vuxen dotter och en ny spännande kärlek.
Charlotte har nyss fått barn, flyttat till större lägenhet och är redan gravid igen. Och så Carrie, det får bli jag eftersom det är jag som är krönikör haha. Jag är inte bara populär och framgångsrik – jo jag har även ett brinnande intresse för höga klackar.
Men var hamnar vi om inte i förlossningsträsket. Den och den höll på si och så länge, sen sprack hon på bredden och tvären från den ena kroppsöppningen till den andra hela vägen runt, och även om vi befinner oss mitt i ”the city” så något sex kommer det för den och den förmodligen aldrig mer att bli tal om.
maria.ringborg@dn.se
Skrivet av
Ulrika By 11:00, 30 januari 2012 i kategori Allmänt
Slaskig vardagskväll. Något motvilligt blir jag ivägsläpad från en afterwork-krog till en annan. Drabbas omedelbart av den där känslan som jag inbillar mig att jag delar med en del andra 40-plussare; någonting har hänt medan vi tillbringat de senaste tio årens vardagskvällar med ömsom snoriga, underbara och fantastiskt jobbiga barn.
Trots att kollegan sagt att stället vi ska på är ”värsta stället, har du missat det?” ser jag direkt att det vi är på ett duktigt sunkigt hak. ”Hörde du inte ironin i min röst?” flinar kollegan och svaret är nej, den gick mig förbi i min förhoppning om att äntligen få kliva in på något creddigt ställe.
Vid det största bordet i lokalen pågår en syjunta. Den består av säkert åtta–tio tjejer i 20-årsåldern som dricker öl och stickar. Jag antar att det är ett ålderstecken att jag hajjar till. Inte för att handarbetstrenden helt gått mig förbi … men på krogen?
Någon timme senare kliver jag av vid min pendeltågsstation. Där sitter det en i ansiktet på multipla ställen piercad tjej med knallblått hår och syr ett korsstygnsbroderi som föreställer en hundvalp med rosett.
Då fattar jag. Det finns ännu ingen app för vare sig stickning eller broderi. Och tur är väl kanske det.
ulrika.by@dn.se
Skrivet av
Lilian Almroth 09:26, 28 januari 2012 i kategori Innanför tullarna
De som känner mig vet att jag är en varm förespråkare för snöfria vintrar. Eller om man ska vara exakt, snöfria vintrar i stan. Det får gärna vara vitt i Norrtälje.
Nu är det lätt att tro att jag är en inskränkt nollåtta, men sanningen är att jag tillbringade den första delen av mitt liv i det svenska snöbältet. När de läser upp snörapporten i radion så brukar mina gamla hemtrakter ofta sticka ut. Vi är också innehavare av rätt många köldrekord.
Men i stan kan man inte det här med snö, den röjs inte undan utan får ligga i drivor. Resultat blir kaos. Det har vi fått uppleva två vintrar i rad.
Därför har jag uppskattat att vi hittills haft en grågrön vinter. Men förra helgen kom den – snön. Till glädje för skidbackarna och hotellen i fjällen, det krävs lite vitt puder i Stockholm för att få riktig fart på bokningarna.
Och även jag blev glad, tänk att få se lycka i sitt barns ögon när han för första gången åker pulka själv.
Jag hade fel, vi förtjänar alla lite åppås (orörd mjuk snö).
lilian.almroth@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 11:57, 26 januari 2012 i kategori Innanför tullarna
Det var från köksfönstret jag gjorde upptäckten. En kombi stod märkligt parkerad mot porten mittemot. En man höll utkik, en annan tog sig in i huset genom källarluckan.
Medan jag nyfiket iakttog dramat i den tidiga natten fanns det någon som var mer vaken än jag.
De mystiska männen hade inte hunnit mer än att baxa ut vad som såg ut som en tvättmaskin på gatan och in i kombin innan en polisbil anlände från ingenstans och stannade framför nosen på flyktbilen.
Ett inte alltigenom genomtänkt brott fick ett snöpligt slut.
Efter denna händelse tog jag alltid en lov förbi köksfönstret på väg till sängen. Men aldrig fanns något att rapportera.
En natt långt senare vaknade jag av röster på gatan och tittade ut. Ett skrymmande paket dumpades från en vit skåpbil, som hastigt försvann. Kunde det vara ett paket med smuggelcigarretter som skulle hämtas upp av en medbrottsling? En knarkleverans?
Den här gången reagerade jag blixtsnabbt. Upprymd slog jag numret till polisen. Skulle jag bli en av dessa vardagshjältar som belönas för sitt civilkurage? Pliktskyldigt togs mina uppgifter emot.
Tidigt nästa morgon gick jag ned på gatan. Paketet fanns kvar.
Där låg veckans leverans av tidningen Södermalmsnytt.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Anders Sundström 09:01, 25 januari 2012 i kategori Utanför tullarna
Det lilla tåget stannar i skogen. På ena sidan skymtar bara skog i gryningsljuset. På andra sidan skönjer jag några radhus bland granarna.
Efter en stund – som nog bara är en minut men känns som en evighet – meddelar lokföraren att vi inväntar ett tåg vi ska möta. Det dyker upp efter en ny evighet – som kanske är två minuter.
Jag trummar med fingrarna, kollar på telefonen om jag fått några mejl och suckar ljudligt. Mina medresenärer ser ut att ta det lugnt. De är på väg till jobbet och åker här nästan varje dag. Jag har varit hos tandläkaren som jag har kvar i Åkersberga som jag lämnade för 14 år sedan.
Den årliga turen jag gör för att jag inte orkat byta tandläkare blir längre för varje gång. Tåget går sååå sakta och stannar sååå länge på de små stationerna.
När jag bodde långt från Sergels torg överlevde jag långa dagliga resor utan att få några kroppsliga eller själsliga men – vad jag vet. Nu när jag bor i innerstan blir jag stressad och galen när cykeln är trasig och jag ser på den elektroniska ljustavlan att bussen dröjer två – eller ännu fler – minuter.
Kan det möjligen vara så att vi inte alltid mår så jättebra av att veta exakt när en buss ska komma. Speciellt som en bussminut sällan är synonym med en riktig minut.
anders.sundstrom@dn.se
Skrivet av
Viktor Barth-Kron 11:51, 24 januari 2012 i kategori Allmänt
I skrivande stund har omkring nio av tio Stockholmsbaserade krönikörer skrivit frasen ”våra smartphones” i något av sina alster. Inte sällan i samband med en betraktelse om hur ”vi” (vilket avser krönikören själv) ändrat vårt sociala beteende i kollektivtrafiken. Hur ”vi” inte längre tittar på varandra, eller pratar med varandra. I stället spelar ”vi” Wordfeud och detta är beklagligt.
Ursäkta, men det är ju utmärkt. Inte att folk inte längre pratar med varandra – det har de aldrig gjort – utan att de tittar på sina telefoner i stället för att diskutera middag, läkarbesök och sexliv i den inför ofrivillig publik. De mörka åren mellan mobiltelefonins genombrott och Angry Birds är äntligen slut.
Missförstå mig inte: Kollektivtrafik är fantastiskt. Den gör det smidigt, hyfsat billigt och dessutom miljövänligt att flytta sig långa avstånd i staden. Men den sociala faktorn, alltså det faktum att man reser inklämd bland okända människor, har ju alltid bara varit ett nödvändigt ont och den som påstår annat ljuger. Med smartfånar har vi tagit första steget mot det ideala resandet: det som är snabbt, billigt och miljövänligt, men med var och en i egen kupa.
Återstår bara en antibakteriell app, sedan är vi hemma.
viktor.barth-kron@dn.se
Skrivet av
Ann Persson 13:19, 23 januari 2012 i kategori Allmänt
Till sist hittar jag en expedit.
– Har ni en ullkam? frågar jag.
Själv vet jag inte riktigt hur en sådan ser ut. En väninna, som aldrig slänger i onödan, säger att jag borde skaffa en. Hon är alltid skitsnygg, i något som hon ofta har köpt på kvalitetsrea för 20 år sedan.
Jag däremot har en röd yllefilt, en gång vacker och dyr, vars dagar ses som räknade eftersom nopporna nu liknar en miljon snorkråkor, enligt vissa i familjen.
Typiskt mig hade varit att leta efter ny röd filt. I stället är jag på jakt efter en ullkam.
Som en senkommen protest mot en ny galleria vid Slussen (lugn och fin, nu, Bengt Ohlsson, du får ändå inte vara med) har jag nämligen bestämt mig för att sluta shoppa.
– Det var länge sedan vi hade ullkammar, säger expediten. Vi har bara en batteridriven variant. Den är väldigt populär.
Snälla, mejla inga tips om var man köper en riktig ullkam.
Jag föll förstås omedelbart för en batteridriven, dessutom designprisad, ”lint remover”. Nu måste den bli så oumbärlig i vårt hem att döttrarna slåss om den efter min död.
Min nya ”lint remover” får bara inte hamna på en elektronisk kyrkogård, som något mamma köpte på en höft när hon yrade runt mellan Stockholms 88 shoppinggallerior.
ann.persson@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 08:53, 19 januari 2012 i kategori Allmänt
– Ha en bra dag! säger den unga teförsäljerskan på NK när hon har paketerat två hekto Earl Grey.
Ska väl du skita i! Tänker jag svara, men ler lite avmätt i stället. Det är inte teförsäljerskans fel, hon försöker vara vänlig så gott hon kan.
Men i min värld är inte ett inköp av två hekto te en inbjudan till intimitet. Teförsäljerskan har absolut ingenting att göra med om jag tänker gråta i tekoppen hela kvällen, tända eld på grannens uthus eller rymma till Rio.
Det är antagligen en generationsförbistring.
I klädbutiken på samma varuhus undrar en lika ung försäljerska ”Behöver ni hjälp?”.
”Ni” är för mig ett avståndstagande och aningen snorkigt tilltalsord. Ungdomarna tror nog att de är artiga.
Vilket är värst? En kletig anglicism eller ett tilltal som hör hemma i Hasse Ekmans salongskomedier från 50-talet?
Ingetdera, enligt grannen. ”Gott slut” envisades folk med att säga till henne under nyårshelgen.
– Och jag hade ju tänkt hänga kvar några år till, säger grannen.
Men det blir värre. På bussen hem reser sig två grabbar i slyngelåldern.
– Vill tant sitta?
Om inte händerna varit upptagna av shoppingkassar hade de fått lära sig veta hut.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Thomas Lerner 11:48, 18 januari 2012 i kategori Utanför tullarna
På väg hem från jobbet passerar jag det lokala energibolagets numera stängda huvudkontor. Då minns jag en tidig helgdagsmorgon för ett par år sedan när strömmen plötsligt försvann. Jag ringde energibolaget och efter några få signaler svarade en pigg röst. Jag hann berätta att vi bor på Sandgränd innan jag blev avbruten.
”Vi beklagar och reparatörerna är redan ute för att leta efter felet”, sa kvinnan som svarat.
”Det är alltid lika tråkigt när strömmen försvinner”, fortsatte hon.
Jag undrade hur länge avbrottet kunde tänkas vara.
”Vänta i luren, jag ringer reparatörerna direkt.” Snart var kvinnan tillbaka och berättade att felet var lokaliserat och skulle ta någon timme att laga. ”Så du får tyvärr vänta en stund till med morgonfikat.”
För drygt ett år sedan slogs det lokala energibolaget samman med jätten Fortum. Så därför ringer jag Fortums kundtjänst när strömmen under julhelgen försvinner efter att stormen ”Dagmar” slagit till. Där tutar det upptaget, timme efter timme. Jag går in på bolagets hemsida, men den har kollapsat och ligger sedan nere i ett par dagar.
Efter tolv timmar kommer strömmen tillbaka.
Stordrift ska förbättra för oss kunder. Ge bättre service. Sägs det!
thomas.lerner@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 15:25, 17 januari 2012 i kategori Allmänt
Jag lärde mig Stockholm genom idogt gångande och träget lokaltrafiksåkande. Gata upp och gata ned, varje dag. Långsamt lade jag huvudstadens geografi under mig.
Nu står jag på bussen från Marieberg, på väg mot Fridhemsplan, och jag har ingen aning om vad som händer på andra sidan de gråsmutsiga fönstren. Nu står jag med telefonen och aldrig höjer jag blicken. Nu…
Jag tittar upp. Jag ser början av en byggnad jag inte har sett förut. Jag ser livet fara förbi och jag blir rädd för vad det gör med mig, hur det förändrar mig; vad som fyller mitt huvud, vad som trängs undan.
Det var länge sedan jag läste en bok med pärmar. Sådant sköter jag på datorn eller i mobilen. Jag lånar e-böcker från biblioteket. Jag tar morgonnyheterna med mobilen i vänsterhanden och tandborsten i den högra.
Hela tiden missar jag något. En idé. En förändring. Ett frö som kan gro. Jag handikappar mig själv, min tankeverksamhet, min hjärnas behov av rörelsefrihet.
Mitt kära Stockholm passerar i den begynnande skymningen och jag känner att jag tappar kontakten med mina rötter och jag finner det högst obehagligt. Jag låter internets övertagande sluka allt eget.
Jag vill se världen med mina egna ögon, inte genom andra människors filter. Jag vill stoppa undan telefonen.
behrang.behdjou@dn.se
.jpg)
Mest kommenterade