1. Det kan vara årets fetaste lunch: en carbonarasmäll med ägg, grädde, olja, fläsk, ost och pasta. Jag har bråttom och trycker in munehålestora kolesterolsnurror i käften när jag plötsligt, från bordet bredvid, hör en kraftfull stämma, darrande av övertygelse: ”Det finns INGEN i Sverige som inte har tid att träna ordentligt.”

2. På McDonald’s, två tonårstjejer tar ketchup och servetter, den ena berättar om en rätt snygg grabb som faktiskt… Men hon blir avbruten av sin kompis som med en suck säger: ”Meh, du VET ju att jag inte kan prata och gå samtidigt. Du får vänta!”

3. T-Centralen. Det överraskande är djupet i övertygelsen. Hon är kanske 20 år, och det låter som om världen har skakats: ”Fan! Jag har ALLTID velat jobba i taxiväxel!”

4. Korsningen Kungsgatan/Sveavägen. Tre goda vänner, två killar och en tjej, strax under 30, framgångsrika, stiliga. De slösnackar om sina arbeten när hon plötsligt, men allvarligt och långsamt, säger: ”Min metod har blivit att jag, så att säga, utgår från att alla är HELT DUMMA I HUVVET.”

Slutsats. Det lönar sig att lyssna i den här stan. Har man öronen öppna får man ofta garva, ibland förfäras och nästan alltid lära sig något.

Det är underbart. Eller vad säger ni?

harald.bergius@dn.se

En journalistisk regel är att om man får liknande berättelser från tre av varandra oberoende källor är man något på spåren. Detta har jag bara fått bekräftat av två, men jag hoppas att det är sant ändå.

Tillsammans med en kollega ska jag äta lunch vid Stureplan. Väl där gör vi den snopna upptäckten att om vi kommit några minuter senare hade lunchen varit rejält rabatterad. Då erbjuder sig servitrisen att låta oss få maten först och betala sedan. Tack, hit kommer vi igen.

Söndag, samma vecka, är jag på jakt efter lindring av en förkylning. Klockan är tjugo i tolv när jag ser en kvinna gå in på apoteket. Väl framme ser jag att det öppnar först vid tolvslaget. Då öppnar expediten dörren och säger: ”Vet du vad du vill ha? I så fall kan du komma in redan nu och handla.”

Jag vet inte vad som hänt med Stockholm, men jag gillar det.

När tidningen Market gör sin årliga granskning av servicen konstaterar de att bemötandet av kunder blivit bättre, men att det fortfarande är dålig i många branscher. Trist, och jag önskar att mina exempel är mer än trevliga undantag.

lilian.almroth@dn.se

Många gånger har jag passerat de här tråkiga 80-talsfasaderna som bryter av mot den omgivande 1800-talsarkitekturen. Men det är nu först som tanken slår mig:

Krukmakargatan – var det inte här som…?

Går hem till datorn och söker på kvarteret Mullvaden. Visst var det här! Fyra 1800-talshus som skulle rivas av Svenska Bostäder ockuperades under nästan ett helt år med start den 31 oktober 1977.

Men vad var det egentligen för hus som revs? Plockar fram Stadsmuseets byggnadsinventering ”Södermalm Södra Maria del av Högalid” som jag hittade på antikvariat häromåret. Där finns bilder på alla fasader i området men även från entréer, trapphus och lägenheter. Intill bilderna står en faktatext om arkitekt, byggherre och antalet lägenheter med mera.

Inventeringen gjordes 1974, men det känns som ännu längre sedan när man tittar på bilderna. Husfasaderna är flagnade, gårdarna slitna, interiörerna otroligt vackra.

Och här hittar jag de ursprungliga 1800-talsfastigheterna på Krukmakargatan 6 till 12, samtliga uppförda av byggmästare R T Looström. Om Krukmakargatan 8 står bland annat:

”Besökt lägenhet bevarar av ursprunglig inredning fotlister, fyllningsdörrar och fönstersmygpaneler.”

Som hämtat från en bostads­annons 2012.

hans.arbman@dn.se

Slask, slask, slask. Vilken sörja. Tänk när snön är ny och vit. Så rent. Sen blir det brunsvartgrått. Plötsligt blir alla avgaser vi andas in synliga. Lungorna kan ju inte må bra av stan. Lungmos. Det fanns ett recept i boken om Strindbergs middagar. Påminde om pölsa. Det serverar man nog inte i skolorna längre.

Det var egentligen inte så äckligt, man skulle bara tycka det. Smakade som korv, fast utsmetat och grynigt. Färgen påminde om snömodd. Ibland ser avgassnö ut som halvsmält vaniljglass rundrörd med O’boy. För tidigt för glass. Semla kan man väl inte heller äta så här tidigt, men en chokladcroissant och en cappuccino är normalt.

De där två kan bara gå i högstadiet, ändå har de råd att köpa hämtkaffe. Gjorde vi det? Fanns ens Seven Eleven då – ja, det måste det väl ha gjort? Jaha, killar kan också ha den där pälsbollsmössan. Knappast trendig längre. Och tänk, Skobell. Helt otroligt att det finns kvar. Nu måste tanten ha dött för länge sedan. Vilket konstigt extrajobb det var, damma skor i en källare. Blä, sötäcklig smak i munnen. För lite kaffe, för mycket konstgjord mjölk. Att folk ändå orkar cykla i slasket.

virve.hedenborg@dn.se

Bussarnas buss – linje 43 – bromsar in vid Slussen. Busslinjen är inte världens snabbaste och den går inte överdrivet ofta för att vara en innerstadslinje. Men den är värd att vänta på för oss som undviker tunnelbanan om vi inte har väldigt bråttom.

Det enda konstiga med linjen är förarbytena vid Slussen. I gråkylan och den bistra vinden stannar föraren och släpper av de resenärer som inte vill åka längre. Han håller framdörren stängd medan han långsamt sätter på sig ytterkläderna, tar med sig sina saker och går ut genom bakdörren.

Slussen är som vanligt i gråväder, ett stycke ödsligt vindpinat tomrum. Men på hållplatsen väntar ett halvdussin tålmodiga kollektivtrafikkramare på att få komma ombord på bussen. Föraren på väg mot rast vandrar ut i tomrummet. Långt borta möter han sin avlösare, stannar en stund och byter några ord.

Avlösaren kommer sakta gående, går in genom bakdörren och börjar i lugn och ro installera sig på förarplatsen. När han väl ställt in stolen och kontrollerat sin stämpel öppnar han framdörren och släpper in de frusna resenärerna.

Den här proceduren upprepas ständigt. Jag känner mig glad över att sitta inne i värmen, men undrar varje gång om det är förbjudet för en bussförare att släppa på passagerare innan han går på rast.