Har varit på Musikaliska på Nybrokajen och deras satsning ”Rysk vår”. Nobel och perfekt kammarmusik med unga ryska elitmusiker.

Minnena letar sig tillbaka fyrtio år i tiden. Hur annorlunda var inte den musikaliska scenen i Stockholm. Konserter med kammarmusik ägde rum flera gånger i veckan – på Waldemarsudde, i Grünewaldsalen för att bara nämna några lokaler.

Många gånger var det okända utländska artister som for runt för att få ett fång recensioner. Publiken som kom var engagerad. Stereoanläggningar var fortfarande mer undantag än regel. Spotify inte påtänkt eller ens anat. Konserterna var vägen till en fördjupad kännedom om musiken.

Ofta kom man särskilt nära just när artisterna inte spelade helt perfekt. Jag minns en pianist i Beethovens svårspelade 33 ”Diabellivariationer”. Här möttes två envisa krafter – Beethovens kamp för att komponera tonerna och pianistens kamp för att få ihop dem vid pianot. En gastkramande vånda spred sig i salen. Det var mycket mänskligt och mäkta musikaliskt.

I dag är sådana konserter ersatta av perfekta inspelningar. Man kan se folk lyssna på dem i tunnelbanan. Det ser lite ensamt ut, men det är kanske bara som det ser ut.

marcus.boldemann@dn.se