Sankt Paulsgatan 02.13

Nu har Stockholm datoriserats på riktigt. Hela Sverige med för den delen. Systembolaget skrotar sin tryckta prislista. Man hänvisar till nätet och appen. En epok i vår dryckeshistoria tar slut den 1 oktober.

Den fylliga prislistan med alla sina beskrivningar har varit ett troget sällskap när jag kommit hem från en fest och tagit en nattmacka. Då har jag bläddrat och tittat på alternativen att förverkligas vid nästa middag. Just i natt inser jag att detta snart är kört.

Minnen från ljusa sommarnätter i Stockholm blommar upp. Men också av drycker som försvunnit. Författaren Lennart Hellsing berättade en gång att han kunde ställa det söta, urstarka och numera indragna brännvinet Gauffins dubbel­blandning på festbordet. Även gravt alkoholbenägna personer ratade den hiskliga drycken. Själv saknar jag den halvklassiska likören Kaptenlöjtnant. Den tillverkades av en blandning av Eau-de-vie och Klosterlikör. När den försvann för en del år sedan var det bara att blanda själv. Men så försvann också Klosterlikör. Den går förvisso att mixa med Bénédictine men det är inte samma sak.

I bästa fall medför den slopade prislistan att alkoholkonsumtionen sjunker.

marcus.boldemann@dn.se

Sergels torg, kl 15.30

Jo, i dag tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med dialekter. Det är ju så charmigt.

Som när Ingvar Storm i radions ”Spanarna” rapporterar om vädret i ”Melardalen”. Eller när Mikael Stahre på stockholmska kommenterar Blåvitts senaste match.

Jag har bott halva livet i Dalarna och tagit det mesta av dialekten med mig till Stockholm.

Dialekt kan vara kul även i skriven form. Jag älskade Irvine Welshs skotska kaskader i ”Trainspotting”, förtjusas av formuleringar i Fredrik Ekelunds Skåneskildringar, tycker om att Ulf Lundell skriver ”setat” i stället för ”suttit”.

Kulturhuset har just nu en fin Lennart Hellsing-utställning som väckte funderingen: Varför läser vi så sällan honom hemma?

Efter en attack mot bokhyllekaoset blev jag påmind om varför vi inte kommer riktigt överens, herr Hellsing och jag. Ta på dig Gunde Svan-masken och läs följande högt på dalmål (och med inlevelse!):

Knäppa på gitarren,
blåsa i trumpet,
skaka ner små päron
ur äppelträt
(Ur ”Lappricka pappricka”)

Eller:

I en bulle med kanel
la Herr Bengtsson ner sin själ
(Ur ”Boken om Bagar Bengtsson”)

Du hör ju själv. Jag vet inte om Hellsings rim kan kallas stockholmska – men jag vet att de inte funkar med min dialekt.

claes.sjodin@dn.se

Fridhemsplan kl 08.30

Det är annandag pingst och jag är troligen på väg till jobbet på fyran. Helgdagen är numera surt grå i almanackan.

Jag vill att den riksdagsman som lade första motionen ska komma ut. Hen som fick för sig att Sverige absolut måste fira nationaldag. På bekostnad av en skönt solig bonusdag som majfinal. För alla; kristna som hedningar, muslimer och hinduer.

Heder åt Lena Ek (C), och Karin Pilsäter(fp) som stretade emot och hävdade att Gustav Vasa var en bokbålsarrangör, tyrann och klosterbrännare och att vi i stället för att fira nationen borde fira införandet av allmän rösträtt den 24 maj.

Argumentet stod sig tyvärr slätt när nationalekonomer räknade ut att slopa annandag pingst skulle ge klirr i statskassan, eftersom den alltid infaller på en måndag till skillnad från den sjätte juni och aldrig skapar klämdagar. Röda dagar kostar samhället 0,2 procent av BNP. Många miljarder upp i rök.

Ekonomer förklarar att min ovilja att åka fyran i dag som förlustaversion. Oavsett vad jag får i stället kan jag inte smälta att någon snuvat mig på en ledig dag.

Frågan är vad jag hade gjort om annandag pingst fortfarande varit almanacksröd. Kanske tvättat.

jessica.ritzen@dn.se

Storsjöparken kl 19.40

”Frivarv, frivarv!” Ropen ekar mellan träden. I parken spelar fyra tjejer i mycket varierande åldrar brännboll, barfota i gräset. Gympadojor och pumps markerar planens hörn. Borta på filten väntar den halvtömda picknickkorgen. Kvällssolen värmer fortfarande.

Här doftar både hägg och syren. Det är just nu, det som vi har längtat till. Och ändå känns det som om man redan håller på att missa något.

”Leva här och nu” har blivit ett modernt mantra. Fånga dagen, heter det. Inte grubbla över det förflutna, inte oroa sig för framtiden. Det låter så vettigt. Vem har inte oroat ihjäl sig för något som aldrig inträffat? Eller upplevt att det som man drabbats av har varit något som man aldrig ens hade kunnat föreställa sig?

Fast det där funkar ju tyvärr inte, tänker jag när jag trött och bollbränd kastar mig ner på filten. Förmågan att tänka både bakåt och framåt är människans signum. Det är väl därför vi anses behöva avancerad utbildning för att försöka lära oss att leva i nuet. Hjärnans ovilja till detta är vårt öde och samtidigt vår räddning.

Solen börjar försvinna bakom husen och genast kryper kylan fram. Tur att vi tog jackorna med oss trots eftermiddagens värme.

malin.nordgren@dn.se

Riksbron kl 19.25

Tecknen finns överallt.

En grupp tillfälliga besökare stannar till på Riksbron, en av dem pekar bort mot Operan och utbrister på bredaste östgötska: ”Kolla Slottet!”

Det första myggbettet börjar klia. Man slutar säga ”Vad underbart, det är fortfarande ljust ute”. Gränderna i Gamla stan luktar urin. Vuxna småpojkar på Harley Davidson-motorcyklar dånar ljuddämparlöst upp och ner och ner och upp längs Sveavägen. Geografiskt förvillade turister med tunga resväskor på släp börjar dyka upp i trakterna kring Hornstull i jakt på hotell med adress någon annanstans. En grupp luggslitna män samlas i trappan upp mot Högalidsparken och inmundigar vanemässigt diverse starkvaror. Tonårsdottern aviserar med emfas att ”alla andra minsann får vara ute till midnatt”. Det börjar lukta grillkorv på gården. Fritidsbåtarna flockas kring Lidingö och det flyter en blå napp i Lilla Värtan. Men det finns ett vårtecken som slår alla andra. En ljus afton, snart, mycket snart, kommer någon misantrop att slå fast: ”Nu är det snart midsommar, och då vänder det igen.”

Men, bättre att förekomma än förekommas. Nu är det redan fastslaget, i en tidning nära dig. Glad sommar!

Hornstull kl 8.40

Jag har nu bott i Stockholm i några månader och vissa fördomar har absolut visat sig vara sanna. De flesta har bråttom och springer fast det bara skiljer några få minuter. Jag gör det också. Det där med marginaler glöms lätt i Stockholm.

På morgonen när jag ska ta bussen över Västerbron står det bussvärdar som väntar. De hjälper den aldrig sinande strömmen av människor att så snabbt och smidigt som möjligt komma på bussen.

Jag tänker ibland att det måste vara otacksamt att stå och blippa folks SL-kort hela morgonen, speciellt när det är som kallast. De flesta tittar inte ens åt värdarna, de håller bara fram kortet och tränger sig på bussen i hopp om en sittplats.

Men det finns en av de där värdarna i Hornstull som sticker ut. Hon har alltid ett stort leende på läpparna, säger hej till dem som går på och skojar till det för att lätta upp dystra rusningstider.

Hon får mig alltid att le och när jag får kontakt med henne innan jag stiger på känner jag mig också som en lite bättre människa. Det där med mänsklig kontakt är något vi inte får glömma. Jag vill ge en ros till bussvärden som verkar leva efter mottot min vän Roxy brukar använda: ”ut på tur, aldrig sur”.

camilla.mortyr@dn.se

T-Centralen kl 14.35

Det tar 25 minuter att cykla till Bergshamra.

Men då blir man svettig och det vill man inte vara då en 90-årig kvinna ska intervjuas inför högtidsdagen.

Därför går jag i lugn och ro till t-banan. Det är gott om tid, klockan är tio i två och jag ska inte vara framme förrän halv tre.

Då hinner jag dessutom gå igenom mina frågor en gång till.

Vid T-Centralen förklarar en röst i högtalaren att ett tåg på Röda linjen fått vagnfel vid Zinkensdamm. Men ett nytt befinner sig vid Liljeholmen.

Det tjocknar på perrongen. Förseningen drar ut på tiden. Först kommer ett tåg utan påstigning. 14.35 ringer min 90-åring och frågar vart jag tagit vägen.

Sedan kommer äntligen tåget som det står Mörby centrum på.

Vid Karlaplan visar det sig att vi är på väg till Ropsten. Nu får alla gå av för att vända tillbaka till Östermalmstorg.

Där passerar ett tåg som ingen får stiga på och nästa tåg går endast till Tekniska högskolan.

Till sist är det dags att knöka sig in i det rätta – och överfulla – tåget norrut.

Klockan är 14.50 när jag är framme.

Trots en timme på resande fot hann jag aldrig läsa på.

Men jag är i alla fall inte svettig.

jan.falk@dn.se

Vik 18.23

Jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur katten smyger på något. Sakta, sakta, låg som en sportbil, rör den sig framåt i gräset. Den förbereder en attack.

Jag spanar för att se om det är en fågel eller kanske en liten mus som ligger illa till. Då ser jag, det är en igelkott!

Jag slänger allt jag har för händerna och rusar ut i bara strumplästen. På bara några sekunder har jag fångat in katten och stängt in den i huset. Igelkotten kan traska vidare.

Jag vet inte vem jag räddade från en riktigt obehaglig upplevelse, katten eller igelkotten. Förmodligen katten.

När vi flyttade ut på Värmdö hade vi igelkottar på tomten. Man såg dem i skymningen, och jag lärde mig att man inte ska ge dem mjölk. Det blir de dåliga i magen av. Nu är det många år sedan jag såg någon, förmodligen mer än tjugo.

Igelkotten har, trots sitt taggiga försvar, svårt att klara sig i dagens trafikerade samhälle, och jag hade nog inte trott att jag skulle få se detta urtidsdjur på nära håll igen.

När jag sedan läser på nätet att det ryktas om att en igelkott, som vant sig vid både trafik och människor, har flyttat in på tunnelbanestationen i Axelsberg, känns det hoppfullt på något vis.

anna.kyringer@dn.se

Linnégatan 01:24

”Ursäkta, var är festen?” Vi blir stoppade på gatan av två yngre män som på engelska med sydeuropeisk brytning frågar efter en nattklubb. Då vi precis varit där och ratat stället, för lite folk och inget drag, så tipsar mina vänner om andra klubbar.

Nej, där har de redan varit och gått. Besvikna lufsar turisterna vidare.

Det är fredagskväll i Stockholm, staden som bara för några år sedan utnämndes av en stor internationell tidning till en av världens ”it-städer” (typ, där det händer).

Taxichauffören som kör mig hem berättar att hans körningar de senaste månaderna minskat med 50 procent på helgnätterna. Blir det inte bättre snart måste han sluta köra taxi, det lönar sig inte längre. Vad det beror på vet han inte säkert, utan mumlar något om konjunkturen.

Häromveckan var jag i en annan världsstad, Rom. En metropol redan 700 år före Kristus, och de brottas med betydligt allvarligare ekonomiska problem. Jag hoppas dock att Stockholm inte tar efter deras försök till räddning, en turistskatt på hotellrum samt planer att bygga en temapark om Romarriket.

Tänk dig en nöjespark med vikingatema, skulle vi verkligen vilja ha det?

lilian.almroth@dn.se

Stora Båtvarvsgränd kl 12.28

Äntligen ligger båten i sjön! Nytt kapell för i år. Och flyter gör den också.

Så i sommar behöver vi förhoppningsvis inte få in vatten vare sig uppifrån eller nedifrån.

Den här tiden i mitten av maj känns på det hela taget lite lugnare sedan jag bytt ned mig till en modernare båt. Den är bara drygt 40 år gammal och med nederdel i plast.

Annat var det förr.

En vår hade jag och polaren sjösatt våra två petterssonbåtar – långsmala skönheter byggda i mahogny. Som vanligt hade vi lånat klubbens supereffektiva länspumpar som går på landström.

De snörvlade betryggande när vi lämnade varvet.

Uppklädda på väg till Café Opera senare samma kväll lät vi taxin ta en omväg till varvet i Ulvsunda för att se så att allt var under kontroll.

Det var det inte.

Av polarens båt stack endast en liten del av fören upp genom vattenytan. Någon hade dragit ur sladden till länspumpen.

Vi skickade i väg den väntande taxin, kavlade upp skjortärmarna, tog av oss finskorna – och ställde oss och glodde.

Än i dag vet vi inte riktigt hur vi bar oss åt. Men någon gång fram på småtimmarna låg båten åter och flöt. Nästa vår sov vi över i båtarna natten efter sjösättningen.

hans.arbman@dn.se