Jo, i dag tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med dialekter. Det är ju så charmigt.

Som när Ingvar Storm i radions ”Spanarna” rapporterar om vädret i ”Melardalen”. Eller när Mikael Stahre på stockholmska kommenterar Blåvitts senaste match.

Jag har bott halva livet i Dalarna och tagit det mesta av dialekten med mig till Stockholm.

Dialekt kan vara kul även i skriven form. Jag älskade Irvine Welshs skotska kaskader i ”Trainspotting”, förtjusas av formuleringar i Fredrik Ekelunds Skåneskildringar, tycker om att Ulf Lundell skriver ”setat” i stället för ”suttit”.

Kulturhuset har just nu en fin Lennart Hellsing-utställning som väckte funderingen: Varför läser vi så sällan honom hemma?

Efter en attack mot bokhyllekaoset blev jag påmind om varför vi inte kommer riktigt överens, herr Hellsing och jag. Ta på dig Gunde Svan-masken och läs följande högt på dalmål (och med inlevelse!):

Knäppa på gitarren,
blåsa i trumpet,
skaka ner små päron
ur äppelträt
(Ur ”Lappricka pappricka”)

Eller:

I en bulle med kanel
la Herr Bengtsson ner sin själ
(Ur ”Boken om Bagar Bengtsson”)

Du hör ju själv. Jag vet inte om Hellsings rim kan kallas stockholmska – men jag vet att de inte funkar med min dialekt.

claes.sjodin@dn.se

Det är annandag pingst och jag är troligen på väg till jobbet på fyran. Helgdagen är numera surt grå i almanackan.

Jag vill att den riksdagsman som lade första motionen ska komma ut. Hen som fick för sig att Sverige absolut måste fira nationaldag. På bekostnad av en skönt solig bonusdag som majfinal. För alla; kristna som hedningar, muslimer och hinduer.

Heder åt Lena Ek (C), och Karin Pilsäter(fp) som stretade emot och hävdade att Gustav Vasa var en bokbålsarrangör, tyrann och klosterbrännare och att vi i stället för att fira nationen borde fira införandet av allmän rösträtt den 24 maj.

Argumentet stod sig tyvärr slätt när nationalekonomer räknade ut att slopa annandag pingst skulle ge klirr i statskassan, eftersom den alltid infaller på en måndag till skillnad från den sjätte juni och aldrig skapar klämdagar. Röda dagar kostar samhället 0,2 procent av BNP. Många miljarder upp i rök.

Ekonomer förklarar att min ovilja att åka fyran i dag som förlustaversion. Oavsett vad jag får i stället kan jag inte smälta att någon snuvat mig på en ledig dag.

Frågan är vad jag hade gjort om annandag pingst fortfarande varit almanacksröd. Kanske tvättat.

jessica.ritzen@dn.se

Jag har nu bott i Stockholm i några månader och vissa fördomar har absolut visat sig vara sanna. De flesta har bråttom och springer fast det bara skiljer några få minuter. Jag gör det också. Det där med marginaler glöms lätt i Stockholm.

På morgonen när jag ska ta bussen över Västerbron står det bussvärdar som väntar. De hjälper den aldrig sinande strömmen av människor att så snabbt och smidigt som möjligt komma på bussen.

Jag tänker ibland att det måste vara otacksamt att stå och blippa folks SL-kort hela morgonen, speciellt när det är som kallast. De flesta tittar inte ens åt värdarna, de håller bara fram kortet och tränger sig på bussen i hopp om en sittplats.

Men det finns en av de där värdarna i Hornstull som sticker ut. Hon har alltid ett stort leende på läpparna, säger hej till dem som går på och skojar till det för att lätta upp dystra rusningstider.

Hon får mig alltid att le och när jag får kontakt med henne innan jag stiger på känner jag mig också som en lite bättre människa. Det där med mänsklig kontakt är något vi inte får glömma. Jag vill ge en ros till bussvärden som verkar leva efter mottot min vän Roxy brukar använda: ”ut på tur, aldrig sur”.

camilla.mortyr@dn.se

Det tar 25 minuter att cykla till Bergshamra.

Men då blir man svettig och det vill man inte vara då en 90-årig kvinna ska intervjuas inför högtidsdagen.

Därför går jag i lugn och ro till t-banan. Det är gott om tid, klockan är tio i två och jag ska inte vara framme förrän halv tre.

Då hinner jag dessutom gå igenom mina frågor en gång till.

Vid T-Centralen förklarar en röst i högtalaren att ett tåg på Röda linjen fått vagnfel vid Zinkensdamm. Men ett nytt befinner sig vid Liljeholmen.

Det tjocknar på perrongen. Förseningen drar ut på tiden. Först kommer ett tåg utan påstigning. 14.35 ringer min 90-åring och frågar vart jag tagit vägen.

Sedan kommer äntligen tåget som det står Mörby centrum på.

Vid Karlaplan visar det sig att vi är på väg till Ropsten. Nu får alla gå av för att vända tillbaka till Östermalmstorg.

Där passerar ett tåg som ingen får stiga på och nästa tåg går endast till Tekniska högskolan.

Till sist är det dags att knöka sig in i det rätta – och överfulla – tåget norrut.

Klockan är 14.50 när jag är framme.

Trots en timme på resande fot hann jag aldrig läsa på.

Men jag är i alla fall inte svettig.

jan.falk@dn.se

”Ursäkta, var är festen?” Vi blir stoppade på gatan av två yngre män som på engelska med sydeuropeisk brytning frågar efter en nattklubb. Då vi precis varit där och ratat stället, för lite folk och inget drag, så tipsar mina vänner om andra klubbar.

Nej, där har de redan varit och gått. Besvikna lufsar turisterna vidare.

Det är fredagskväll i Stockholm, staden som bara för några år sedan utnämndes av en stor internationell tidning till en av världens ”it-städer” (typ, där det händer).

Taxichauffören som kör mig hem berättar att hans körningar de senaste månaderna minskat med 50 procent på helgnätterna. Blir det inte bättre snart måste han sluta köra taxi, det lönar sig inte längre. Vad det beror på vet han inte säkert, utan mumlar något om konjunkturen.

Häromveckan var jag i en annan världsstad, Rom. En metropol redan 700 år före Kristus, och de brottas med betydligt allvarligare ekonomiska problem. Jag hoppas dock att Stockholm inte tar efter deras försök till räddning, en turistskatt på hotellrum samt planer att bygga en temapark om Romarriket.

Tänk dig en nöjespark med vikingatema, skulle vi verkligen vilja ha det?

lilian.almroth@dn.se