Det finns en stor gul post it-lapp i mitt huvud. Det står ”stanna i stan” och när det blir dags att planera nästa semester ska jag ta fram den.

Jag satte dit lappen när jag med 28 kilometer per sekund var på väg ned i den stora vattenrutschbanan i Sydpoolen och inte kunde sluta fånle: det här är livet, tänkte jag, att vara i stan en semestervecka med dottern och bara åka och gå och leka och rutscha och upptäcka och jag ville bara fortsätta. Jag gillar ju Stockholm mer än någon annan stad och så fort jag är ledig åker jag härifrån. Och därför finns det så mycket, så nära som jag aldrig njuter av. Jag kan, till exempel, inte minnas när jag senast var på Gustav III:s antikmuseum.

Så nästa år tar jag fram en karta och markerar alla gator och torg och museer som jag inte kan komma ihåg och går dit och någonstans kommer jag att hitta det där kaféet som blir mitt nya favoritkafé och som gör Stockholm ännu mer till min (och dotterns) stad och semestern ännu mer till vår semester (och rätt mycket billigare). Dessutom ska jag tillbaka till Sydpoolen och titta på en annan fusklapp i huvudet där det står ”Stora rutschkanan: 8 sekunder och 34 hundradelar” och så ska jag fantamej under åtta.

I sommar har min familj levt som vildar, utan el och rinnande vatten. Vi har tvättat oss i havet och lagat mat över öppen låga – långt från Stockholms asfalterade gator.

Avkopplade, urkopplade och rätt skitiga kom vi hem igen.

Vad är då det första vi gör? Jo, åker till Ikea. Vi vill utnyttja sista dagens hyra av bil.
Så här i efter hand kan man ­konstatera att beslutet var dumdristigt. Här har familjen lyckats vara överens hela semestern, och så ger vi oss i kast med det yttersta provet av förhållanden.

Ja, i USA talar man faktiskt om Ikeatestet. Om en person är villig att följa med dig till det svenska möbelvaruhuset är den officiellt din pojk- eller flickvän. Om ni dessutom kommer hem med varorna utan haft ett stort bråk eller gjort slut så är ni i praktiken förlovade.

Nu är mannen och jag redan gängade – och kom ut tjuriga 3,5 timme senare men fortfarande tillsammans. Efter korv och festis från kiosken utanför varuutlämningen blev alla, inklusive barnet, på gott humör igen.

Och tur var väl det. För sedan kom nästa utmaning när vi skulle lämna tillbaka bilen och glömt portkoden till hyrgaraget. Men det är en annan historia…

Färjan ”Vaxö” med plats för 340 passagerare har lagt till vid Sollenkroka. I sista stund kommer en kvinna i 30-årsåldern springande med en barnvagn. Snälla, säger hon, kan ni hålla båten en minut. Min man är bara och parkerar bilen.
Okej, en minut, blir svaret från bryggan.
Det går en minut. Det går två. Det går tre.
Är han i krokarna, frågas försiktigt från båten. Vänta, svarar kvinnan, jag ringer och kollar var han är. Och då låter det ungefär så här:
Hur går det? Jaha. Åh, vad jobbigt! Inte en enda plats? Men det finns inga längre upp då? Jamen passerade inte vi en annan parkeringsplats på vägen? Nähä. Jag fattar. Men du, ska vi göra så här då att vi stannar och äter lunch här och tar en senare båt. Nej, jag vet inte, men det måste ju finnas någon restaurang här omkring.
Ungefär här, när kvinnan detaljplanerade sin och familjens dag samtidigt som flera hundra passagerare spenderat fem minuter på att vänta på hennes man, kom frågan från akterdäck: Kan vi lägga ut, eller? Ja, svarade kvinnan då. Ni kan åka.
Curlingbarnen har blivit stora. Och jag konstaterar att de är om möjligt än mer ocharmiga och självupptagna än de var som små.

Hanne Kjöller

Vi hyr släpvagn och tömmer tomten på bråte. Uppluckrade kartonger. Ruttet marktimmer. Trasiga badleksaker. Tomma färgburkar.

Görla återvinningscentral i Norrtälje är ett populärt lördagstillhåll. Men snart är det vår tur. Det är oändligt skönt att slänga skräpet i containrarna märkta brännbart, obehandlat trä eller metall.

Samtidigt är det svårt att inte störa sig på alla fina saker som slängs. I metallcontainern ser jag två sköna cyklar i gott skick. Crescent. Sextiotal. Med lite olja på kedjan och luft i däcken skulle de snabbt förvandlas till två rullande kultobjekt.

Vid ett tidigare besök i Görla såg jag i ögonvrån en man hiva en hel femtiotalsservis i containern märkt deponi. Innan jag hann reagera krossades den mot botten.

Här i Görla fanns förr ett utrymme där man kunde lämna hela prylar som man inte ville kasta.

Sedan såldes de på loppis. Behållningen gick till projekt Rädda havsörnen.

Men i dag finns bara alternativet att slänga. Och ingenting får man ta med sig därifrån.

Den bästa återvinningen borde väl vara att grejerna används så länge de är hela?

En gång lyckades jag smuggla med mig en komplett symaskin från Görla.

Den fungerar fortfarande utmärkt.

Jag kliver av pendeln i Rosersberg. Augusti. Varmt och soldisigt. Lunchtid. Det lilla samhället vilar på välskötta gräsmattor. I rabatterna prunkar ölandstok. Från en balkong i ett tvåvåningshus vajar en Gotlandsflagga. På balkongen under vänder en vithårig dam varsamt på ett par byxor som hänger på tork över ett räcke. En mobilpratande tonåring lutar sig mot den skuggiga väggen utanför ”Mat öppet”.

En flygbamse på väg mot Arlanda bryter tystnaden och dundrar förbi på låg höjd.

Buss 576 tar mig mot Löwenströmska sjukhuset genom ett industriområde under uppbyggnad. Långa skokartonger på stora tomma grusplaner. Allt växande bortrakat.

Ingen kliver av, ingen kliver på. Vi är två passagerare i bussen.

Tågrälsen och E 4:an som bussen passerar blir en avdelare av världar. Vidsträckta sädesfält tar vid. Hästar betar i gröna hagar. Ett par röda djurstallar vilar bland åkrarna. En fågelsjö glittrar.

Mitt i grönskan tornar ännu en värld upp sig, Löwenströmskas massiva rödbruna dragspelsfasad. Här födde jag mitt första barn för drygt 30 år sedan. Ute svimmade folk i en värmebölja. Inne i BB-världen var det vilsamt svalt.

birgitta.sundling@dn.se