”Information saknas på grund av teknisk uppdatering”, säger den elektroniska informationsskylten vid busshållplatsen. Så kan det vara med teknik, inget att hetsa upp sig över.

Problemet, i den mån det är ett problem, är att den där uppdateringen tagit ganska lång tid. Hur lång vet jag inte, men under de sex månader som jag själv passerat förbi har den pågått. Det tyder antingen på att uppdateringen är alldeles osedvanligt komplicerad, eller på att det inte finns någon uppdatering. Att skylten helt enkelt är trasig och dess ägare, SL, inte är särskilt intresserat av att göra något åt den saken.

Det känns i så fall som ett inte så lite onödigt sätt att sprida en bild av förfall.

Elektroniska skyltar (som fungerar) är förstås en trevlig extraservice, men det var ingen folklig mobilisering som drev fram dem. Om nu den chefsperson som köpte in dem dragit slutsatsen att det är bättre att lägga pengarna på bussar så är de flesta resenärer antagligen okej med det. Särskilt här, där bussarna går som i karavan.

Men ta väck eländet i så fall, och spara den el som alltjämt går åt för att tala om att eländet är trasigt. Den analoga papperstidtabellen sitter ju fortfarande kvar där under.

viktor.barth-kron@dn.se

På andra sidan Magnus Ladulåsgatan – en gata som arkitektguden glömde – ligger en grop. Vi åkte pulka här någon gång när barnen var små och smällde av ett fyrverkeri en gång för att få vara i fred.
Här finns en grusplan, en hundrastgård, en provisorisk dagisbarack och en permanent dagisbarack. Här är ständig skugga. Det är egentligen ett stort tomrum med en nedklottrad dörr till ett bergrum som höjdpunkt.

Nu vill Stockholms stad bygga bostäder här. Det pågår till och med en arkitekttävling om hus med 200 bostäder, förskolor, en livsmedelshall och kaféer. Det ser ut att vara en utmärkt användning av ett tomt hål mitt på Södermalm.

Men, men, men – hålet är en del av Rosenlundsparken och den som vill bygga något på parkmark, om den så är mer grusplan och bergs­slänt än park, får räkna med motstånd. I en enkät visar det sig till och med att mer än var tionde – av dem som svarat på enkäten – faktiskt vistas i den branta nordsluttningen ned mot hålet nästan dagligen.

Konstigt nog har jag – med enstaka vinterdagar med pulkaföre som undantag – nästan aldrig sett en enda människa i sluttningen när jag passerat förbi. Jag undrar vad de gjorde där. Var de osynliga eller ska man aldrig tro på enkäter?

anders.sundstrom@dn.se

Plötsligt piper det till i mobiltelefonen. Blodcentralen kallar och jag pallrar lydigt i väg till Fridhemsplan.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se