Plötsligt piper det till i mobiltelefonen. Blodcentralen kallar och jag pallrar lydigt i väg till Fridhemsplan.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se