På andra sidan Magnus Ladulåsgatan – en gata som arkitektguden glömde – ligger en grop. Vi åkte pulka här någon gång när barnen var små och smällde av ett fyrverkeri en gång för att få vara i fred.
Här finns en grusplan, en hundrastgård, en provisorisk dagisbarack och en permanent dagisbarack. Här är ständig skugga. Det är egentligen ett stort tomrum med en nedklottrad dörr till ett bergrum som höjdpunkt.

Nu vill Stockholms stad bygga bostäder här. Det pågår till och med en arkitekttävling om hus med 200 bostäder, förskolor, en livsmedelshall och kaféer. Det ser ut att vara en utmärkt användning av ett tomt hål mitt på Södermalm.

Men, men, men – hålet är en del av Rosenlundsparken och den som vill bygga något på parkmark, om den så är mer grusplan och bergs­slänt än park, får räkna med motstånd. I en enkät visar det sig till och med att mer än var tionde – av dem som svarat på enkäten – faktiskt vistas i den branta nordsluttningen ned mot hålet nästan dagligen.

Konstigt nog har jag – med enstaka vinterdagar med pulkaföre som undantag – nästan aldrig sett en enda människa i sluttningen när jag passerat förbi. Jag undrar vad de gjorde där. Var de osynliga eller ska man aldrig tro på enkäter?

anders.sundstrom@dn.se