Jag ställer väskan ifrån mig och börjar leta efter min stripp. Finns inte någonstans. Mobilen! Nej den måste vara registrerad och några svenska pengar har jag inte. Den ena efter den andra passerar igenom spärrarna utan kort. Då ser jag den gamla damen som närmar sig spärren. Hon ser snäll ut. Henne kan jag väl följa med igenom. För en gångs, tänker jag, och drar kvickt upp min rullväska strategiskt en bit från spärrarna, låter damen passera och tar några älgkliv efter henne. Hon tvärstannar. Damen slår till bromsarna och jag står mitt i spärren. Damen är 75+, så jag kan ju inte knuffa in henne.
– Ska du inte gå in?
– Varför betalar du inte?
Nu klyver dörrarna mig! Öppnar och slår igen, skivar upp mig som en gammal brödlimpa!
– Är du polis?
Hon vänder sig mot mig, ser mig i ögonen och svarar utan att blinka:
– Ja.
Nu känner jag hur desperationen kryper över mig. Man säger ju inte till en dam på 75+ som ser en djupt in i ögonen och bedyrar att hon är polis att hon ljuger.
– Jag har glömt min stripp hemma, jag betalar alltid!
Plötsligt är polisblicken borta, och damen tar ett motvilligt myrsteg in.
Skamsen, utan att se mig om drar jag mig ut på perrongen.
Aldrig mer planka.
Läsarhjärta,
Tommy Åberg, socionom
.jpg)
Heja tanten!
När jag stannar för plankare (vilket jag alltid gör) får jag 50% av gångerna slåss med den som vill in. De tränger sig, tar tag och knuffas. Vi har tom blivit mordhotade, men det kom vi ju inte på förrän senare, annars hade vi fått personen gripen.
Inte lätt i stundens hetta men jag deklamerar alltid högt och tydligt att -”Nej, du får inte planka på mig!” Både för mig själv, plankaren och alla andra, så folk vet att man kan protestera mot detta oskick.
Ases, 15:56, 10 april 2013. Anmäl Anmäl