Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM i mitt hjärta

Gjörwellsgatan 17.48

Jag ser ut som en person som man kan fråga om vägen

Föraren får syn på mig, styr in bilen till trottoarkanten och stannar. Inte nu igen, hinner jag tänka, besegrar flyktimpulserna och viljan att springa därifrån, och försöker le.

Mannen lutar sig fram över passagerarsätet, trycker ner rutan, och frågar:

– Ursäkta. Hur kommer jag till Kronobergsparken?

Jag har ingen aning om vilket intryck jag gör på folk, men en sak vet jag: jag ser ut som en person som man kan fråga om vägen.

Alldeles nyanländ i fjärran världsdelar blir jag stoppad och tillfrågad om vägen till närmaste apotek, spårvagnshållplats eller berömda katedral. På okända tågstationer vänder sig förvirrade resenärer till mig eftersom jag tydligen ser ut att veta allt om förseningar, tidtabellsändringar eller vilka tågbyten som krävs för att ta sig till en annan lika okänd ort.

Vad ser de hos mig? Ser jag snäll ut? Hjälpsam, pålitlig, ofarlig, förtroendeingivande? Som att jag vet var jag befinner mig, och hittar överallt?

Skenet bedrar, tyvärr. Jo, jag är snäll, ofarlig och hjälpsam, men jag har ingen aning om hur man kör till Kronobergsparken. Som utsocknes pendlare kan jag cykelvägen från Kungsbron till Marieberg rätt bra, men om resten av Stockholm har jag ganska vaga begrepp.

Och när jag verkligen vet vägen är jag ändå usel på att förklara. Min inre karta är visuell och svår att översätta till ord.

Mannen i bilen kör i väg. Ännu en av alla vilsna personer som jag inte kunnat hjälpa. Jag hoppas att han ska stoppa någon annan, men det gör han inte.

Jag borde kanske försöka se farligare ut.

Maria Gunther

Maria Gunther är vetenskapsredaktör och hittar bättre i Uppsala och Wien än i Stockholm.