Svisch. Svisch. Så låter det när de kör förbi mig, åtminstone i mitt huvud. De är förvånansvärt många och förvånansvärt gamla. Medel­ålders kvinnor och män, i tajta cykelbyxor, fullkomligt forsar förbi mig på sina moderna flerväxlade cyklar. Jag har, trots min ungdom, inte en chans att hänga med. Obönhörligen trampar de om mig. Jag skyller delvis på min cykel. Min röda Crescent från 40-talet har visserligen både kjol- och kedjeskydd men när det gäller fart har den ingenting att sätta emot dessa moderna springare i lättmetall.

Men jag stretar uppför Tranebergsbron trots att jag ideligen blir omkörd. Och när jag i snigelfart börjar närma mig krönet känner jag mig upplyft. För när jag når mitten av bron och rullar så långsamt att en kvinna med barnvagn går om mig får jag uppleva något som jag tror racercyklisterna missar i all sin hast. Solen tittar fram genom molen och glittrar till i Mälarens grågröna vatten. För över kan jag i morgondimman urskilja konturerna av Stadshuset och Storkyrkans torn. Luften är sådär klar som den bara kan vara en tidig höstmorgon. Och Stockholm har nog aldrig varit lika vackert.

jonatan.martinson@dn.se

Jag brukar ha vägarna förbi Rotebro och senast var träden vid golfbanan så höstvackra att det var löjligt. Och inne i stan är växtligheten på Stadshusets västra sida just nu rödare än Karl Marx, det är andlöst häpnadsväckande och väger nästan upp det annalkande mörkrets smärta. Men jag vill ha mina egna löv att räfsa och få ont i axlarna av.

Här är andra saker jag saknar i mitt Stockholm.

1. Inte känna att man måste lämna hemmet bara för att det är fint väder.

2. Den där superurbana parken, vardagsrummet för joggaren och jonglören, vindrickaren och varmkorvsgubben, turisterna och Tranebergstanterna, konstälskaren och den konstiga älskaren. Humlegården? För liten. Djurgården? För avskärmad. Tanto? Du skämtar.

3. Hänga tvätt utomhus.

4. Se barn cykla omkring.

5. Nya spännande jättehöga hus, inte bara i Kista.

6. Att åtminstone någon gång få höra ljudet av den fullständiga tystnaden.

7. Havet. Jag har aldrig riktigt fattat poängen med den tråkiga barrskog som kallas skärgården och som älskas av så många. Stockholm borde ligga vid den där kusten på andra sidan landet, där havet finns.

8. Stjärnhimlen.

Men Stockholm, du vet – ingen är perfekt. Jag förlåter dig dina brister.

claes.sjodin@dn.se

En av de saker jag har svårast att vänja mig av med när jag återvänder till Stockholm efter en sommar i stugan är att heja på människor.

I fiskeläget i Hälsingland, där stugan ligger, hälsar man vänligt på alla, utan urskiljning. När man möts på vägen/stranden/i blåbärsskogen så tittar man varandra rakt i ögonen och uttalar ett tydligt ”Hej!”. Och man ler. Alltid.

Det spelar ingen roll om det handlar om fullständiga främlingar, man hälsar likväl. (I en liten by kan ju en fullständig främling visa sig vara grannens moster.)

För mig som har sorgligt dåligt minne för människor, både ansikten och namn, är det befriande. (Ja, det är en dålig egenskap för en journalist, jag vet.) Jag kan dra alla över en vänlig kam.

Stockholmare däremot hälsar sällan på främlingar (om det inte är en kassörska), somliga hälsar inte ens på dem de känner.

Jag inser att det vore osmidigt att kryssa fram på Drottninggatan för att hinna vara trevlig mot alla, men det finns andra situationer: som när man plötsligt inser att man bara är två personer i hissen/tunnelbanevagnen/toakön. Då skulle det sannolikt vara bättre för stämningen att le och säga hej/godmorgon/tjenamors, än att stirra upp i taket och låtsas som ingenting.

Jag lovar att börja.

karin.forsberg@dn.se

Hundar är fina djur. Det är även människor, ibland. Fast det tänker jag inte när jag ilsket stegar längs Hägerstensvägen. Jag tänker: ”Förbannade hundägare!” För tredje gången denna sommar är jag på väg till bensinmacken för att låna en vattenslang och skölja bort hundbajset från barnvagnshjulet.

Efter några år i Liljeholmskajen har hundbajset blivit min käpphäst. Med en nästan osannolik regelbundenhet ligger djurfekalierna längs trottoarerna. Jag börjar nästan misstänka att det är en tanke bakom.

Det har gått så lång att jag glor misstänksamt på varje hundägare jag möter. ”Undrar om det är han”, tänker jag.
Likt en rättshaverist dryftar jag avföringsproblematiken med mina hundlösa grannar så ofta jag kan. Jag drömmer om att ta en hundägare på bar gärning och funderar ut olika sofistikerade hämndaktioner.

Men nej, nu måste jag hejda mig. Vi kan inte ha något hundkrig. Våld och vedergällning löser inget, har jag ju fått lära mig. Men jag har ett förslag till alla hundägare som faktiskt städar efter sig. Man kanske kan göra små fina knappar eller t-shirts eller så där det står ”Jag plockar upp efter min hund”. Så jag vet vem jag inte ska vara arg på. Och så kan vi bilda föreningen Dog Peace.

Lotten Wiklund
lotten.wiklund@dn.se

– Nej, nej, nej. Stopp, stanna och vänd om, är jag alltid på vippen att utbrista när jag ser hjordarna av sightseeing-stinna turister trängas i Gamla stans krimskrams-butiker. Jag vill inte att de ska tro att det är här vi shoppar våra outfits och dricker våra latte i den här staden. Ingen av oss köper en tovad toppluva, utsvängda batikbrallor eller betalar 50 kr decilitern för kaffet. Jag vill berätta för italienarna som bär dunjacka i augusti och för tyskarna som sportar shorts i mars att hålla hårt i plånboken. Jag vill ge dem mina bästa Stockholmstips och hoppas att de frågar just mig om vägen. En gång följde jag en familj upp, in och i väg på Fyrans buss för att de skulle hitta till hotellet vid Norra Station som de trodde låg ett stenkast från shoppingstråken i city. Småländska barnfamiljer får gärna skratta åt min kompis hund som sticker ut huvudet ur handväskan bara de inte lägger en krona på fler troll från Nytorgets julmarknad.

Kom turisterna, nu styr vi kosan till det där supermysiga kaféet på min gata. Där ni kan få dricka fläderblomssaft och gosa med hunden bakom kassan. Vi drar till Loopen Marin och knäcker en flaska bubbel på extrapris. Åk inte skridskor här i Kungsan, jag kan visa på kartan var Brunnsviken ligger. Kom snart tillbaka.

Hanna Mellin
hanna.mellin@dn.se

”Mamma, nu bombar jag!”
Det är en av sommarens få varma dagar. Ljummet kaffe i termos och två stackars Statoilgifflar som ligger sked och svettas i en påse. Mot baksidorna av låren den skrovliga, solvarma klippan.
Jag och dottern E ska bada från Fredhällsklipporna. Hon står med ryggen mot mig. Hennes hud är mjuk och täckt av solblekta fjun.
Nej, jag vill inte att hon bombar. Gud vet vad som finns därnere. Och högt är det.
När jag var liten gick det rykten om vad som stoppats i vattnet under vintern. Folk hade kört ned järnstänger med spetsen upp. Det hade dumpats skrot som fanns precis under ytan. Dessutom kunde man missbedöma språnget, slå bakhuvudet i stenen och bli förlamad för resten av livet. I dag kämpar jag fortfarande mot rädslan för vad som döljer sig under ytan, fastän jag vet att den stora faran är att bli kvar på klippan.
Gifflarna får vänta. Min uppgift är inte att röja framför dig på livets hav, lilla E. Den är att få dig att våga språnget.
Jag drar av mig shortsen. Så tar jag din lilla hand i min stora. Vattnet mot Traneberg glittrar löftesrikt när våra fötter lättar. Jag sluter ögonen och väntar på plasket.

Jessica Zupanc

Stockholm i mitt hjärta? Jo, pyttsan – ibland är det snarare ”Stockholm är min hjärtinfarkt”.
Jag tror vi är många som har något ställe i stan, eller en speciell situation, som är extra tålamodsprövande. Då Stockholm utmanar den personliga karaktären och moralen, då vi frestas att göra något som är fel, farligt eller olagligt.
Det kan vara den drickasugne som ska gå förbi Systembolaget på Folkungagatan utan att gå in, pendlaren som fastnar på Essingeleden eller, som i mitt fall, cyklisten som ser rött. Bokstavligen. Jag. Ser. Rött.
Mitt hjärtinfarktsställe ligger vid Hornstull, trafikljuset vid Långholmsgatan, precis söder om Hornsgatan. Här testas jag varje dag när trafikljuset behagar skämta med mig aprilo.
En dag tog jag fram stoppuret. Resultat: grönt ljus i 5,2 sekunder. En del cyklister hann upp på sadeln och få en fot på tramporna. Någon hann till och med ända till mittrefugen innan ljuset slog om.
Sedan var det rött i 3 minuter och 17 sekunder. Efter ett par minuter ger någon upp och kastar sig dödsföraktande rakt ut i trafiken och hoppas hinna över. Jag tänker att jag ska bita ihop. I 3 minuter och 17 sekunder. Snart blir det grönt igen – i 5,2 sekunder.