Ett hundratal lampor bländar, ljuskällorna flackar nervöst upp och ner. Parkeringen är nästan full men det är inte bilarnas strålkastare som lyser. Det är pannlampor från alla entusiaster som njuter av att vintern inte ger upp.

Längdskidspåren på Täbys konstsnöbana är rena rälsen. Det behövs ingen valla, det är bara att staka på i isföret.

Det går befriande fort. Elaka minusgrader ger frost i skägget och fingrarna fryser. Men fartglädjen värmer och förtränger oron för köldskador.

Nu i mars är vintern som allra bäst. När minusgraderna fortfarande biter sig fast men ljuset börjar återvända. Få känslor slår den man får när man vandrar eller åker skidor eller skridskor i isande klar luft med vårsolens första värmande strålar i ansiktet.

När solen gått ner får det artificiella ljuset duga, som nästa kväll på isen i Vasaparken.

Med puck och klubba blir alla – såväl tjugoåringar som femtioplussare – som barn på nytt.

Som tur är har vi en slutsignal; om inte strålkastarna släckts klockan 22 hade vi lekt vidare i kylan långt in på natten.

Kvällen avslutas i stället på Tennstopet. Här i baren när i alla fall vi i hockeymundering en varm önskan om fortsatt kyla.

anders.frelin@dn.se

Det ligger visitkort från en av Migrationsverkets tjänstemän på marken utanför terminal fem. Arlanda flygplats förknippas kanske oftast som ett logistiskt avstamp mot sol, bad, semester och en snabb öl innan det är dags att gå ombord. De nertrampade visitkorten påminner mig om att det även finns de som inte har samma syn på resandet.

Fyra mil bort, på regeringskansliet i Stockholm, jobbar Tobias Billström. Han är migrationsminister. När avvisningarna ska effektiviseras har han talat om människor som ”volymer”.

Så här i gränsdragningarnas tider känns det viktigt att sätta citationstecken och klart dra en skiljelinje mellan hans ord och mina.

En arm av den billströmska politiken har varit polisens jakt på papperslösa invandrare i Stockholms tunnelbanesystem. Många stockholmare, det vill säga de som inte har blont hår och blå ögon, har känt sig kränkta när de avkrävts legitimation. För dem blev Stockholms tunnelbana ett tag något helt annat. För mig blinkar varningslamporna längs hela linjen. Det billströmska ordvalet är en biljett till ett spår där ­destinationen kan bli att citationstecknen till sist hamnar kring ordet ”människa”.

paul.hansen@dn.se

Vi stiger ombord på tåget i ett gnistrande vitt Östersund.

Ännu ett sportlov är över.

Först går det riktigt bra. Vi spelar Svarte Petter och Löjliga familjen. Går till restaurangvagnen och fikar. Läser DN. Somnar. Vaknar. Spelar bluffstopp.

Men för varje mil vi närmar oss Stockholm tilltar missmodet.

När tåget passerar Arlanda har det övergått i ren olust.

Så här är det varje gång. Otaliga tågresor har jag genom åren gjort mellan Östersund och Stockholm.

När tåget stannar på Stockholms central vill jag helst vända tillbaka igen.

All denna olust att närma mig huvudstaden har en enda orsak: Suckarnas gång.

Att denna sunkiga passage under jord mellan Centralstationen och T-centralen är det första som möter Stockholmsbesökare som kommer med tåg borde få stadens turistambassadörer att gå i strejk.

Nu renoveras visserligen gångtunnelns golv. Men vad hjälper det när taket är så lågt att en basketspelare måste huka.

Det är som att passera en ranglig hängbro. Bara man tar sig över till andra sidan väntar något gott.

Skönt att vara hemma på Söder igen.

Hans Arbman

Står på perrongen och glåmglor på ingenting när ögonen fastnar på tunnelbanekartan. Den stiliserade med röda, gröna och blå linjen i ett fantasieggande mönster.

Den är så mycket Stockholm.

Jag är knappast i nivå med han den upphetsade i Glenn Killings manege, men nog är kartan rolig att titta på. Tankarna sätts i gång.

Stockholms tunnelbana har 100 stationer. ”Mina” stationer är de på gröna linjen mellan Skanstull och Rådmansgatan, och röda linjen mellan Slussen och Hornstull.
Under en väldigt behaglig föräldraledighet för ganska många år sedan kuskade jag och bebisen runt på spåren, det var ett smidigt sätt att som (äntligen!) nyinflyttad upptäcka andra sidor av staden.

Men när jag nu står vid Rådmansgatan och studerar kartan inser jag att det fortfarande, efter snart 15 år i Stockholm, finns stationer jag pinsamt nog aldrig varit på.

Jag har åkt till bibblan i Bergshamra, spanat på fina hus vid Islandstorget, varit hos doktorn i både Högdalen och Rinkeby, gått i Thåströms fotspår i Rågsved, kollat på baseboll i Skarpnäck.

Men jag har aldrig åkt till Näckrosen, Råcksta eller Västertorp. Och Vreten? Hade jag inte ens hört talas om.

Skärpning.

claes.sjodin@dn.se

Han var fastighetsborgarråd och hette Joakim Garpe. Gemenligen kallades han dock för Grävskopan för sina insatser att riva Klarakvarteren i city. Han hatade gammal oscariansk bebyggelse och ångrade att han inte fått riva ännu mer, förklarade han för mig i en intervju långt senare.
”Dessutom ångrar jag att Österleden inte byggdes”, tillade han.

Jag minns intervjun när jag besöker utställningen med Helene Scherfbeck på Waldemarsudde.
Det var här någonstans trafikleden skulle landa, bron från Nacka till Djurgården.

Hur hade Stockholm sett ut om alla idéer fått fritt spelrum? I 60-talets visioner gick trafiklederna kors och tvärs genom city. Stora parkeringshus skulle ta hand om alla bilar.

I Österledens förlängning gick en trafikled över Lidingö. Med broar över till Bogesundslandet kunde sedan ny mark tas i anspråk för det stadigt växande Stockholm. Bland annat skulle förorten Angarnstaden byggas.

Men utvecklingen kom av sig. Lederna genom stan blev inte av och en del parkeringshus i city har till och med fått rivas.
Österleden är dock ständigt aktuell, även om det numera lutar åt en tunnel.

”Närmare gud till dig” spelade orkestern på det sjunkande skeppet ”Titanic”. Forskningen säger att människan blir lugnare av musik. Vi får hoppas att orkestern hade den effekten på människorna som blev kvar på det brittiska passagerarfartyget.

Jag vet inte om det var för att vi skulle bli fridfulla som föraren av en stadsjeep valde att högt spela klassisk musik för oss fotgängare som i snörök kämpade oss fram på Regeringsgatan en av dessa snöfyllda mornar. Glad blev jag i alla fall!

Att krissituationer drar fram det goda ur oss människor är löftesrikt. Sedan finns det undersökningar som säger att vi endast under vapenhot beter oss ädelt. Även där refererar forskarna till händelser på ”Titanic”.

Men när det gäller snökaoset verkar utfallet ha blivit positivt – vi stockholmare blev ännu mer godhjärtade. Mina vänner berättar om hur bilister hjälpte varandra när bilar fastnade i korsningar. Inga arga tutningar där.

Själv blev jag vittne till hur frusna medmänniskor trängde ihop sig så att alla skulle få plats i de överlastade tunnelbanetågen. Dock utan att bli ackompanjerade.

Nu hoppas jag att vi kan vara lika snälla mot varandra en vanlig grå februaridag.

lilian.almroth@dn.se

Min kompis Gordon lever i en förgången tid. Han har gått klädd i pullover, slips, hornbågade glasögon och byxor med slag långt innan det blev hipstermode.

Vokabulären är också lite ålderdomlig. Om någon säger bagageluckan svarar han:

– Skuffen menar du?

Uniformerade poliser tilltalar han ”konstapeln”; motorvägar blir autostrador och taxibilar droskor i Gordons mun.

Så länge jag kan minnas har han bott i en tvåa i Sibirien. Mörk ek, jakaranda, stringhyllor och lampor i sen funkisstil präglar bostaden.

I ett hörn tronar en väldig kontrabas och påminner om Gordons förflutna som omsvärmad jazzmusiker. Men det skulle aldrig falla honom in att kalla tjejer som dras till musikanter för groupies. Nej, orkesterbrudar heter det.

Förra året tvingades Gordon under stor vånda skrota sin Volvo PV 544. Nu har han funnit en värdig ersättare, en MGB från 1970.

– En av de bästa bilar som byggts, säger Gordon.

Sanningen är att denna egensinniga brittiska produkt snarast utgör en korsning mellan sportbil och traktor med delvis hopplösa komponenter som gångjärnsstötdämpare och bladfjädrar baktill.

Men kärran klär Gordon. Och det är nog viktigast.

I höjd med Klevgränd doftar det kaffe, och tillhör man ofrivilligt det tedrickande släktet, gör sig doften extra påmind. Lattefolket och lördagsshopparna strosar uppför backen, som ett kollektiv från det glada 70-talet. De kryssar mellan cyklister och barnvagnar, liksom alla andra kryssar sig fram mellan något.

– Har någon sett min hund, en dalmatiner, ungefär så här stor, ropar en kvinna på gränsen till sammanbrott.

Hon höftar till hundens storlek, men ingen har sett.

– Någon måste väl, vädjar hon. Men ingen har.

Kvinnan vankar fram och tillbaka. Hunden har hittat en annan kvinna vid t-banenedgång Hökens gata. Det är bara en tillfällig förbindelse, en ny bekantskap för stunden, men i alla fall. Dramat är över på några minuter.

I samma veva, fast högre upp i backen, traskar en man oroligt av och an. Han tycks också leta efter någon.

– Har någon sett min fru?

Ingen har sett någon fru.

– Vi hade ju pratat om att köpa en ljusslinga.

– En ljusslinga? Jaså?

Det blåser höst. Lattefolket sveper in sig i plädar.

I höjd med Högbergsgatan skingras det tillfälliga kollektivet.

sanna.hellberg@dn.se

Svisch. Svisch. Så låter det när de kör förbi mig, åtminstone i mitt huvud. De är förvånansvärt många och förvånansvärt gamla. Medel­ålders kvinnor och män, i tajta cykelbyxor, fullkomligt forsar förbi mig på sina moderna flerväxlade cyklar. Jag har, trots min ungdom, inte en chans att hänga med. Obönhörligen trampar de om mig. Jag skyller delvis på min cykel. Min röda Crescent från 40-talet har visserligen både kjol- och kedjeskydd men när det gäller fart har den ingenting att sätta emot dessa moderna springare i lättmetall.

Men jag stretar uppför Tranebergsbron trots att jag ideligen blir omkörd. Och när jag i snigelfart börjar närma mig krönet känner jag mig upplyft. För när jag når mitten av bron och rullar så långsamt att en kvinna med barnvagn går om mig får jag uppleva något som jag tror racercyklisterna missar i all sin hast. Solen tittar fram genom molen och glittrar till i Mälarens grågröna vatten. För över kan jag i morgondimman urskilja konturerna av Stadshuset och Storkyrkans torn. Luften är sådär klar som den bara kan vara en tidig höstmorgon. Och Stockholm har nog aldrig varit lika vackert.

jonatan.martinson@dn.se