”Information saknas på grund av teknisk uppdatering”, säger den elektroniska informationsskylten vid busshållplatsen. Så kan det vara med teknik, inget att hetsa upp sig över.

Problemet, i den mån det är ett problem, är att den där uppdateringen tagit ganska lång tid. Hur lång vet jag inte, men under de sex månader som jag själv passerat förbi har den pågått. Det tyder antingen på att uppdateringen är alldeles osedvanligt komplicerad, eller på att det inte finns någon uppdatering. Att skylten helt enkelt är trasig och dess ägare, SL, inte är särskilt intresserat av att göra något åt den saken.

Det känns i så fall som ett inte så lite onödigt sätt att sprida en bild av förfall.

Elektroniska skyltar (som fungerar) är förstås en trevlig extraservice, men det var ingen folklig mobilisering som drev fram dem. Om nu den chefsperson som köpte in dem dragit slutsatsen att det är bättre att lägga pengarna på bussar så är de flesta resenärer antagligen okej med det. Särskilt här, där bussarna går som i karavan.

Men ta väck eländet i så fall, och spara den el som alltjämt går åt för att tala om att eländet är trasigt. Den analoga papperstidtabellen sitter ju fortfarande kvar där under.

viktor.barth-kron@dn.se

På andra sidan Magnus Ladulåsgatan – en gata som arkitektguden glömde – ligger en grop. Vi åkte pulka här någon gång när barnen var små och smällde av ett fyrverkeri en gång för att få vara i fred.
Här finns en grusplan, en hundrastgård, en provisorisk dagisbarack och en permanent dagisbarack. Här är ständig skugga. Det är egentligen ett stort tomrum med en nedklottrad dörr till ett bergrum som höjdpunkt.

Nu vill Stockholms stad bygga bostäder här. Det pågår till och med en arkitekttävling om hus med 200 bostäder, förskolor, en livsmedelshall och kaféer. Det ser ut att vara en utmärkt användning av ett tomt hål mitt på Södermalm.

Men, men, men – hålet är en del av Rosenlundsparken och den som vill bygga något på parkmark, om den så är mer grusplan och bergs­slänt än park, får räkna med motstånd. I en enkät visar det sig till och med att mer än var tionde – av dem som svarat på enkäten – faktiskt vistas i den branta nordsluttningen ned mot hålet nästan dagligen.

Konstigt nog har jag – med enstaka vinterdagar med pulkaföre som undantag – nästan aldrig sett en enda människa i sluttningen när jag passerat förbi. Jag undrar vad de gjorde där. Var de osynliga eller ska man aldrig tro på enkäter?

anders.sundstrom@dn.se

Plötsligt piper det till i mobiltelefonen. Blodcentralen kallar och jag pallrar lydigt i väg till Fridhemsplan.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se

Nu är jag här igen. Jag har bott i Stockholm i ungefär två månader och det känns som om jag besökt den här stadsdelen minst 300 gånger. Mina vänner (många av dem journalister) bor på Söder och de som inte gör det vill helst ses på Söder.

Vi fikar där, äter middag där och letar på helgerna efter fynd i de små butikerna runt Nytorget. Själv bor jag inte på Söder. Jag är från Värmland och hyr ett krypin i en förort i fjärde hand. Det gör man tydligen när man är ny i Stockholm.

Jag märker hur viktigt boendet är i den här staden. I stället för att fråga nya människor man träffar hur de mår eller vad de gör så frågar man hur de bor. Boendefrågan gör att det plötsligt blir viktigare att ha mycket pengar. Har man inte det är det svårt att bo bra.

Så tydligt blir det aldrig i en mindre stad.

Och hur är det nu, livet i storstaden? Kanske någon undrar.

Jo, Södermalm är inte särskilt mycket större än Karlstad och Medborgarplatsen påminner lite om Stora torget. Så fixar jag bara en central, nyrenoverad hyresrätt vid vattnet med två rum och stor altan, är det sig ganska likt.

caroline.englund@dn.se

Läser i DN Bostad om trångboddhet. Enligt Boverkets norm ska bostaden ha vardagsrum, kök, ett rum för sammanboende vuxna och ett sovrum per barn. Annars är man trångbodd.

Förstår jag det rätt måste alltså en familj med två barn bo i en 4:a, trebarnsfamiljen behöver en 5:a.

Någon som är förvånad över det faktum att allt fler stockholmare blir trångbodda?

– Vill man bo centralt får man vara rädd om varje kvadratmeter och acceptera att det är trångt, säger kvinnan i DN-reportaget.

Och det har hon ju rätt i – men visst kan jag tröttna på kvadratcentimeterjakten. I artikeln avhandlades smarta tips om hur man får bostaden att kännas större. Ni vet, skjutbara väggar, draperier, speglar. Det fanns en tid då jag gillade sådant. Det kändes urbant, och urbant är bra.

Kollar lite bostadsannonser. Kanske ska man sluta vara trångbodd? Hittar en bostad i våra kvarter. För oss skulle det bara kosta 16,5 miljoner kronor att inte längre vara trångbodda.

Vi slog inte till.

Ibland är det kämpigt att tycka om dig, Stockholm. Att vara många som delar på en kärlek är inte helt okomplicerat – men jag förstår att det är så det funkar.

claes.sjodin@dn.se

Jag huttrar. Ser flak efter flak med artificiell snö hällas över ren asfalt som just befriats från vintern. I luften över Slottsbacken singlar äkta flingor som kommer att göra loppet extra surt för eliten i  slottssprinten.

Sverige är i desperat behov av en arabisk vår. Jag letar på Facebook men ingen frysaktivist modig nog att starta ett stoppa vinternuppror. Ändå behandlar en tröttsam majoritet av alla statusuppdateringar just nu vädret. Hittar till slut en rätt menlös ”Hata vintern”-sida. Den har bara fått drygt 300 gilla – på fem år. Sista tappra inlägget är daterat februari 2012 och sedan dess har sidan legat i djupfryst läge.

Överväger att efterlysa den svenska våren men inser efter en snabbsurf på SMHI att den dröjer hur mycket jag än larmar och gör mig till. Väderbloggen varnar för mäktiga högtrycksblockeringar över den norra hemisfären och spår ett ordentligt snöoväder i Stockholm lagom till vårdagjämningen.

Jag vet att det är lönlöst, men det kan bli så att mitt första och kanske enda Facebookuppror snart finns där: ”Jag vill inte köpa nya vantar, jag vill köpa en bikini.”

Hur många gillar?

jessica.ritzen@dn.se

Xylofonringsignalen från sätet bakom förde genast tankarna till Aylin i Istanbul. Är det Halil som ringer? Och varför sitter hon här på fyrans buss på Västerbron? Jag vänder mig försiktigt om. Men ser en helt vanlig stockholmare.

Stockholm må ursäkta, men efter 47 avsnitt av den turkiska tv-thrillern ”Lögnen” har Istanbul tagit över mitt liv.

Första gången jag hörde det välbekanta mobilljudet i ”Lögnen” reagerade jag nämligen tvärtom: Varför hörs denna stockholmska ringsignal i ett kök i Istanbul?

Det började med zappande en sen lördagskväll i januari. Vi hamnade av en tillfällighet i reprisen av avsnitt tio och blev fast. Sedan började det tuffa arbetet med att hinna i kapp serien på SVT Play. Det var inte det lättaste eftersom det sändes fyra nya avsnitt varje vecka.

På sportlovet var vi i kapp. Då upptäckte plötsligt barnen serien och såg i raketfart i kapp oss.

I morgon sänds det sista avsnittet. Hela familjen sörjer över att inte längre få följa Aylin, Halil, Simon, Kudret, Leyla och de andra. De som överlever kvällens avsnitt, vill säga.

Men det är väl bara att inse: snart har Stockholm tagit över den välbekanta ringsignalen igen.

hans.arbman@dn.se

Vi är en föga glamorös skara på röda linjen en tidig helgmorgon. Staden har knappt vaknat. Tre pigga tonårstjejer står med resväskor och ett skollov framför sig. De är en bjärt kontrast till de andra sömndruckna trafikanterna. Det pratas entusiastiskt och fnissas. Skämmigt alltså, kolla! Jag har ryggsäck och mjukisbyxor. De andra två, med Kånken på ryggen, försöker ge tröst genom att påpeka att hon inte är ensam. Tänker på det min egen tonåring sa häromdagen. Efter en berättelse om en dråplig upplevelse på t-banan hade kamraterna skrattat åt incidenten, men allra mest häpnat över utgångsläget för händelsen: Va? Åker du t-bana med dina föräldrar?

Jag lyfter blicken från min fängslande bok strax före Gamla stan. Hinner precis se den imponerande utsikten innan vi försvinner in i tunneln vid Slussen. Stockholm i soluppgång. Himlen är rödsprängd och ger en magnifik bakgrund till siluetten av Karl XIV Johans staty. Här står de gamla husen längs med Slussplan och låter generation efter generation känna igen sig. Inte så tokigt att påminnas om ålderns skönhet ibland.

Allt har sin tid. Pinsamheten sin. Och lugnet sin.

Susanne Flensted-Waleij,

Sjukhusclown & berättare

Vi räknar bussar, dottern samlar på röda och jag på blå. Men vi ser så få att leken blir trist. I stället byter vi till människor med mössa kontra människor med hörlurar. Det visar sig vara en utmärkt lek på ettans buss en senvinterkväll på Kungsgatan: 11, 12, 13… det är jämnt och spännande. Nästan för jämnt.

Plötsligt inser vi att båda räknar mössmänniskor, vi skrattar och mitt i skrattet, mitt i ett sådant där lyckligt ögonblick man kan ha med sina barn och som man kan samla på och minnas och tänka: livet är värt att levas, ja, i just det ögonblicket kör det fram en reklamsprejad van bredvid oss, och på mindre än två decimeters håll från dotterns ögon: en naken kvinna med enorma bröst (men bortblekta bröstvårtor). Jag ser inte riktigt, men tror att det är en stripteaseklubb som marknadsförs.

– Vad är det där reklam för, pappa?

Jag glider undan, börjar prata om någonting annat, men tänker: Hur är detta möjligt? Hur ska vi kunna bekämpa den bristande jämställdheten – alla döttrars sämre möjligheter – utan att ifrågasätta dess skränigaste budbärare? Jag menar: Hur ska vi kunna lära våra barn, och oss själva, likabehandlingens svåra kamp mot kulturella mönster och vanor när vi på huvudstadens paradgata accepterar sexismens allra naknaste uttryck?

harald.bergius@dn.se