Eftersom jag har vänner i hela staden och den skiddress jag behöver finns i Täby åker jag ut tidigt på lördagen och hämtar upp kläderna i en friköpt villa i Täby kyrkby.

Några minuter senare, på Jarlabankes väg, möts jag av en polisbil och i backspegeln ser jag hur den vänder, precis det jag ofta tittar efter – även om det sällan drabbar mig. Jag är lite nyfiken på hur samtalet har gått mellan poliserna.

Polis 1: ”Slå på den där bilen.”

Polis 2: ”Okej, den är registrerad i Kista. Vad gör vi?”

Polis 1: ”Vi kollar den. Det är vår plikt.”

Jag blir förstås stoppad, helt utan anledning, och får blåsa – självklart är jag nykter.

”Vi såg att bilen var från Kista”, säger polismannen vid min nedvevade ruta och jag undrar varför han vill berätta det.

”Får bilar från Kista inte vara i Täby?” frågar jag och han tittar på mig som om han i den sekunden inser att bevekelsegrunden är idiotisk.

”Jo, men man vet aldrig. Det har varit mycket”, svarar han och jag får aldrig veta vad det har varit mycket av. Bilar som går över gränsen? Bilar som framförs av människor?

På vägen hem är jag glad att det var jag som blev stoppad och inte ytterligare en ung, identitetssökande man med vana av dimtänkta myndighetspersoner. Sedan åker jag skidor i Flottsbro hela dagen.

behrang.behdjou@dn.se

Bromma gymnasiums stora aula är nästan fylld av tvåor och treor, fastän det är på kvällstid. Men det är obligatoriskt att var där och lyssna på de framgångsrika.

På scenen står en rad tidigare elever och andra Brommabor, alltifrån programledaren Adam Alsing till Industrivärdens vd Anders Nyrén. Där finns också entreprenörer som Douglas Roos (E24), Martin Frey (Blocket) och Hjalmar Winbladh (Wrapp), liksom stylisten Emma Thorstrand med eget företag.

Tanken från arrangörerna, som utöver skolan är Aktiespararna och Rotary, är att ungdomar behöver förebilder som kan visa en väg in i arbetslivet. Därför får publiken höra mycket om lyckade karriärer och ganska litet om motgångar och inre våndor. Undantaget är journalisten Alexander Norén som säger att han ofta har velat.

Avsikten är den bästa, men frågan är hur ungdomarna kan se en koppling till sig själva och sin situation. Från talarna får de ändå ett antal goda råd som att man måste jobba hårt, aldrig ge upp och samtidigt se till att ha roligt. Publiken lyssnar hövligt, men det blir ingen tid till frågor och diskussion.

Mest applåder blir det för bullarna som ska serveras i pausen.

johan.schuck@dn.se

I fjol avled nästan 92 000 svenskar och av dessa fick 1 100 – de flesta stockholmare – en noga redigerad minnestext i DN.

Men det händer att den stressade familjeredaktören lämnar skrivbordet och själv ger sig ut i verkligheten.

Först ett snabbt byte till mörk kostym och sedan i väg till kyrkogården i ilfart.

Nu gällde det Nisse, en gammal vän som nära 90 år gammal somnat in för gott.

Men var skulle han begravas? Visst var det Trons kapell? Heliga Korsets skulle nog bli för stort för Nisses släkt och vänner.

Jag är sent ute och springer från parkeringen uppför kullen mot kapellen.

Akten har redan börjat och jag får smyga in och sätta mig längst bak. Jag hinner sjunga ”Blott en dag” innan officianten börjar tala om den avlidne.

– Karin älskade naturen …Inser att jag hamnat fel och drar mig diskret tillbaka. Nu minns jag; det var ju Hoppets kapell!

I byggnaden intill står de sörjande fortfarande och väntar. Svetten lackar av stress och språngmarsch men den generande frågan måste ändå ställas:

– Är det här Nisse ska begravas?

En tanke har börjat mala: Kanske var det Nacka kyrka jag skulle till?

Så de förlösande orden:

– Du har hittat rätt, Janne!

jan.falk@dn.se

Efter ett par veckor i Stockholm har jag hittat ro. Som nyinflyttad huvudstadsbo med Göteborg i backspegeln var jag beredd på en stor förändring. Ny bostad, nytt jobb och en helt ny stad att utforska.

I helgen tog jag tillfället i akt att ge mig ut på en expedition och utforska vad Stockholm har att erbjuda. Det blev en tur ut till Djurgården. Senare, när jag åter befann mig i hemmets trygga vrå kom jag till en insikt.

Den vita färjan som tog mig till Djurgården påminde om Älvsnabben, båten som dagligen slussar göteborgare mellan fastlandet och Hisingen. En kortare promenad uppför slaskdränkta Allmänna gränd bjöd på ett livlöst och grått Gröna lund. Identiskt med det Liseberg som för två veckor sedan gav mig det där sorgsna uttrycket som bara ett nedsläckt nöjesfält kan frammana.

Jag har funderat på om besöket på Vasamuseet bara var motiverat av mitt intresse för historia, eller om mitt undermedvetna har tagit till sig den fäbless för båtar och sjöfart som göteborgare är kända för.

När det var dags för hemfärd innehöll den varken buss eller tunnelbana. Färdmedlet var, så klart, spårvagn.

Plötsligt var saknaden borta. Allting finns ju här. Jag tror att jag kommer trivas i Stockholm.

kim.malmgren@dn.se

Klas-Göran är död och ön blir sig aldrig lik. Han var obetydlig eller obefintlig i alla tabeller över taxerade förvärvsinkomster, skattebetalning, politiskt engagemang och föreningsaktivitet.

Han var en av få som fick det – lite – bättre ställt när han uppnådde folkpensionsålder. Han tuffade på som vanligt i sin slitna rutiga skjorta och sina blåbyxor. Gärna med en filterlös, välrökt fimp i mungipan.
Klas-Göran var en liten människa i vårt nutida produktionssamhälle. Men tomrummet efter honom på skärgårdsön är gigantiskt. Vem ska nu dra upp båtar eller köra väskor, lådor och prylar för en rimlig penning? Och hur ska man hålla reda på att det är onsdag när hans traktor inte står parkerad intill cyklarna?

Han var en vanemänniska som åkte ända till Norrtälje varje onsdag. Troligen åkte han nästan aldrig i sitt knappt 70-åriga liv längre än så från sin slitna stuga.

Bristen på ö-taxi och ö-traktor drabbar många. Men det stora tomrummet efter Klas-Göran finns vid Arholma centrum – ångbåtsbryggan.

Vem ska i framtiden möta de flesta som går i land med en rolig historia, en klurig gåta eller ett illfundigt skämt?

Förmodligen ingen. Sådana som Klas-Göran finns det inte plats för längre.

anders.sundstrom@dn.se

Det är man ur huse, en underbar vinterhelg. Solen skiner och kylan biter så där lagom mycket i kinderna. Mälarens is bär lika många människor som T-Centralen fyller vid lunchtid en vanlig arbetsdag.

Efter en välgörande promenad är vi många som vill få stärkande spis och värma tårna inomhus. Lite för många.

Alla bord är hel- eller halvfulla. På tomma stolar hänger jackor som markering. Min vän och jag lägger lite diskret våra handskar på hörnet av ett långbord efter att vi frågat barnfamiljen som redan sitter där om lov. Men det skulle vi inte ha gjort …

Efter några minuter i kön är vi tillbaka med brickor fyllda av smörrebröd och gotter. Vi möts av undanskjutna tillhörigheter och en iskall blick.

När vårt ovälkomnande sällskap gått och lämnat kvar sin bricka med disk på bordet, börjar vi diskutera om hur man ska göra när man är flera och vill sitta tillsammans på kafé.

Är det okej att paxa?

Nja, kommer vi fram till. Egentligen inte, men vad gör man när alla andra gör det?

Kommer att tänka på en skylt som mina vänner och jag fotograferade oss vid i London på åttiotalet. Där stod: Beklagar, men denna stad är redan fullproppad. Så känns även Stockholm en solig dag i februari.

lilian.almroth@dn.se

Tung, blöt snö vräker ned när jag kör hem. Inser missmodigt att en rejäl dos skottning väntar vid ankomsten.

Men väl framme har Hugo i vår idylliska förening och Frasse från grannhuset förekommit mig. De arbetar rytmiskt, nästan synkront, med att få gårdsplanen och den lilla men tvära backen upp mot gatan snöfria. De hanterar de stora skovlarna som vore de leksaksspadar.

När Hugo och Frasse anser sig klara är kanterna mot gräsmattor och rabatter både knivskarpa och snörräta. Det går inte att upptäcka en enda hålighet eller kvarglömd snöklump på gården.

Under en sen kvällspromenad spanar jag lite på hur det ser ut kring fastigheterna längre bort på gatan. Illa, illa. På de flesta gårdar tycks någon ha irrat runt med en skyffel planlöst och utan mål. Stora högar av snö ligger kvar.

Ha! Amatörer! tänker jag på det självgoda sätt som jag tycker så illa om hos andra människor.

Framför ett garage går en man som inte ens tagit fram snöskoveln. I stället häller han ut en hel hink tösalt på uppfarten.

– Han borde deporteras till Göteborg, säger jag till Hugo nästa kväll. Den stan visar ingen misskund med tösaltare.

sigge.anderberg@dn.se

Vi sitter i den stillastående bilkön mellan rödljusen och rondellen. Hundratals bilar som hjälps åt att sprida avgaser över Brommaplan med omnejd. Helt ofrivilligt, av tvång som bekant. Enda vägen söderut, tyvärr.

Okej, jag vet att det finns en utmärkt tunnelbana hundrafemtio meter ifrån oss. Men att frakta större möbler och husgeråd med t-bana är inte bara bökigt. Det strider emot fastställda normer för kollektivtrafiken.

Vi medelålders plussare minns Dennispaketet. Utmärkta förslag till lösning av Stockholms infrastrukturella problem som Bengt Dennis och hans stab lade för mer än trettio år sedan. Staden växer i dag fortare än vad han kunde förutspå. Hade hans Västerled byggts då så hade vi inte behövt stå här i dag i en osande bilkö. Och Brommaplan hade upplevts som det lugna 50-talscentrum som det faktiskt är, bakom avgasmoln och bullermattor.

Cykelburna har stoppat Förbifarten i trettio år och hotar att göra det igen. Vi här i bilkön anar att man kan bygga många cykelvägar och köpa många bussar för 28 miljarder. Ett trist faktum är dock att bussar behöver vägar och frakttrafiken behöver förbifarter. Det kan man övertyga sig om i storstäderna i övriga Europa. De flesta cyklarna rullar om sommaren. Bussarna året runt.

Lennart Lundwall

läsare

Han sitter där nästan varje dag, även de här dagarna när det varit riktigt kallt. Han säljer bröd. Under lång tid har han haft sin plats vid foten av rulltrappan uppifrån stationen.

Någon gång i höstas var det äntligen dags för byte av rulltrappan eller om det är ännu en av alla reparationer. Ibland har den fungerat hela månader. Men den har stått stilla veckovis och längre. Gång på gång.

Mannen med brödet fick en plats uppe i trapphuset vid stationen där han fortsatt försäljningen, en mer skyddad plats.

Arbetet med rulltrappan började i september och skulle vara avslutat sista november. Då byttes skylten ut, färdigt ”mars 2013”. Icke ett ljud har sedan försports bakom avskärmningen.

Detta kommer att pågå hela vintern. Ty den stora överraskningen var snön. Sådan har aldrig förekommit i Spånga.

Gångbron, eller rampen, lång och ful, fylldes med snö. Det var svårt att ta sig fram över huvud taget, men särskilt för dem med barnvagn eller rullator. Ingen snöröjning.

Och varför plogades då inte bron?

En informatör drog ogenerat till med att brödförsäljaren, vars plats finns vid sidan av bron, hindrat plogningen. Det är lögn. Och det är fult att ljuga även om man gör det i informationssyfte.

karl-erik.nordqvist@dn.se