För andra gången denna snövädersdag går jag över Västerbron. Första gången var frivillig. Jag belade mig själv med cykelförbud när snön började vräka ner över stan och ville röra lite på fläsket. På många trottoarer är det bakhalt – ett steg fram ett halvt tillbaka – men på Västerbron är det välplogat.

Den hårda vinden full med sylvassa isiga snökorn är en plåga och trafiken brusar högt. Jag minns en februaridag för snart två år sedan då jag gick samma väg i tystnad. Bara några få bilar på en bro som vädret bäddat in i snökallt bomullstäcke. Inte förrän jag kom till jobbet fattade jag att tystnaden berodde mycket på att alla bussar stannat kvar i garaget.

Skönt att bussarna fungerar i dag tänkte jag när issnön frätte högra kinden. Det skulle jag inte ha tänkt. När jag ska åter över bron för att hämta dottern till pianolektion har de ansvariga bestämt att bussarna inte klarar vädret. Så jag får traska den välplogade bron söderut och känna ovädret plåga min vänstra kind. Tänker med avund på dem som bor så de kan åka med Spårväg City – det enda transportmedel ovan jord som klarade en handfull minusgrader och ett par decimeter snö – åtminstone när detta skrevs.

anders.sundsstrom@dn.se

Jag låser cykeln, plockar med mig dagens matkassar, blippar upp porten och ger nästan upp ett glädjetjut. Hissen fungerar – och den luktar ny och fräsch.

I över tre veckor har vi varit utan hiss. Att den behövde renoveras var det ingen som tvivlade på men fem trappor med totalt 82 trappsteg dag ut och dag in är en svår prövning.

Ibland är prövningen helt och hållet mental. 82 trappsteg är inget att bråka om. Lite vardagsmotion skadar inte och även om det är lätt att bli yr i skallen om man springer nedför trapporna är det ingen ansträngning att tala om.

Men ibland blir prövningen nästan fysisk – även om den är ett typiskt i-landsproblem. Tvättstugekvällar ger den stillastående hissen upphov till många stönanden. Och om sanningen ska fram är den femte och sista klättringen uppåt med fem Ikeakassar fyllda med tvätt och en knapp timme kvar till midnatt rejält ansträngande.

De som har mest anledning att glädjas över att hissen åter fungerar är nog alla som värnar om säkerhet i trafiken. Nu kommer jag inte längre att cykla till jobbet utan hjälm och hem utan lyse för att jag vägrar gå 82 trappsteg bara för att jag glömt något – med undantag för cykelnyckeln, den tvingades jag hämta några gånger.

anders.sundstrom@dn.se

Det regnar som vanligt denna höst. Det är elva minuter till dotterns pianolektion. Vi är inte långt borta.

Men det är det där med trafikljusen. Det lyser illrött på första halvan av Drottningholmsvägen – men grönt på den andra.

Vi stannar. Barn ska ju lära sig att följa trafikreglerna så att risken att de ska bli tillplattade av en stadsjeep minskar – åtminstone lite.

När det blir grönt på första halvan har det slagit om till rött på den andra. Biltrafiken är måttlig, men vi stannar. Barn måste ju lära sig att regler är regler.

När vi får grönt promenerar vi över för att se att det blivit rött vid Mariebergsgatan som vi måste korsa två gånger för att det byggs ett nytt hus på den för vår del rätta sidan.

Vi hinner precis till hennes lektion. Jag väntar utanför och undrar hur lång tid jag genom åren stått vid röda trafikljus vid biltomma gator för att mina barn ska bli laglydiga.

Jag tänker fortsätta. Men när jag är ensam orkar jag inte längre vänta på grön gubbe. Och kanske är det just allas vår långa väntan vid ljus av fel färg som gör att vi blivit alltmer färgblinda i trafiken.

Det svåra med det är att det även gäller bilister som är miljoner gånger farligare som rödljusfuskare än gående och cyklister.

anders.sundstrom@dn.se

På landet finns det massor av fåglar. Vi har njutit av havsörnars flyguppvisningar i skyn och fiskgjusars jakt på fisk till sina ungar. En dag såg vi en steglits i en blomma på tomten. En kväll när vi slötittade på en gammal Bondfilm blängde en kattuggla intensivt in på oss från en björk.

I stan finns inte lika många sorters fåglar. Men de är nästan fler – och de låter mycket mer. Innan vi åkte ut i grönskan väcktes vi ibland av måsar och trutar. Mest lät de trutar som vandrade omkring på gården med ganska nykläckta ungar.

Nu när vi är tillbaka i vardagen väcks vi av en kakafoni från björktrastar som fyller hustaken på natten för att i gryningen kalasa på de nästan svarta och för människor oätliga körsbären som planterats på gården av någon av de många trädgårdsexperter som planterat tusentals träd och buskar med oätliga bär runt hela Stockholm.

En morgon får jag skrubba cykelsadeln för att få bort trastbajset. Senare samma dag faller en stendöd trast ned framför fötterna på min fru.

Nästa morgon är det helt tyst utanför fönstret, inte en enda björktrast syns till. Frågan är nu om körsbären tog slut eller om de oätliga svarta bären till och med var giftiga – åtminstone för fåglar.

anders.sundstrom@dn.se

Solen värmer bara lite i måndagskylan. Men i Tanto ljuder fågelsången tät. Jag kör nästan över en ringduva eftersom jag tittar efter magnolior i kolonilotterna. Lindblommorna är nu som grönast och den som hinner kan känna vårens dofter i parkerna.

På Långholmsgatan griper den stressade verkligheten tag i mig igen. Ännu fler cyklar än förra veckan i den smala rännilen mellan byggplanken och den bullrande strömmen av bilar.

Vi som cyklar har ofta friheten att kunna köra i vårt eget tempo. Men när det blir trångt om saligheten på den smala asfalt som är avsedd för oss går den friheten ibland över i rent kaos.

På vägen upp mot brokrönet har två cyklister bestämt sig för att gå i bredd och prata om något roligt. De tycks inte märka den röra som uppstår bakom dem när snabba cykelbyxor och långsamma långkjolar ska bromsa in och passera en i taget.

Uppe på krönet när de som har mer än 20 växlar fått upp farten igen väntar nästa kaos. I backen ner ligger en man vid sin cykel med blödande ansikte. En ring omkring viftar för att förmå alla att bromsa in. Mannen är troligen inte svårt skadad.

Men det går betydligt makligare för alla efter olycksplatsen än före. Vi har fått något att tänka på…

anders.sundstrom@dn.se

Nere på planen framför Centralens huvudingång har fastighetsägaren strypt den fria taxikonkurrensen genom att både ta betalt av taxibolagen och endast tillåta utvalda bolag. 310, 310, 306, 310, 307, 306, 310 läser jag på skyltarna med jämförpriser.
Uppe på Klarabergsviadukten äger samhället – Stockholms stad – marken. Här sjungs den fria taxikonkurrensens lov.
595, 595, 610, 695, 748, 470, 731, 640, 825, 740, läser jag på prisskyltarna. En vilsen Taxi Stockholm-bil med 310 på skylten har letat sig in bland de friåkarna som blänger på mig när jag plitar ned priser i mitt block.
– Vad gör du, frågar flera stycken.
– Skriver siffror i mitt block svarar jag sanningsenligt.
En friåkare skyltar med det i sammanhanget modesta priset 349 kronor. Men han vill inte – eller kanske inte kan – förklara sitt ovanliga pris.
Vid gräsrotsstudier av konsekvenserna av en fri taximarknad infinner sig en del undringar. Den mest påtagliga är att fri konkurrens och marknadskrafter kanske inte alltid är svaret när vi ropar efter lägre priser.
När jag cyklar vidare upp mot Kungsholmen möter jag en taxibil. Det ser ut som om jämförelsepriset är det beryktade 9.949 kronor och jag inser att det finns grader i alla helveten.