En av butikerna skriker efter mig med stora bokstäver: ”Galna priser redan i november”. De andra trugar lite mer diskret:

20 procent på alla jackor och kappor.

30 procent på alla skjortor.

Bakom lockropen längs gatan ser jag förtvivlade ägare till små butiker. De sliter sitt hår, torkar svetten ur pannan och faller i gråt över kassaböckerna.

Inte ens den pålitliga julhandeln, som förut ständigt slog nya rekord, vågar de längre lita på i tider med varsel och allmän ekonomisk panikångest.

Sedan är det ju det här med planeten – och vår överkonsumtion. Någonstans stod det att brittiska kvinnor varje år köper kläder motsvarande halva sin kroppsvikt. Så skabrös vill man ju inte vara.

I undersökningar säger vi numera att vi inte ska köpa så många julklappar.

Att vagga Götgatan upp med färgglada shoppingbagar i varje hand är inte längre lika avundsvärt. Det kan till och med verka lite – korkat.

Men hur kul blir det på Götgatan om hälften av butikerna står tomma och mörka i november nästa år?

ann.persson@dn.se

Jag kliver ombord med min träningsväska i ena handen och Ramlösa i den andra.

Tåget rycker i gång så att jag faller ner på ett säte och sparkar till plastpåsen som mannen mittemot mig har ställt mellan sina fötter.

Det skramlar till sådär ihåligt som tomma pet­flaskor gör.

Han är ganska stilig.

Snygg kavaj.

Det tar ungefär en station innan jag har uppfattat att han har ytterligare en plastpåse bredvid sig på sätet.

I den ligger ett par tomma flaskor till.

Kavajen är trådtunn runt hans handleder. Skinnet har lossnat från sulan på hans ena gympasko.

Min förutfattade mening säger att han är en av dem som kryssar mellan papperskorgarna på perrongerna.

Jag suger på den sista skvätten i flaskan. Ska jag sträcka över den sen?

”Varsågod. Vilket sammanträffande. Här sitter jag och dricker dyrt vatten, och du råkar samla på flaskor.”

Han går av vid Slussen.

Jag sitter kvar med min flaska i handen.

Kanske tyckte han att jag var en snål en.

ann.persson@dn.se

Jag hade inte fattat att det nog är på riktigt den här gången.

Ombyggnaden av Slussen, alltså.

Vi går på bron från Skeppsholmen mot Nationalmuseum på väg hem från Stockholm Music and Arts-festivalen. Kanske är det Patti Smith som har dragit av säckväven från allt det där som pågår medan jag ärligt talat gör något helt annat.

Nu ser jag första gången den där modellen, som svischat förbi i tidningen, ta form i verkligheten.

Hm, undrar hur det blir med den där breda trafikleden längs med Gamla stan?

Ja, det är så dags att fundera på det nu.

Ärligt talat – är det bara jag som tappar intresset när alla planeringsprocesser tar år, ja flera decennier i den här stan?

Om någon skulle börja prata om ett nytt stadsbibliotek igen skulle jag inte tro på det heller.

Någon vecka senare ser jag dokumentärfilmen ”Händelser vid Slussen” på SVT. Skit samma om den är för eller emot. Se filmen i alla fall (den ligger ett tag till på SVT Play) och känn den nerviga stämningen inne på arkitektkontoret. Hu!

Ja, det ska verkligen bli … spännande.

För nu gäller det. Eller …

Lila midnattshimmel och yngsta dottern, som är ett par centimeter längre än jag, har lagt armen om min axel och är i färd med att ge mig ett gott råd i en sak som jag har fått fullständigt om bakfoten.
I sommarnatten lurar alltid något runt hörnet. Men inte var vi beredda på att möta det råa hatet när vi svängde ner på Borgmästargatan.
– Era jävla lebbor.
– Flator. Och det är ingen ­komplimang, det ska ni ha j-t klart för er.
– Sådana som ni borde prova …
Ordet på tre bokstäver studsar mellan fasaderna.
För att lätta på trycket viskar dottern:
– Erkänn nu mamma att du tycker att det är lite roligt att han tror att jag är ihop med dig.
Vi ler åt mina ständiga åldersnojor.
Trollet från nätets hatsidor hade tagit kropp i en helt vanlig snubbe, som fortsätter ut på Folkunga­gatan.
Var han full, dumpad och olycklig?
Påtänd, eller sjuk?
Det spelar ingen roll. Hat gör ändå ont.

Vi stod med ett litet nässelsnår framför fötterna, i sluttningen ned från Sofia kyrka. Topparna var precis lagom många och skira att koka soppa på.

Labradorer, bajenfans, jack russlar och Bishops Arms-besökare fick mig att banga. Visserligen växte nässlorna en bra bit från grusgångarna, men bara det faktum att de spirat just här kunde tyda på att vi stod mitt i ett riktigt kisshål. Nässlor växer ju gärna vid lagårdsväggar just för att de gillar gödsel.

Vårsolen gassade och det svåra suget hängde efter. I en delikatessbutik köpte jag därför i stället två nävar färska svenska nässlor för 49 kronor. Soppan räckte till hela familjen. Alla där hemma var nöjda och tröstade mig med att det här absolut inte var det värsta vansinnesköp som jag har gjort.

Känslan av att vara en fåntratt som köpt konserverad gröt gnager.

Men kan man äta det som växer mitt i Stockholm? Eller gör partiklar och avgaser att man helst bör låta bli?

Kanske ska man se tomater på balkongen och nässlor i parken som enbart rekvisita i storstads­livet?

ann.persson@dn.se

Det är inte för att jag själv behöver några begagnade kastruller som jag smiter in på Myrorna. Tvärtom, skulle man kunna säga.
Ett par dagar tidigare har jag lyft ut kastrull efter kastrull ur mammas och pappas köksskåp, ännu fler ur kartonger nere i deras källare. Mellan varje kastrull låg det en handklippt skumgummilapp. Mamma och pappa kommer inte hem igen. Jag plockade åt mig hur många kastruller som helst. Lika många var kvar, och så mammas röst:
”Var rädd om den. Det är Nilsjohan”.
Nilsjohan var som en i släkten, den alla pratade om.
Nilsjohan var företaget som försåg alla svenska 60-talskök med kvalitetsdesign.
Min mamma sparade sin mammas Nilsjohankastruller. I ett kuvert i en kökslåda hittade jag till och med garantilapparna.
Hos Myrorna är det glest på kastrullhyllan.
– Säljer ni inte kastruller? frågar jag.
– De går bums. Om de är välskötta, förstås, svarar expediten.
Jag går ut på Hornsgatan. Lättad över att det finns någon annan som kan älska dessa kastruller.
Återvinning lugnar en sorgsen själ.