Jag tittar ut genom köksfönstret och ser hur katten smyger på något. Sakta, sakta, låg som en sportbil, rör den sig framåt i gräset. Den förbereder en attack.
Jag spanar för att se om det är en fågel eller kanske en liten mus som ligger illa till. Då ser jag, det är en igelkott!
Jag slänger allt jag har för händerna och rusar ut i bara strumplästen. På bara några sekunder har jag fångat in katten och stängt in den i huset. Igelkotten kan traska vidare.
Jag vet inte vem jag räddade från en riktigt obehaglig upplevelse, katten eller igelkotten. Förmodligen katten.
När vi flyttade ut på Värmdö hade vi igelkottar på tomten. Man såg dem i skymningen, och jag lärde mig att man inte ska ge dem mjölk. Det blir de dåliga i magen av. Nu är det många år sedan jag såg någon, förmodligen mer än tjugo.
Igelkotten har, trots sitt taggiga försvar, svårt att klara sig i dagens trafikerade samhälle, och jag hade nog inte trott att jag skulle få se detta urtidsdjur på nära håll igen.
När jag sedan läser på nätet att det ryktas om att en igelkott, som vant sig vid både trafik och människor, har flyttat in på tunnelbanestationen i Axelsberg, känns det hoppfullt på något vis.
.jpg)
Mest kommenterade