Skrivet av
Annika Folcker Aschan 10:59, 10 december 2012 i kategori Innanför tullarna
Bråttom uppför trapporna. In genom Högalidskyrkans stora port. Det är fullsatt. Men vi hittar några platser på en av de bakersta bänkarna. Fort av med vinterkläder. Under tiden börjar kyrkklockorna att slå. Sedan hörs orgeln och körerna kommer in, barn i olika åldrar och den vuxna Motettkören. Försöker vinka åt 8-åringen som inte ser.
Levande ljus i hela kyrkan. Det är första advent, och de har övat i veckor för eftermiddagens och kvällens konserter. Tack vare barnkören sitter vi här nu. Kanske hade vi inte kommit oss för att ordna biljetter annars.
Jag tänker på vad härligt det är att sjunka ned i den här bänken, inte kunna gå någonstans och bara lyssna till musiken och stämmorna. En ficka av lugn i decemberstressen, även för många som annars inte går i kyrkan.
Kyrkoherden, som för några veckor sedan blev nedslagen med en hammare utanför kyrkan av en okänd, psykiskt sjuk man, står nu här och talar med en stark och självklar röst om advent och vårt behov av hopp.
”Har himlen ramlat ned, jag ser stjärnor i mörka fönster”, sjunger barnen. Vi kommer ut, mer lugna och närvarande än när vi gick in. Nysnön lyser upp marken och vi ser adventsstjärnor i nästan alla fönster ut mot Högalidsgatan.
annika.folcker@dn.se
Skrivet av
Annika Folcker Aschan 11:09, 20 augusti 2012 i kategori Innanför tullarna
Det myllrar av barn i parken. Skolstarten närmar sig. Det spelas basket, cyklas och klättras. En rad föräldrar sitter på bänkarna i sensommarsolen och dricker sitt kaffe. En fyrtiopluspappa gör ett ryck och lånar skateboarden från sin son.
Jag tittar med spänning – och flyttas exakt ett år tillbaka i tiden. Sista helgen på semestern. Ska bara visa barnen hur man ”gör”. Plötsligt sitter jag på rumpan med händerna i den hårda asfalten. Brädan tio meter bort. Pinsamt tycker sjuåringen. Själv känner jag bara hur det värker i båda handlederna och tar bussen till SöS. Båtbenet av på ena handen, handleden på den andra.
Ett par dagar senare går jag med två gipsade armar med händerna i vädret framför mig – de måste hållas i högläge. Det var ungefär som att ha hund. Människor började prata spontant på tunnelbanan om egna fantastiska och förfärliga olyckor. Väntrummet utanför Södersjukhusets gipsverkstad var som en gemytlig sjukstuga där de flesta kunde skratta åt sin eländiga situation.
Stockholmarna är kanske inte lika säkra på småprat om vädret som engelsmännen. Men hittar de en anledning kommer de i gång.
Pappan i parken? Han lyckas stå kvar, visar det sig.
annika.folcker@dn.se
Skrivet av
Annika Folcker Aschan 09:11, 12 april 2012 i kategori Allmänt
Lördag förmiddag. Vi sitter i stan. Man borde ut i skogen, barnen borde röra på sig. Mycket. Få frisk luft. Kanske få syn på ett djur. Men våren har backat och en utflykt i skog och mark känns som ett omöjligt övertalningsprojekt. Någon har hört att nya Lill-Skansen har öppnat. Så vi går dit. Först rulltrappan upp, sedan promenaden mot Solliden, och där bredvid Stockholms kanske högsta – och roligaste – klätterställning. Sedan djuren, var är djuren, undrar fyraåringen. Vi går hit och dit, till sist ser vi skyltarna. Först bort till björnarna. Sedan till Järven – som aldrig syns. Finns den? Och vargarna bor längst bort, dit vill alla. Det går fort nedför den branta backen, barnen pinnar på och där ligger en varg i en skreva. Vi ser ryggen. Sedan uppför igen. Jag är trött i beeenen! hörs några meter bakom. Men älgarna drar. De bor bäst. Hagen ligger högst upp på Skansenberget, precis vid kanten. Där står fjolårskalven och tuggar lugnt på sina grenar med utsikt över Djurgårdsbrunnsviken, diplomatvillorna, himmel och Djurgårdens grönska. Rakt söderläge. Skogens konung bor bättre än Carl XVI Gustaf i Stockholm. Och inne på Lill-Skansen är det fullt ös. Bara paddan och huggormen sover. Efteråt är alla trötta av Skansens backar och den friska luften. Och vi har sett massor med djur. Den här dagen behövdes inte landet.
annika.folcker@dn.se
Skrivet av
Annika Folcker Aschan 08:00, 18 februari 2012 i kategori Allmänt
Det är en härlig dag. Vitt, soligt och smällkallt. Barnen springer längs Skeppsholmsbron. Dottern med mammas tjocka halsduk virad många varv runt halsen. Fyraårige pojken pekar förtjust på de Saint Phalles mulliga, färgglada skulpturer.
Och så in i värmen på hotellets restaurang. Tända ljus, den gamla kasernen från 1699 är renoverad av en känd arkitekttrio. Det är snyggt med ljust trä, turkosa väggar och ett mjukt sorl. Personalen har tuffa rutiga skjortor. Vi umgås, äter prinskorv, ansjovispaj och små sallader i glas från brunchbuffén.
Vid kaffet lyfter jag blicken mot de stora färgstarka tavlorna på väggarna. Har noterat hur snyggt de monokroma bilderna smälter in i inredningen. Nu ser jag. Det är skisser av unga tonårsflickor. Nakna. Med håret för ansiktet, blicken nedåt, sittandes på knä eller tecknade rakt framifrån. Små bröst. Mjukporr skulle det faktiskt kunna beskrivas.
Det goda humöret kommer av sig. Hur tänkte de här?
Tittar på min 7-åriga dotter och hennes jämnåriga syssling som sitter lutade över sitt Nintendo. När ska det upphöra att vara en självklarhet att det kön de tillhör får agera dekoration? Plötsligt känns stället mer 1699 än 2012.
.jpg)
Mest kommenterade