Det sägs att barnfattigdom inte finns i detta land och ändå ser jag barn i tunna plagg inte lämpade för vårt kalla klimat.

Vissa av dem har föräldrar som mår dåligt, som inte fick sina behov tillgodosedda när de var små och som har svårt att bryta mönstret. Andra föräldrar har bara inte råd, det går inte runt. Fattigdom är många olika saker.

Ett av dessa barn går förbi mitt fönster och hans overall åker upp över skorna, allt var för litet redan förra året. Att hans kängor får Järvafältets snö att knarra, precis som när mina barn vandrar, betyder inte att de lever i samma verklighet.

Ett annat är en flicka som lystet stirrar ut på barnen som leker utanför, hennes mamma orkar inte gå ut med henne.

För att inte tala om pojken som är för liten för att vara ute själv, men ändå är det. Han fryser ständigt, hans naglar är oklippta och hans hår ovårdat.

Jag kommer hem och han har varit hos oss i sex timmar utan att någon har frågat efter honom. Kvällen är här, han vågar inte gå själv. Jag följer honom till hans låsta port, ropar mot hans fönster och ut kommer en man som nyss har vaknat. Att hans son kan gå hungrig verkar inte ha slagit honom.

Det är barnen som ni aldrig ser.

behrang.behdjou@dn.se

Så får vi jul igen och snön lyser vit precis överallt. Emil har fått en ny gitarr i julklapp och vi träffas vid vår mötes­plats för att spela några låtar. Han har smugglat med sig en öl som vi delar på och jag stämmer instrumentet så gott jag kan i kylan.
Vi hade inga smarta mobilapplikationer då, vi fick köra på gehör. Så jag brukade ringa Tobias som fick hjälpa mig från Solna. I luren. Han älskade nog de där samtalen.
Jag har just fått min första mobiltelefon, en Siemens S3 – den nya generationen mobiler som är så små att de kallas för ficktelefoner.
Problemet är bara att ingen annan har mobil. Jo, två personer i min skola, ingen som jag umgås med. Ett samtal kostar 6–7 kronor i minuten. Jag minns inte riktigt. Ingen ringer.
Vi sjunger ”Knockin’ on heaven’s door” och om ett par dagar börjar mellandagsrean och vi kommer att röra oss i city, från morgon till kväll.
Jag är lycklig. Jag vill mest hänga med mina kompisar och jullovet är en välkommen tid. Man behöver liksom inte ens skolka.
I dag kan jag inte längre vakna, duscha, klä på mig och gå ut, kraven är annorlunda. Du som fortfarande har möjligheten, ta den. Huvudstaden är väldigt vacker skrudad i vitt.

Hon är över 80 år, pensionär sedan länge och hon bor i det hus som jag flyttade ifrån för ett par år sedan.

Hon är helt fantastisk. Alltid vänlig, alltid i gång. Tar sig tid att prata och skoja och hon busar med barnen, men hon är så snabb i tanken och orden kommer så raskt ur hennes mun att ungarna inte alltid hänger med.

”Jag visste inte att du jobbade på DN”, säger hon leende och omfamnar mig vid grönsaksdisken på Konsum, och barnbarnet, som är med och hjälper henne att handla, har bara att vänta. ”När ska du skriva om mig?” utropar hon och skrattar och hon sprider glädje med sitt sätt.

Nu, kära granne. Nu skriver jag om dig. Jag vet inte så mycket om din livshistoria, men jag önskar att varenda gnällig medelålders man och klagande ungdom och alla andra som tycker att det här landet är uselt fick träffa dig, för du skulle få dem att inse att det vi har här är väldigt bra, trots de problem vi bär gemensamt och de framtida svårigheter vi har att lösa. Jag tror att du skulle kunna få dem att tänka framåt och i banor av förändring.

Du har gjort mitt liv bättre vid de tillfällen vi har träffats och mer än så skulle jag förstås inte kunna begära.

behrang.behdjou@dn.se

Kärleken till idrotten, den värker i mig alltid. Jag var som en liten sportscout: alltid redo. En tennisracket i ena handen, en bandyklubba i andra, fotbollsskor på fötterna.

Det var livet jag levde, ett sådant liv som få ungar verkar leva i dag. Nu kan det vara tomt och tyst när man kommer ut, så snart det är lite kallt åtminstone, och massor av småtjejer och killar trycker inomhus.

När vi blev äldre försvann kvartersgårdarna och med dem alldeles för många av de vuxna som aktiverade barnen.

Vi har just bjudit en av dem, vår gamle fritidsledare Kjelle, på middag i Sundbyberg. Efteråt har jag åkt till Kvarnbacka bollplan där BP-spelaren Bojan Djordjic står och hänger i en jacka han hävdar klarar 32 minusgrader. Henok Goitom, till vardags i AIK, kommer ned. Han är sugen på att vara med och träna med Kista Galaxy FC, han vill alltid köra.

Bojan ropar: ”Det går inte! Grabbarna skulle förvänta sig att du levererar grymma grejer hela tiden!” Den där längtan efter att få vara i konstant rörelse träffar mig hårt.

Under middagen har vi talat om att dagens generation är i större behov av kvartersgårdarna än vi någonsin var, att god hälsa inte ska behöva vara en klassfråga. Men det är det och det är väldigt sorgligt.

behrang.behdjou@dn.se

Ibland är man trött och det här är en sådan dag och om man får tro övriga ansiktsuttryck i vagnen så har vi att göra med en inte särskilt munter samling halvmänniskor på väg till arbete och skola. Kanske har de grälat hemma eller känner sig ensamma, kanske tänker de att det var ju inte så här livet skulle bli.

I denna nedslagna grupp stämmer en flicka, hon har möjligen hunnit fylla 2, upp i stämsång. Och när jag säger stämsång så menar jag inte det där vackra som du tänker på. Jag menar att hennes stämband överträffar sina egna resurser genom att slänga fram flera olika ljud samtidigt, bortom det fysiskt möjliga.

Mamman börjar se ögonkasten nu. De här irriterade, få din unge att hålla käften-blickarna, och hon försöker. Hon försöker allt hon kan, men dottern är omutlig.

”Det är lugnt, barn skriker ibland”, säger jag och tar demonstrativt hörlurarna ur öronen och hon ler mot mig som att hon är tacksam eller som att jag är djupt störd och jag vill förklara att jag tycker att varje tecken på liv är ett litet mirakel och jag är möjligen normalt inte så klartänkt vid det här klockslaget men jag vill göra en poäng:

Barn är barn och deras rätt att vistas i våra gemensamma rum är absolut. Ingen ska ta sig rätten att få en ung förälder att känna sig som en idiot.

behrang.behdjou@dn.se

Det finns en minneslund på Järvafältet som jag går till då och då. Den finns där för att hedra de barn och vuxna från Kista som den 15 augusti 1988 omkom i en bussolycka i Norge. Människor som vi växte upp med, som gick på samma fritids, som handlade i samma livsmedelsbutiker, som dök upp på Kista IP med fotbollsskor i ena handen och tennisracket i andra.
Unga människor som slogs ned mitt i språnget och aldrig reste sig igen. Och så vi som stod kvar med fler frågor än svar, med en ny sorts oro intryckt i kroppen, översköljda av en omfattande ryktesspridning. Såg någon vad som pågick på vår nivå?
Min familj landade på Arlanda, tidigt på morgonen någon dag efter olyckan, och möttes av kvällstidningarnas löpsedlar: ”DE DÖDA.” Och passbilder på alla som hade omkommit.
Barn som inte fick fortsätta, som aldrig ens nådde klassresans mål. De efterlämnade så mycket sorg, är ännu i dag saknade.
– Mamma, NN är död, sa jag – på persiska, om min hågkomst inte lurar mig – och hennes reaktion var att slå sig själv hårt över kinden.
Här på minnesplatsen, med träden och stenen och den lilla grusvägen intill, kan jag sitta och tänka. Och jag tänker att jag är tacksam över att jag får vara här en dag till.

Barn som cyklar på fälgarna? På Kungsholmen ser jag inte en enda. Varför jag skulle det? För att de barnen finns överallt. Du behöver inte ta dig många minuter utanför city för att finna dem.

Några dagar tidigare är vi på väg till vårdcentralen i Akalla och Lucas, 7, blir förbryllad: ”Pappa, varför har han inte luft i däcken?”

”Han är underklass”, är jag på väg att säga. Jag önskar att jag i stället hade tänkt att han precis har fått dubbel punka.

Mitt svar minns jag inte men pojken ler vänligt när han cyklar förbi, asfalt mot metall, och jag ler tillbaka men mitt hjärta blir svart när barnen från min egen uppväxt kommer till mig.

De log också i den åldern, som att allting var i sin ordning. Fem-sex år senare började de förstå vidden av skillnaderna. Fler än en krasch kom i retur från det grymma uppvaknandet, emot stod ett socialt skyddsnät tunt som ett klent stycke gummi.

Tio minuter senare sitter vi inne hos doktorn och Leo, 2, frågar om och om igen: ”Pappa, var är mamma?”

Hon är på jobbet, min son, men någon av oss kommer alltid att finnas där för att fylla luft i dina däck, så att du säkert kan navigera genom livet.

Och, grabben, om du ser mig: ropa till. Jag har en pump.

behrang.behdjou@dn.se