Skrivet av
Behrang Behdjou 10:32, 9 maj 2012 i kategori Utanför tullarna
Barn som cyklar på fälgarna? På Kungsholmen ser jag inte en enda. Varför jag skulle det? För att de barnen finns överallt. Du behöver inte ta dig många minuter utanför city för att finna dem.
Några dagar tidigare är vi på väg till vårdcentralen i Akalla och Lucas, 7, blir förbryllad: ”Pappa, varför har han inte luft i däcken?”
”Han är underklass”, är jag på väg att säga. Jag önskar att jag i stället hade tänkt att han precis har fått dubbel punka.
Mitt svar minns jag inte men pojken ler vänligt när han cyklar förbi, asfalt mot metall, och jag ler tillbaka men mitt hjärta blir svart när barnen från min egen uppväxt kommer till mig.
De log också i den åldern, som att allting var i sin ordning. Fem-sex år senare började de förstå vidden av skillnaderna. Fler än en krasch kom i retur från det grymma uppvaknandet, emot stod ett socialt skyddsnät tunt som ett klent stycke gummi.
Tio minuter senare sitter vi inne hos doktorn och Leo, 2, frågar om och om igen: ”Pappa, var är mamma?”
Hon är på jobbet, min son, men någon av oss kommer alltid att finnas där för att fylla luft i dina däck, så att du säkert kan navigera genom livet.
Och, grabben, om du ser mig: ropa till. Jag har en pump.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 13:19, 28 april 2012 i kategori Allmänt, Innanför tullarna
Jag ser honom på andra sidan gatan, på väg från Kungshallen mot T-centralen, och hans barndoms anlete faller omedelbart ned i mitt inre; hans tjusigt självlockiga hår, det charmiga leendet.
Nu är hans hy matt och blek. Det är droger som får hans ögonlock att klippa men han är glad, för min skull.
Människor rusar fram och tillbaka på var sin sida om oss på trottoaren, dörrar öppnas och take away-muggar bärs ut, mobiltelefoner trycks tätt mot öron. Folk skrattar.
Mitt flin har stelnat i medlidsamhet och mina ögon skulle säkerligen avslöja mig men jag tror inte att han märker det. Han är ärrad av knark men fortfarande vacker, utan missbrukarens hasande gång. Hållningen har han kvar.
Jag ser honom på fotbollsplanen, oftast bäst av oss alla. Jag ser honom i studion och hör honom sjunga. Han tog plats så länge han var bra på saker. Men han tappade allt.
Kanske blev oket från uppväxten för tungt att bära och när musikkarriären dog var det som om han inte orkade mer. Och ändå förmår han vara stolt över mig. Hans hjärta var alltid stort nog för andras drömmar och drogerna har inte tagit det ifrån honom.
Jag får skylla mig själv, säger han oväntat och försvinner Kungsgatan bort. Men du hade det aldrig lätt, tänker jag.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 11:40, 30 mars 2012 i kategori Utanför tullarna
Vi är på Stadsteatern och ser Pablo Leiva Wenger göra en vansinnigt fin insats i monologen ”127”, som har skrivits av hans bror Alejandro Leiva Wenger.
Det är den träffsäkert gestaltade barndomskompisen Timmy som får mig att börja gråta. Först när han lojalt tar på sig skulden för alla bus, sedan när…
Jag vill inte avslöja handlingen, men invandrarförorternas historia är full av människor som inte lyckades, som aldrig fick chansen eller som stupade halvvägs.
Eller som inte vågade. Som tänkte att risken att inte klara det man föresatt sig är för stor. Att den eventuella vinsten inte är värd straffet för att bryta med invanda mönster och pressande kompiskonstellationer.
Det finns ett destruktivt förhållningssätt i vissa grupper, ofta socioekonomiskt svaga: Försök inte ens. Gör du det är du en tönt. Du kommer ändå inte lyckas, så varför slösa din tid? Tro inte att du kan bli en av ”dom”.
Attityden är svår att upptäcka och ännu svårare att komma åt, dess intrikata kontrollmekanismer ofta dolda för vuxenvärlden. Utanförskap skapar egna lagar. För varje ny paragraf blir utvecklingen svårare att vända.
Jag hoppas att gästspelet ”127” återvänder. Skicka ut Pablo Leiva Wenger i skolorna. Låt politikerna se. Vi behöver diskutera det här.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 10:20, 6 mars 2012 i kategori Utanför tullarna
Det finns inte en parkeringsplats så långt ögat når. Vi kör runt i en desperat ringdans som till slut blir löjlig och när vi möts hädanefter, det blir ett par gånger, så ler vi mot varandra genom solkiga vindrutor.
Killen i bilstolen intill mig, 2-årige Leo, föddes med ett hål i hjärtat. ”Det är ganska stort”, sa sjuksköterskan och avgrunden som öppnade sig var av sådan dignitet att det ibland kändes som att han inte var här på riktigt. Varje dag stod jag vid hans sovande lilla kropp och lyssnade till hans andetag, filmade honom med mobiltelefonen.
Vi fick snabbt lära oss att vara redo att bli kallade till Lund. Hur en operation går till. Risken att han ska dö…
Motbilden: tryggheten här på kardiologen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det alltid lika trevliga bemötandet, varma leenden och vänliga människor. Personal som tar sig tid.
Jag till och med tycker om att komma hit och vi betalar ingenting, förutom på skattsedeln. Men vad kostar det? Egentligen?
Sverige är fantastiskt på så många sätt. Det kan vara bra att komma ihåg ibland när man ramlar över stenar som i många andra länder är oöverstigliga berg.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 10:38, 15 februari 2012 i kategori Allmänt
Vi träffades oftast på T-centralen. Kanske hade vi inte alltid saker gemensamt, förutom lusten att vara ute och röra på oss, men jag fick lära känna människor från hela staden och det var värt allt. Åkersbergatjejerna och ligan från Sumpan. Grabbarna från Västerort och flickorna från Södermalm. Gänget, och första stora kärleken, från Kungsholmen.
Massor av unga vuxna, mer tid än en välskött skolgång tillät och mängder av roliga stunder. Och på somrarna: nätter som aldrig tog slut. Långa promenader från ena sidan av stan till andra, över broar och under månsken.
När morgonen klättrade in över hustaken med sin säregna ljudbild av uppvaknande huvudstad satt vi på en trappa någonstans, trötta och nöjda. Stockholm var vårt.
I efterhand kan man förstås undra vad det var som var så kul, men just där, just då var det ingen av oss som ifrågasatte det. Nu konstaterar jag att den utsvävande fritiden är ett av skälen till att jag känner mig hemma överallt.
Jag tänker på försvarspolitikern från Gärdet som en midsommarafton satte sina barn i bilen och körde ut dem till Rinkeby, för att de skulle få se att det fanns en annan verklighet än den de själva levde i. Underklassafari? Möjligen, men med en god tanke bakom.
Om du har möjlighet, ge ditt barn hela staden. Det är mitt råd.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 15:25, 17 januari 2012 i kategori Allmänt
Jag lärde mig Stockholm genom idogt gångande och träget lokaltrafiksåkande. Gata upp och gata ned, varje dag. Långsamt lade jag huvudstadens geografi under mig.
Nu står jag på bussen från Marieberg, på väg mot Fridhemsplan, och jag har ingen aning om vad som händer på andra sidan de gråsmutsiga fönstren. Nu står jag med telefonen och aldrig höjer jag blicken. Nu…
Jag tittar upp. Jag ser början av en byggnad jag inte har sett förut. Jag ser livet fara förbi och jag blir rädd för vad det gör med mig, hur det förändrar mig; vad som fyller mitt huvud, vad som trängs undan.
Det var länge sedan jag läste en bok med pärmar. Sådant sköter jag på datorn eller i mobilen. Jag lånar e-böcker från biblioteket. Jag tar morgonnyheterna med mobilen i vänsterhanden och tandborsten i den högra.
Hela tiden missar jag något. En idé. En förändring. Ett frö som kan gro. Jag handikappar mig själv, min tankeverksamhet, min hjärnas behov av rörelsefrihet.
Mitt kära Stockholm passerar i den begynnande skymningen och jag känner att jag tappar kontakten med mina rötter och jag finner det högst obehagligt. Jag låter internets övertagande sluka allt eget.
Jag vill se världen med mina egna ögon, inte genom andra människors filter. Jag vill stoppa undan telefonen.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 09:43, 14 december 2011 i kategori Innanför tullarna
Året var 1993. Den ljushåriga tjejen var fin och log vänligt och hon hade nog fått i sig ett par folköl, liksom jag. Jag frågade henne vad hon hade för riktnummer och hon svarade ”019”.
Det var Vattenfestival och höstterminen befann sig alldeles runt hörnet, bidade sin tid medan vi ungdomar tog sommarens sista danssteg.
Skolstart var förstås ångest, sommarlov dess antites. Vattenfestivalen gav oss en andningspaus från våndan över dagarna som rann i väg. Augusti redan. Det där lovet som hade verkat så långt när vi klev in i juni hade sprintat i väg och var nu en liten prick borta vid den rosafärgade horisonten.
Riktnumret gjorde mig glad. Hade hon svarat 08 kanske jag hade skojat mig vidare men 019 lovade mjuk åtrå inför huvudstaden och den unga frihetskänslan som ett par dagar ifrån hemorten gav och vi promenerade genom Kungsträdgården, över Skeppsbron och där – i en gränd – kysstes vi.
Det var inte mer avancerat än så men det räckte. Det tvåsiffriga riktnumrets lockelse, alltid en pålitlig raggkamrat. Jag följde henne till Slussen och väntade tills tunnelbanan kom, kramade henne och vandrade tillbaka till T-centralen.
Det finns människor som vill beröva 08:or detta. Jag står inte på deras sida.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 18:36, 18 november 2011 i kategori Allmänt
Två killar och en tjej med invandrarbakgrund, de kan inte vara äldre än 20, tystnar i sitt samtal och fastnar på en förbipasserade till synes svensk man i 30-årsåldern. En stilig karl. Bär välputsade Loake-skor, Mads Nørgaard-rock.
Deras blickar är forskande. Möjligen ser de sällan män av det snittet där de bor.
Jag svänger av och passerar Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 och tänker att det är enkelt att peka finger och skrika sig hes om misslyckad integrationspolitik. Lätt att starta Vi gillar olika-kampanjer och sedan fortsätta röra sig i sina vanliga kretsar.
Men fingerpekarna är integrationspolitik; familjerna som väljer att bosätta sig i svenska reservat som Hammarby sjöstad, politikerna som säger att invandring är bra, journalister och andra som står upp för allas lika värde.
Flytta, om du menar allvar. Du behöver inte ta den läskigaste förort du kan komma på, välj ett område som är lite mer blandat än det du sitter i nu.
I längden kanske det innebär att ”lyckad” inte är synonymt med att ha tagit sig ifrån det som kallas invandrarförorten, utan att man lika gärna kan flytta dit – eller stanna kvar.
Vi kan inte förvänta oss att jobbet ska göras i våra beslutande församlingar.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 13:09, 17 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Jag står och tittar på ett i mina ögon rätt meningslöst fält och jag förstår exakt varför det finns så många människor som slåss för att det inte ska byggas bostäder här.
Många av oss är så. Vi vill ha det som det har varit. Vi trivs med sakers tillstånd och föredrar om vi inte tvingas anpassa oss till något nytt.
Förändringsivrarna är mer obehagliga. Allt är bättre än det som redan är. Alltid. Men jag håller inte med, även om varje enskild fråga måste behandlas för sig och facit tyvärr är 20 år bort.
Jag är varken Yimby eller Nimby. Lite konservativ, kan vi säga. Jag kräver att Stockholms gröna kilar ska vara kvar och tycker att varje regering, oavsett färg, borde satsa pengar på att få folk att inte flytta till huvudstaden. Skattelättnader för företag som startar i Göteborgs- eller Malmöregionen?
För även om man tycker att det är en mänsklig rättighet att få bo var man vill så kanske alla inte måste bo just här. Blir Sverige ett bättre land om alla samlas i mitten av ingenstans? Vi har inte ens nära till kontinenten, för guds skull.
Ett förslag, om ni så gärna vill bygga en massa bostäder i Stockholm. (Och alla vill ju bo i innerstan, är det inte så?) Bygg på Djurgården, om ni vågar.
behrang.behdjou@dn.se
Skrivet av
Behrang Behdjou 09:16, 4 oktober 2011 i kategori Allmänt, Innanför tullarna
Jag har åkt rätt mycket bil de senaste åren, jobbat 6–16 och därför inte behövt fundera över morgontrafiken på E 4 från Kista. På vägen hem från Marieberg har jag valt bort hemska Essingeleden och kört över Fridhemsplan till Norrtull, sällan har hemvägen tagit mer än 20 minuter.
Nu har jag ganska vanliga arbetstider och låter bilen stå. Och jag upptäcker nya saker i den där tunnelbanan som under flera år var som ett andra hem.
Under min storhetstid i kollektivtrafiken (då vi hängde på Plattan varje chans vi fick, säg tidigt 1990-tal och framåt) var det aldrig särskilt fint i bergrummen. Smutsen var ingrodd i golven, den offentliga toaletten mot Sergels torg hade oftare besök av narkomaner som behövde injicera än folk med behov att tömma blåsan.
Nu påminner T-centralen om ett konstverk. Det är väldigt propert och rent. Man kan fika, stå en stund och samtala. Bra! Men så slår det mig: även alla gamla hångelhörn är bortbyggda. Polisen var inte så förtjust i dessa vrår, inte heller vakterna. Men de unga. Kärleken som spirade. Känslorna som tog överhand. Ömhetsbevisen som utdelades.
Vad händer med den unga förälskelsen nu?
.jpg)
Mest kommenterade