Skrivet av
Claes Sjödin 16:10, 22 mars 2013 i kategori Innanför tullarna
Läser i DN Bostad om trångboddhet. Enligt Boverkets norm ska bostaden ha vardagsrum, kök, ett rum för sammanboende vuxna och ett sovrum per barn. Annars är man trångbodd.
Förstår jag det rätt måste alltså en familj med två barn bo i en 4:a, trebarnsfamiljen behöver en 5:a.
Någon som är förvånad över det faktum att allt fler stockholmare blir trångbodda?
– Vill man bo centralt får man vara rädd om varje kvadratmeter och acceptera att det är trångt, säger kvinnan i DN-reportaget.
Och det har hon ju rätt i – men visst kan jag tröttna på kvadratcentimeterjakten. I artikeln avhandlades smarta tips om hur man får bostaden att kännas större. Ni vet, skjutbara väggar, draperier, speglar. Det fanns en tid då jag gillade sådant. Det kändes urbant, och urbant är bra.
Kollar lite bostadsannonser. Kanske ska man sluta vara trångbodd? Hittar en bostad i våra kvarter. För oss skulle det bara kosta 16,5 miljoner kronor att inte längre vara trångbodda.
Vi slog inte till.
Ibland är det kämpigt att tycka om dig, Stockholm. Att vara många som delar på en kärlek är inte helt okomplicerat – men jag förstår att det är så det funkar.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 16:12, 22 februari 2013 i kategori Allmänt
Står på perrongen och glåmglor på ingenting när ögonen fastnar på tunnelbanekartan. Den stiliserade med röda, gröna och blå linjen i ett fantasieggande mönster.
Den är så mycket Stockholm.
Jag är knappast i nivå med han den upphetsade i Glenn Killings manege, men nog är kartan rolig att titta på. Tankarna sätts i gång.
Stockholms tunnelbana har 100 stationer. ”Mina” stationer är de på gröna linjen mellan Skanstull och Rådmansgatan, och röda linjen mellan Slussen och Hornstull.
Under en väldigt behaglig föräldraledighet för ganska många år sedan kuskade jag och bebisen runt på spåren, det var ett smidigt sätt att som (äntligen!) nyinflyttad upptäcka andra sidor av staden.
Men när jag nu står vid Rådmansgatan och studerar kartan inser jag att det fortfarande, efter snart 15 år i Stockholm, finns stationer jag pinsamt nog aldrig varit på.
Jag har åkt till bibblan i Bergshamra, spanat på fina hus vid Islandstorget, varit hos doktorn i både Högdalen och Rinkeby, gått i Thåströms fotspår i Rågsved, kollat på baseboll i Skarpnäck.
Men jag har aldrig åkt till Näckrosen, Råcksta eller Västertorp. Och Vreten? Hade jag inte ens hört talas om.
Skärpning.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 09:31, 27 januari 2013 i kategori Innanför tullarna
Vita bergen har sällan varit vitare. Det gnistrar, Sofia ser mäktig ut. Två pojkar som inom kort kommer att vara coola tonåringar åker pulka så nysnön yr i ansiktet, letar sig innanför kragen – och lyckan över detta hörs säkert ända bort mot Blecktornsparken.
Nere vid Hammarbykanalen har isen nästan lagt sig, men vid thaibåten plaskar några änder intill de snöklädda palmerna som ser ut att frysa och längta bort. Ändernas polare sitter uppradade på kajen i solskenet.
Jag övervägde joggingskorna men valde vinterkängorna och min tjockaste halsduk. Många andra hade bättre karaktär.
Nästa vecka ska även jag …
Vid Årsta holmar sitter några pimplare på isen. Plötsligt skvätter det till i en av vakarna, den ena pimplaren skyndar därifrån. Jag anar DRAMATIK. Har någon trillat i? En hund? Tvärtom, det var en fisk som fick lämna Årstaviken för en framtid som söndagsmiddag.
Och kolla, där kommer ju Just D-Gurra i djurgårdsmössa! Undrar vad han gör nu för tiden.
Solen gassar. Jag tar ut steglängden och känner mig som värsta Sven-Åke Lundbäck i skön diagonalform.
Vid Hornstull får det räcka med vinterromantik. Det blir tunnelbana hemåt.
Såja. Been there, done that.
Hit med våren, tack.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 12:25, 2 januari 2013 i kategori Innanför tullarna
Stockholm, Stockholm, stad i världen.
Visste ni att:
… det i Pepin County, Wisconsin, USA, finns en by som heter Stockholm med 66 invånare, grundad av invandrare från Karlskoga? Jag är grymt nyfiken på hur det ser ut där. För att inte tala om Stockholm i South Dakota, Stockholm i New Jersey, Stockholm i Maine eller – det bästa av allt – Stockholm i Texas, som fyllde 100 år i år.
… vi i snitt har 1,77 barn per familj? Precis som i Australien (men Sydney slår oss, där är snittet 1,9).
… vår medelålder är 38,4 år? Det är tio år mindre än i Tchad – men då snackar vi medellivslängd.
… vår högsta byggnad är Kista Science Tower på 158 meter (inklusive antennen, vilket känns lite fuskigt). Till taket är det 117 meter, och ställer man sju Kistatorn på varandra blir det nästan lika högt som Burj Khalifa i Dubai (828 meter).
… högsta punkten i Stockholm är Högdalstoppens 102 meter över havet. Därmed utklassar vi Maldiverna med 97 och en halv meter i tävlingen ”högsta berg”.
… Stockholms stad har cirka 870.000 invånare. Det är lika många som i Marseille. För att kunna mäta oss med Paris 2,2 miljoner invånare måste vi ta resten av länets kommuner till hjälp – då blir vi 2,1 miljoner stockholmare. Det är inte så illa.
Skrivet av
Claes Sjödin 10:02, 27 november 2012 i kategori Innanför tullarna
Jag minns nästan ingenting. Wollmar Yxkullsgatan västerut mot Zinken, helt nyligen, skulle svänga vänster på Timmermansgatan men blev stående, förvirrad. Stadsbilden öppnade sig, det bekanta blev obekant och hjärnan hängde inte med. Vad var detta? Detta var ett rivet kvarter vid namn Grimman och jag kunde för mitt liv inte frammana bilden av hur det såg ut här innan rivningen satte i gång. Så brukar det vara.
Jag minns nästan ingenting. DN-sporten skrev inför Zlatans invigningsshow på Friends om 84-årige Rune Jansson. Han var på Råsundapremiären 1937 och mindes vad glassen kostade (10 öre) – för 75 år sedan. Själv kan jag inte ens minnas mitt sista besök på Råsunda. (Men jag minns en Lolo Chanko-frispark i krysset och Samuel Ayorindes 3–3-mål.)
Jag minns nästan ingenting. Som hur det såg ut på Norra Bantorget innan det förvandlades. Eller vad som fanns innan Waterfront byggdes. Och Clarion vid Skanstull – där var det väl alldeles tomt, eller?
Men jag minns att jag sett vackra bilder från gamla Klarakvarteren. Jag önskar att mer bevarats men befarar – om jag varit med på den tiden – att minnet av de gamla Klarakvarteren hade försvunnit snabbt som ett Yngwie Malmsteen-solo.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 15:38, 1 november 2012 i kategori Innanför tullarna
Det närmaste jag kom ett halloweenfirande i Borlänge på 1980-talet var att lyssna på en LP med det tyska metalbandet Helloween.
Säg så här: Det är annorlunda i dag. För dagens Stockholmsbarn är halloween ett fullt naturligt inslag i högtidskalendern. Kanske inte i klass med julen, men en klar utmanare till påsk och midsommar.
Promenerar man en helt vanlig söndagseftermiddag på Västgötagatan är det knappast någon som höjer på ögonbrynen för att man råkar stöta ihop med liemannen, 6 år.
”Såg du vad rädda alla blev”, säger liemannens pappa – men ingen blir längre rädd för skelett, dödsänglar och blodsbesudlade zombier på Stockholms gator. Åtminstone inte om de är yngre än 10 år och visar sig på hösten.
För det är en annan sak med firandet av halloween. Det verkar pågå från september till november.
Vi är så klart också med i rejset. Grannen berättade att han hört mystiska ljud från trappen. Genom titthålet såg han ett stackars tidningsbud (och dem ska man vara rädd om!) fajtas med spindelväven vid brevinkastet. En annan dag ringde en zombie på dörren, men den skulle till en annan fest några våningar upp.
Nu måste jag kolla om Helloween finns på Spotify.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 10:21, 4 oktober 2012 i kategori Allmänt
Jag brukar ha vägarna förbi Rotebro och senast var träden vid golfbanan så höstvackra att det var löjligt. Och inne i stan är växtligheten på Stadshusets västra sida just nu rödare än Karl Marx, det är andlöst häpnadsväckande och väger nästan upp det annalkande mörkrets smärta. Men jag vill ha mina egna löv att räfsa och få ont i axlarna av.
Här är andra saker jag saknar i mitt Stockholm.
1. Inte känna att man måste lämna hemmet bara för att det är fint väder.
2. Den där superurbana parken, vardagsrummet för joggaren och jonglören, vindrickaren och varmkorvsgubben, turisterna och Tranebergstanterna, konstälskaren och den konstiga älskaren. Humlegården? För liten. Djurgården? För avskärmad. Tanto? Du skämtar.
3. Hänga tvätt utomhus.
4. Se barn cykla omkring.
5. Nya spännande jättehöga hus, inte bara i Kista.
6. Att åtminstone någon gång få höra ljudet av den fullständiga tystnaden.
7. Havet. Jag har aldrig riktigt fattat poängen med den tråkiga barrskog som kallas skärgården och som älskas av så många. Stockholm borde ligga vid den där kusten på andra sidan landet, där havet finns.
8. Stjärnhimlen.
Men Stockholm, du vet – ingen är perfekt. Jag förlåter dig dina brister.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Claes Sjödin 11:52, 6 september 2012 i kategori Utanför tullarna
Hej, Skanstull.
Du ska veta att när man har uträttat diverse ärenden söder om stan och charmats av Aspudden, tänkt på Stig-Helmer i Hökarängen, för första gången besökt Fagersjö, åkt fel vid Farsta och hamnat i Trångsund – så är det fortfarande helt ljuvligt att tas emot av neonskyltarna på husfasaderna vid din bros norra fäste, det är ett välkomnande så varmt att man smälter för du är verkligen den bästa av tullar, den värdigaste och mest urbana entré mitt Stockholm har att erbjuda, inte lika förutsägbar och elegant som infarten från Värmdöhållet med Saltsjön, Gamla stan och Djurgården i blickfånget, inte lika pompös som hemvägen via Tranebergsbron (även om den är rätt läcker), och definitivt inte lika anonym som din tilltrasslade kompis Norrtull eftersom din stadsvägg, den som omsluter Skanstullsbron, är Stockholms motsvarighet till Phil Spectors ”wall of sound”, och du i dina bästa stunder är så mycket bättre och större än de avgaser, sunkkrogar, tråkiga varuhus och den andnödsframkallande galleria du har att tampas med varje dag – så visst känns det som att du håller med mig när jag påstår: att komma hem ska vara en Ronetteslåt.
Tack, Skanstull.
Skrivet av
Claes Sjödin 09:37, 13 augusti 2012 i kategori Innanför tullarna
Jag erkänner: Jag tycker det är ganska roligt att köra bil i stan. Det har jag tyckt ända sedan jag en gång på 1900-talet körde från Dalarna och prickade Globen på första försöket, för en hockeymatch med Leksand eller Guns N’ Roses-konsert (minns inte vilket, Tomas Forslund och Axl Rose var lika stora).
Men detta hände sig en dag när jag kom körandes österut på Kungsholmen, på väg till Centralen. Längtade efter hallon, blåbär och gräsklippning i sommarstugan.
Få se nu, Tegelbacken, då blir det vänster här. Oj, en polisbil i backspegeln. Nej! Det är ju bara bussar som får svänga här! Ska jag fortsätta? Snabb titt i backspegeln, polisen ligger bakom men i filen innanför är det tomt. Tar ett snabbt beslut, blinkar höger och svänger. Över heldragen linje.
Det var droppen. Pull over, sir!
– Vet du varför vi stoppar dig? frågar poliskvinnan.
Jag skäms och anar mina medtrafikanters blickar och misstankar. Har han supit? Ätit knark? Lyssnat på grekisk-romersk brottning på Radiosporten?
Jag får blåsa och förklara mig. Försöker se snäll ut.
– Okej, vi släpper det här, otroligt egentligen, säger polisen, som ändå följer efter mig den sista biten på Vasagatan innan de avviker.
Tack. Hallonen var utsökta.
Skrivet av
Claes Sjödin 10:39, 25 juni 2012 i kategori Allmänt
Stockholm i mitt hjärta? Jo, pyttsan – ibland är det snarare ”Stockholm är min hjärtinfarkt”.
Jag tror vi är många som har något ställe i stan, eller en speciell situation, som är extra tålamodsprövande. Då Stockholm utmanar den personliga karaktären och moralen, då vi frestas att göra något som är fel, farligt eller olagligt.
Det kan vara den drickasugne som ska gå förbi Systembolaget på Folkungagatan utan att gå in, pendlaren som fastnar på Essingeleden eller, som i mitt fall, cyklisten som ser rött. Bokstavligen. Jag. Ser. Rött.
Mitt hjärtinfarktsställe ligger vid Hornstull, trafikljuset vid Långholmsgatan, precis söder om Hornsgatan. Här testas jag varje dag när trafikljuset behagar skämta med mig aprilo.
En dag tog jag fram stoppuret. Resultat: grönt ljus i 5,2 sekunder. En del cyklister hann upp på sadeln och få en fot på tramporna. Någon hann till och med ända till mittrefugen innan ljuset slog om.
Sedan var det rött i 3 minuter och 17 sekunder. Efter ett par minuter ger någon upp och kastar sig dödsföraktande rakt ut i trafiken och hoppas hinna över. Jag tänker att jag ska bita ihop. I 3 minuter och 17 sekunder. Snart blir det grönt igen – i 5,2 sekunder.
.jpg)
Mest kommenterade