Jag haffar det sista lediga båset inne på den halvsunkiga Söderpuben, samtidigt som tre ungdomar i gymnasieåldern kastar sig in på soffan mittemot. ”Oj, här satt visst vi”, ler en av dem retsamt.

Jag suckar trött och ger min pojkvän en menande blick. Men i stället för att instämma lyser han upp.

”Jag vill tala med ungdomen!” viskar han till mig och sitter sedan som ett ljus i väntan på en öppning. Som aldrig kommer. Till slut får han helt sonika ta till orda: ”Jaha, vad bjuder kvällen på då, ungdomar?”

Jag är 29 år, men känner mig med ens som en pensionär. Ute på stan och tar pulsen på ungdomen. Vilken i sin tur är oerhört uttråkad.

”Jag har tröttnat på att gå ut och klubba, Stureplan ger mig ingenting längre”, säger en av killarna. Han är 19.

Får veta att Stockholms nattliv blev tråkigt för längesen. Däremot, tipsar han, är Avenyn i Göteborg något helt annat.

”Har ni förresten hört ’Division of Laura Lee’?”, frågar plötsligt ynglingen och väcker mig från dvalan där jag begrundat när jag egentligen blev så vansinnigt icke-ung. Jag lystrar till. Känner samhörighet. Kanske är vi inte så långt ifrån varandra ändå?

”Min farbror spelar i det bandet! De brukade vara rätt stora förr.”

Ridå.