Skrivet av
Hans Arbman 09:00, 3 april 2013 i kategori Utanför tullarna
Äntligen ute i stugan igen!
I sovrummet sitter en mus på sängkanten. Nu kan vi få lite nytta av katten, tänker jag och stänger in henne med musen.
Det är alldeles tyst. Kikar in. Katten tittar frågande på mig.
Ett krafsande ljud hörs vid garderoben. Nu fattar katten.
I flera timmar väntar hon tålmodigt. Plötsligt hörs ett omisskännligt pip. Musen kommer farande ut i vardagsrummet med katten efter. Musen gömmer sig, fångas och släpps om vartannat. Till slut lyckas den fly in under köksskåpen.
Nästa morgon sitter katten fortfarande på vakt.
Det ger utdelning. Någon timme senare ligger musen död på vardagsrumsgolvet.
Dottern säger att ”den var ju så söt” och gråter en skvätt.
När det visar sig att musen gnagt av skosnörena på hennes julklappspjäxor och dessutom byggt bo däri är den inte lika söt längre.
På eftermiddagen jamar katten vid byrån i sovrummet. Jag öppnar lådan försiktigt och ut kommer mus nummer två flygande.
Så börjar leken igen. Vi stänger in katten i ett försök att själva fånga musen. Men den försvinner i hallen. Vi skakar skor, tömmer garderober, drar fram kylskåpet, river bort socklar under köksskåpen.
Ingen mus. Vi ger upp.
Det är skönt att komma in till stan igen.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 12:00, 5 mars 2013 i kategori Allmänt
Vi stiger ombord på tåget i ett gnistrande vitt Östersund.
Ännu ett sportlov är över.
Först går det riktigt bra. Vi spelar Svarte Petter och Löjliga familjen. Går till restaurangvagnen och fikar. Läser DN. Somnar. Vaknar. Spelar bluffstopp.
Men för varje mil vi närmar oss Stockholm tilltar missmodet.
När tåget passerar Arlanda har det övergått i ren olust.
Så här är det varje gång. Otaliga tågresor har jag genom åren gjort mellan Östersund och Stockholm.
När tåget stannar på Stockholms central vill jag helst vända tillbaka igen.
All denna olust att närma mig huvudstaden har en enda orsak: Suckarnas gång.
Att denna sunkiga passage under jord mellan Centralstationen och T-centralen är det första som möter Stockholmsbesökare som kommer med tåg borde få stadens turistambassadörer att gå i strejk.
Nu renoveras visserligen gångtunnelns golv. Men vad hjälper det när taket är så lågt att en basketspelare måste huka.
Det är som att passera en ranglig hängbro. Bara man tar sig över till andra sidan väntar något gott.
Skönt att vara hemma på Söder igen.
Hans Arbman
Skrivet av
Hans Arbman 09:33, 5 februari 2013 i kategori Innanför tullarna
Som nybliven ägare av en mycket gammal träbåt lärde jag mig snabbt att uppskatta alla specialbutiker och verkstäder som fortfarande fanns i innerstan.
Till båttillbehörsaffären Starex på Fleminggatan cyklade jag otaliga gånger för att få rådgivning och köpa reservdelar när den gamla Albinmotorn från 40-talet krånglade.
På gummibutiken Kuntze vid Hötorget köpte jag en ny värmetålig avgasslang när den gamla gjort sitt.
Solins mekaniska verkstad på Vulcanusgatan tillverkade en ny flaggstångshållare i mässing när den gamla gått av. Eller fräste ur den nya propellern så att den passade exakt på den gamla axeln.
Batteriservice på Surbrunnsgatan renoverade den uråldriga tändmagneten på motorn till nyskick.
Och den skruv eller bult som Sifvert Skruv på Regeringsgatan inte kunde plocka fram existerade inte.
Starex flyttade till Bromma och försvann senare helt. Solins är borta. Sifvert och Kuntze lämnade city och följdes åt till Lindhagensgatan. Kuntze flyttade för några år sedan vidare till Västberga.
I höst följer Sifvert efter.
Med i flytten följer 38 000 olika artiklar. För en skruv är inte bara en skruv.
Och innerstan blir lite fattigare.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 13:29, 10 januari 2013 i kategori Innanför tullarna
Det finns vissa saker som man ångrar.
Som den där junikvällen 2008. Pugh Rogefeldt var på turné med musikerna från debutplattan ”Ja dä ä dä”. Jojje Wadenius på gitarr, Janne Carlsson på trummor. Nu skulle de spela på Tantogården. Och jag tog mig aldrig i väg.
Det kommer över mig igen när jag denna kulna vinterdag passerar resterna av det som en gång var en liten folkpark mitt i stan.
Några husbilar står parkerade på grusplanen. Ett medelålders par kämpar i snålblåsten med att klä in framdelen på sin bil med ett stort silverfärgat täcke. Bakom dem susar ett pendeltåg förbi. ”Tantolundens husbilscamping” står det på en skylt intill vägbommen.
Jag har aldrig förstått varför Tantogården försvann.
Några få gånger hade jag genom åren tagit mig hit över Västerbron från Kungsholmen. När flyttlasset sen gick till västra Södermalm såg vi fram emot många sköna kvällar framför den lilla scenen i parken.
Men det blev aldrig av. Tantogården stängdes. Ingen vet fortfarande varför.
En tid senare brann den ner till grunden. Det ryktades om anlagd brand.
Och Pugh lär aldrig göra ”Ja dä ä dä” på scen igen.
Åtminstone inte på Tantogården.
För där har husbilarna tagit över.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 14:06, 12 december 2012 i kategori Utanför tullarna
Vanligen brukar vår innerstadskatt kasta sig ut i grönskan med liv och lust när vi kommer ut till stugan. Hon jagar flugor och fjärilar, näbbmöss och smyger på fåglarna.
Denna lördagsmorgon är första gången som vi ser en tvekan. Det är visserligen inte grönt längre, utan vitt, så vitt.
Och termometern visar på minus 20.
Det har katten ännu inte förstått när hon som vanligt sätter sig vid ytterdörren för att bli utsläppt så fort vi vaknar.
Hon rister till av kalluften men trevar sig ändå ut på trappen där hon sätter sig med framtassarna på svansen. Efter några minuter vill hon in igen.
Det är nu ett drygt år sedan hon kom till oss från Norrtälje katthem.
I katthemmets kalender för 2013 läser jag om hur katterna hamnat där.
Särskilt en berättelse griper tag. Det var en familj som tröttnade på sin katt. Först slutade de att ge katten mat för att den skulle ge sig av. När det inte fungerade släppte de inte in den i huset längre.
Katten lämnades in till katthemmet när en person sett den sitta i ett träd i flera dagar.
Jag undrar hur föräldrarna förklarade för sina barn att det här var ett bra sätt att göra sig av med katten på.
Och om de någonsin funderar över hur katten de övergav har det i kylan.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 10:14, 22 november 2012 i kategori Innanför tullarna
Vi har nog misstänkt att vi bor i en ganska ohipp del av Södermalm, söder om Hornsgatan.
Soho.
I senaste numret av Mitt i Södermalm blir det bekräftat:
Stråket mellan Mariatorget och Hornstull ligger ännu i relativ hipsterskugga, skriver tidningen: ”Ett svart hål som behöver utvecklas”, säger den senast inflyttade butiksinnehavaren på Krukmakargatan.
Därför bjuder fyra butiker på gatan nu in till en Slow Food Saturday. Det innebär att man på lördag kan gå mellan affärerna och provsmaka olika långkok som några krogar i området fixat. ”Som en sexig liten matmässa.”
Vågar man avslöja att man trivs riktigt bra i detta svarta hål som utgör vårt kvarter? På hörnan stans bästa bilverkstad. Några portar bort munkarnas ekologiska bageri. Ett kvarter åt andra hållet har Zinken öppnat för allmänhetens skridskoåkning.
Visst kunde det sitta fint med ett eller annat galleri och några fler restauranger, kaféer eller barer, som butiksinnehavarna efterlyser.
Men rör inte vår garnaffär! Eller radiobutiken! Eller järnhandeln! Eller tapetseraren! Eller bokhandeln! Eller skomakaren! Eller bilverkstan! Eller …
För någonstans måste ju barerna och kaféerna flytta in.
Och då måste någon annan flytta ut.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 09:06, 13 november 2012 i kategori Innanför tullarna
Det kom ett brev från Carspect Bilbesiktning, som har ett dussin stationer i Stockholm.
De hade fått nys om att det börjar dra ihop sig för den årliga kontrollen och ville hälsa mig välkommen till ”en trevligare besiktning”.
Kontrollbesiktningen är nämligen avreglerad numera. Förra veckan tog företaget Opus över flertalet av Bilprovningens stationer i Stockholm. Enda märkbara skillnaden där till en början är att besiktningsmännen kommer att ha nya arbetskläder på sig.
Annat är det hos konkurrenten Carspect. Där ska bilbesiktningen vara en sällsam upplevelse:
”Vi tror på det personliga mötet och finns här för dig. När du kommer hälsas du välkommen in till vår kundlounge. Där kan du njuta av en färskbryggd cappuccino och ett magasin samtidigt som din tekniker kör in och besiktigar din bil.”
Jovisst låter det trevligt.
hans.arbman@dn.se
Visserligen fick jag ta mig en kopp kaffe även när jag besiktigade bilen på Bilprovningen i Norrtälje senast. Och medföljande dottern hann med två koppar choklad i plastmugg.
Men några magasin att bläddra i, det hade de inte.
Säkrast dock att inte göra en förhastad bokning. För vem vet vad nästa besiktningsfirma som hör av sig lockar med?
Bubbelpool i väntrummet?
Skrivet av
Hans Arbman 13:57, 3 oktober 2012 i kategori Innanför tullarna
Det jobbigaste med att förnya sin legitimation är att fixa bilderna.
Fotoaffären vid jobbet har slagit igen. Fotoautomaterna i tunnelbanan, finns de fortfarande? En snabb sökning på nätet ger svar: Min närmaste t-banestation Mariatorget har en automat!
80 kronor kostar det numera. Jag dammsuger lägenheten på mynt. Tvingas nalla några tio ur barnens svärburk – där de var gång jag svär lägger en femma från min ficka.
Fotoautomaten är nedsläckt och död. Nästa automat finns vid Slussen. Den tar bara kort.
När den obehagliga fotosessionen är över kommer en uppmaning till om att dra betalkortet. En ny betalning registreras. Jag försöker förgäves backa processen.
Hittar ett telefonnummer på väggen. En livs levande människa svarar direkt – trevlig och tillmötesgående dessutom.
Kunde jag gå in på deras hemsida och skriva ut en reklamation?
Då börjar automaten ta bilder igen.
Jag river snabbt av mig glasögonen och lyfter bort telefonen i hopp om att få ett par foton till, samtidigt som kvinnan i andra änden fortsätter att prata utan respons.
Efter sista blixten tar jag upp luren. Kvinnan i andra änden pratar fortfarande och gör nu sin egen tolkning av min långa tystnad:
– Äh, jag kan mejla reklamationen till dig i stället!
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Hans Arbman 10:42, 23 augusti 2012 i kategori Utanför tullarna
Vi hyr släpvagn och tömmer tomten på bråte. Uppluckrade kartonger. Ruttet marktimmer. Trasiga badleksaker. Tomma färgburkar.
Görla återvinningscentral i Norrtälje är ett populärt lördagstillhåll. Men snart är det vår tur. Det är oändligt skönt att slänga skräpet i containrarna märkta brännbart, obehandlat trä eller metall.
Samtidigt är det svårt att inte störa sig på alla fina saker som slängs. I metallcontainern ser jag två sköna cyklar i gott skick. Crescent. Sextiotal. Med lite olja på kedjan och luft i däcken skulle de snabbt förvandlas till två rullande kultobjekt.
Vid ett tidigare besök i Görla såg jag i ögonvrån en man hiva en hel femtiotalsservis i containern märkt deponi. Innan jag hann reagera krossades den mot botten.
Här i Görla fanns förr ett utrymme där man kunde lämna hela prylar som man inte ville kasta.
Sedan såldes de på loppis. Behållningen gick till projekt Rädda havsörnen.
Men i dag finns bara alternativet att slänga. Och ingenting får man ta med sig därifrån.
Den bästa återvinningen borde väl vara att grejerna används så länge de är hela?
En gång lyckades jag smuggla med mig en komplett symaskin från Görla.
Den fungerar fortfarande utmärkt.
Skrivet av
Hans Arbman 10:12, 31 juli 2012 i kategori Utanför tullarna
I en liten skärv av allmän vattenkontakt mellan privattomterna längs vägen ut mot Furusund ligger Solö badplats. Där pågår sommarens simskola för fullt i regi av ideella Solö simskoleförening.
På gräsmattan sitter föräldrarna på sina filtar och tittar oroligt ut mot bryggan där deras älsklingar håller till. Eller kopplar lojt av med en tidning i solstolen – om man varit med förr.
Det är den största fördelen som förälder: för visst är det betydligt trevligare att ligga här på gräset än att sitta på en kaklad bänk i Forsgrénska badet medan barnen lär sig simma.
Såvida det inte regnar förstås. För den här simskolan ställer aldrig in – oavsett väder eller vattentemperatur.
Huvudansvarig lärare i år är Malin Österman som själv uppfostrats i Solö simskola sedan barnsben. I dag är hon själv utbildad simlärare, livräddare och tävlingssimmerska.
I ett skjul säljer föreningen glass, kaffe, saft och hembakt bröd skänkt av föräldrar. I år är det Jonas som står i kiosken – för tredje året i rad. Han började själv i Solö simskola för över tio år sedan.
På fredag är det avslutning. Då har ytterligare nästan hundra barn lärt sig att älska vatten, men med respekt. En stor insats på en liten badplats i Stockholms norra skärgård.
.jpg)
Mest kommenterade