Tänk att man kan vara så här medelålders och längta så intensivt efter en blå plastbit som det står Access på och som man inte hittar trots att bussen kommit och regnet öser ned.

Det var en stor dag när jag fick mitt första SL-kort. Det kostade 25 kronor för en månad och verkade betyda att jag närsomhelst kunde åka till stan (vilket förstås inte var sant, det bestämde mamma). Men ahh… den inbillade friheten! Och aah… känslan av att höra i hop med stan. Kortet var som en plötslig navelsträng till själva moderkakan, till Stockholm, som var ljuset och näringen och aldrig har de 14,9 kilometrarna in till Slussen varit så korta som när jag fick det där kortet.

När jag många år senare flyttade till stan kom jag att bo så nära min arbetsplats att det inte var ekonomiskt försvarbart att ha månadskort. Jag blev en remsman – först med plastkortssystemet är jag tillbaka som fullvärdig kortbärare.

Så lyckan när jag till slut hittar kortet i vänster bröstficka, ja, hela min överdrivna uppskattning av det lilla blå med det engelska ordet som betyder ”tillträde” handlar om att det kommit att representera känslan av att höra till, av att få-vara-med. Och insikten om hur mycket det betyder kan, tror jag, vara lika viktig som att veta snabbaste vägen in till stan.

harald.bergius@dn.se

Jag är Svarsmannen. Om jag har en super-kraft i stadsmiljön så är det förmågan att attrahera förvirrade. Så fort jag passerar ett torg närmar de sig: ”Excuse me, could you tell me where…”

Det måste ha något med min uppsyn att göra, förmodligen samma sak som gav en del blåmärken i lågstadiet: jag ser helt enkelt inte ut att ha en elak kniv i bakfickan och vara beredd att använda den. (Vilket dessutom är sant: i bakfickan har jag i allmänhet hopknycklade lappar med listor på sådant jag inte hunnit med.)

Svarsmannenkraften är så stark att den skär rakt genom nationella stereotyper. Även på utlandsresor, på gator fyllda av uppenbart bofasta, blir jag utsorterad och tillfrågad. Och kanske väljer de rätt: jag försöker alltid svara på det bästa sätt jag kan.

Men häromdagen slog det snett, en man ville veta vägen till en stor kulturinstitution och jag tänkte ”vilken tur du har som stöter på just mig som är Editionschef på DN Kultur”, och pekade honom – rakt åt helvete.

Så här, tror jag: Tvärsäkerhet är ofta brist på eftertanke förklädd till självförtroende. Och inte bara när man visar vägen till Magasin 3.

harald.bergius@dn.se

Vissa dagar, när semestersolen äntligen skiner och parkerna fylls av människor med tid och filt och mat, kan det vara svårt att tro, men det går att ha tråkigt i den här stan.
Och då gäller det att hitta små trick att pigga upp sig med. På tunnelbanan till exempel, efter en lång dag, brukar jag undra hur den buttra, kostymklädda herrn mittemot skulle reagera om jag tryckte ett försiktigt finger i magtrakten på honom och frågade: ”Tjillevippen?”
Jag har också för vana att, vid varje station, hörsamma uppmaningen att tänka på avståndet mellan vagn och plattform: jag fokuserar, verkligen manifesterar centimetrarna mellan de båda enheterna för min inre blick, tränger ut allt annat, och jag gör det – som en protest! – vare sig jag ska gå av eller inte.
En annan sak som kan vara småtrist, men nödvändig, är att använda stadens offentliga urinoarer. Rader med gulnande hoar, män som stirrar rätt fram (varje millimeters svajning med blicken är en faux pas)… Man kan ha roligare, till exempel om man tänker sig att en av männen, i stället för att följa den stenhårda uppförandelagen, stegar fram till sin porslinsho, drar ned byxorna, vänder sig om och hoppar upp. Kan ni se raden framför er: sex krampaktiga ryggar och en glad skit som dinglar med benen.

Jag har varit hos tandläkaren och glömt att ta av mig de praktiska, men inte särskilt diskreta blå skoskydden. En välklädd herre påpekar mitt misstag: ”Hrm… du är ute och tofflar ser jag.”

Tack, säger jag, kränger av mig de stora blå och tänker på andra gånger då jag varit en offentlig åsna: som när jag en morgon klev på bussen med tandborsten kvar i mun, eller när jag vände mig om efter en extra snygg människa på Riksbron och slog vänster tinning i en lyktstolpe så det svartnade eller den där gången när jag, lite avslappnat och coolt, skulle jogga uppför en trappa med en kaffekopp i handen, fastnade med skospetsen och slängde precis allt kaffe i mitt redan sommarröda ansikte. Jag vill i detta sammanhang också nämna hela min utstyrsel kring 1986: tungt metallsmycke kring halsen, rödfärgad långlugg och randiga, superpösiga syntbyxor som mamma envisades med att kalla ”de där clownbrallorna”.

Men till skillnad från tidigare bortgöringar märker jag att jag inte mulnar den här gången. Humöret är nämligen gott (inga hål, snart semester) och gott humör är som solsken på stadens fasader: allt ser så mycket vackrare ut.

harald.bergius@dn.se

1. Det kan vara årets fetaste lunch: en carbonarasmäll med ägg, grädde, olja, fläsk, ost och pasta. Jag har bråttom och trycker in munehålestora kolesterolsnurror i käften när jag plötsligt, från bordet bredvid, hör en kraftfull stämma, darrande av övertygelse: ”Det finns INGEN i Sverige som inte har tid att träna ordentligt.”

2. På McDonald’s, två tonårstjejer tar ketchup och servetter, den ena berättar om en rätt snygg grabb som faktiskt… Men hon blir avbruten av sin kompis som med en suck säger: ”Meh, du VET ju att jag inte kan prata och gå samtidigt. Du får vänta!”

3. T-Centralen. Det överraskande är djupet i övertygelsen. Hon är kanske 20 år, och det låter som om världen har skakats: ”Fan! Jag har ALLTID velat jobba i taxiväxel!”

4. Korsningen Kungsgatan/Sveavägen. Tre goda vänner, två killar och en tjej, strax under 30, framgångsrika, stiliga. De slösnackar om sina arbeten när hon plötsligt, men allvarligt och långsamt, säger: ”Min metod har blivit att jag, så att säga, utgår från att alla är HELT DUMMA I HUVVET.”

Slutsats. Det lönar sig att lyssna i den här stan. Har man öronen öppna får man ofta garva, ibland förfäras och nästan alltid lära sig något.

Det är underbart. Eller vad säger ni?

harald.bergius@dn.se

Det finns en K-brunn på Rålambsvägen som jag går på varje vardag, tänker två namn och känner en enkel värme i bröstet. Det finns en ledstång till en trappa vars avslutande böj tycks som gjord för min hand och i en av stans tunnelbanestationer finns en barnvagnsramp där jag alltid glider ner, fort och glatt och med armarna rätt ut – jag är 42 år och den här stan är full av mina saker.

Det finns en spricka i en mur som är märkvärdigt vacker och som jag alltid tänker att jag borde fotografera – men det gör jag aldrig och det kommer jag aldrig att göra.

Och det finns, på promenaden längs Norr Mälarstrand, en staty som från ett visst håll ser underbart ekivok ut och i en av stadens parker finns en grop där man ska gömma sin önskelista så att tomten hittar den och häromdagen, i det vilda vädret, tyckte jag att utsikten från Västerbron bara var min. Jag log en stund åt min inskränkthet innan jag insåg: det är sant. För det spelar ingen roll om nån annan kliver på samma brunnslock, glider i samma barnvagnsramp eller gillar samma spricka. De är lika mycket mina ändå. För det finns så mycket vackert i den här stan, och det finns saker som inte blir mindre, utan större, när man delar dem.

harald.bergius@dn.se