Jag har skrivit sönder mig om hur trångt, bökigt och överbefolkat Stockholm är. Det gick så långt att jag tänkte den högst förbjudna och riktigt obehagliga tanken om att sätta ett befolkningstak för hur många som faktiskt kan bo här. Det var innan jag åkte till Indien.
Indierna har en miljard skäl att tränga sig, och gör det. Tjugo timmar efter jag att jag lämnat Bombay, staden som kan ha 20 miljoner invånare, man vet inte riktigt, landar jag i Stockholm. Kontrasten är rent kuslig.
Bakom ratten utmed Norrmälarstrand tycker jag plötsligt gatorna är galet och onödigt breda. Det är tomt, tyst och ensligt. Jag får lust att tuta men har ingen att tuta på.
Jag är helt solo och kör storslalom i en överdimensionerad asfaltsfil. Min generöst tilltagna gräddfil hade gott och väl kunnat ta ytterligare en bil och en vespa, kanske en cykel också.
Det blir inga fler artiklar om hur alldeles på tok för många vi är. Tvärtom känner jag för att bjuda in tusentals indier, somalier eller varför inte gotlänningar.
Välkomna hit, det är väldigt fint i Stockholm, och det finns orimligt gott om plats att trängas på.

Fredagsmys för mig är en megastor hamburgare som jag slipper laga själv. Gärna tvesovlad med bacon och cheddar. Så vi går till en krog med mörklackade träbord utan duk. Sambon som snöat in på köttfria dagar beställer ceasarsallad och ber att få slippa kycklingen.

Rätten framstår som så plågsamt självspäkande att servitrisen föreslår en annan variant. Sambon står på sig och försäkrar att roman­sallad med hyvlad parmesan är precis vad han längtat efter. När maten ska serveras är servitören en annan. Utan att ens fundera placerar han den ytterst sparsmakade salladen framför min besvikna nuna och den flottstinna burgaren framför min sambo.

Jag tvingas skämmas för att verka gränslöst glufsig, sambon för att vara en riktig räka. Med notan kommer nästa förväxling. Räkningen hamnar automatiskt och utan närmare reflektion hos sambon. Han som inte ens tog med sig plånboken. Vi tar ändå någon märklig hänsyn till jag vet inte vem och väntar med att dra mitt kort tills servitören försvunnit. Det var inget fel på maten men vi lämnar ingen dricks.

jessica.ritzén@dn.se

Nazisternas facklor sotar Mynttorgets gatsten. Utanför riksdagen demonstrerar 500 högerextrema mot vad de kallar svenskfientligheten.

Gamla stan är helt avstängd. I luften hovrar helikoptrar. Kravallpolis spärrar alla gränder genom Stockholms hjärta. Jag är förvirrande ensam likt en nattvandrande förälder på Mynttorget. Motståndet som bjuds kommer från svarthuvade AFA- aktivister med bengaliska eldar innanför jackorna.

I höst har stockholmarna bildat mänskliga murar runt en gammal ek och gått ut på torg för att värna en trafikkarusells spruckna betong. När högerextremismen för första gången står enad utanför vår riksdag oroar vi oss mest för hur vi ska ta oss till julmarknaden i Gamla stan. Medan nazisterna barrikaderar sig utanför slott och parlament äter Sten Nordin och Svenska Akademien pärlhöna med kungafamiljen i Stadshuset.

På Skeppsbron passerar jag ett gravmonument med marschaller och blommor. En stockholmsk manifestation: ”Här vilar det nya Slussenförslaget”.

Nazism och högerextremism får leva i frid. På Drottninggatan pågår julhandeln.

Hugger mobilen en sömnlös natt för att spela mobilalfapetet Wordfeud med hugad vem som helst. Möter Chefenflyt. Han lägger få ord på planen. Desto fler på chatten.

”Läget;)”

Djupt störd över att behöva prata med motspelaren svarar jag ändå rätt artigt.

”Tja, up and coming kanske, vi får se; )”

Ser nu fram emot nästa drag. Får ny invit.

”Vad heter du?”

Förstår att jag stött på en wordfeudraggare. Ignorerar frågan och blir genast attackerad.

”Osocial:/”

Vill resigna men spelar tillmötesgående för att få fortsätta spela.

”För många brickor i luften, Jessica heter jag.”

”Jaha, hur gammal?”

”Spelar det någon spelroll?”

”Nej, nyfiken bara; )”

”Då får du säga vad du heter först och hur gammal du är:”

”Jag heter David och är 17”.

”Ok, Hej! Då får vi se om åren spelar roll, är 40.”

”Jaså, då fattar jag varför jag förlorar; )”

”Säg inte det!”

Äntligen lägger han ett ord. NYA för 28 poäng.

Precis när jag tycker att vi hamnat på rätt spelplan plingar chatten.

”Ska utomlands måste resigna”

”Ok, tack för matchen”

Eller vad det nu var.

Jag luktar svett på jobbet. Hälften kommer från dåligt cykelflås. Resten är den sura vätska som utsöndras av nära-döden-upplevelser.

Två kamikazekorsningar ligger mellan mig och jobbet.

S:t Eriksplan. Här står jag i höjd med fyrans busschaufför vid rödljuset. Vi har väldigt lite gemensamt. Fastän många ton skiljer oss ska vi samsas genom korsningen.

Jag godtar principen störst först. Rullar bakom dieselröken, blinkar vänster med larvig arm, håller andan. Hoppas att bilisterna förstår att det finns ett 10-kilos fordon bakom bussen. Vissa gör det.

Fridhemsplan. Här är jag inklämd mellan två bilfiler vid rödljuset. Ett peppställe där troende cyklister gör korstecken och rabblar hamdulillah. Väl ute i fyrfilskorset ska vi parera för mötande bilar. Alla tutar argt.

Jag är ny på cykel. Dag två köpte jag hjälm. Dag elva fick jag användning för den. En taxichaufför som backade utan speglar tog min krockoskuld. Mödomshinnan hade rykt om jag haft någon. Fick ett lilaskrapat högerlår och en sorgset sned sadel.

Att cykla i Stockholm är som att kliva in i en skräckrulle. Vet inte hur länge jag vågar rulla med. Vet bara att jag måste skaffa en bättre deo.