– Nämen hej, bor du här?

Jag tittar upp från varukorgen in i ett glatt okänt skägg och finner mig blixtsnabbt.

– Ja, bor du också här? säger jag och hoppas att allt ska klarna.

Nu gör det inte det. Det glada skägget pratar mest om Vasastan och ger noll ledtrådar om hur vi känner varandra.

Jag lider inte bara av svår ansiktsglömska. Jag är också tvilling och van att tvingas spela låtsaskompis åt syrrans allehanda bekanta. Ofta går det bra. ”Hej och hejdå” funkar i nittionio fall av hundra. Jag har blivit en mästare på att vara en socialt sönderflexibel och lögnaktig kameleont.

Värst är när jag försöker rädda mig och hävda att den jag mött troligen inte känner mig, utan min syster. Och vederbörande i sin tur säger sig känna henne – också.

Det glada skägget pågår osedvanligt glatt och länge. Vi hinner prata i nästan tio minuter om både brödbak och pimpling och allt möjligt innan han avslöjar mig.

Medan jag skäms och letar efter närmaste kyldisk att krypa in under verkar skägget ta den fula identitetslögnen med ro. Han är nämligen också tvilling. Allt slutar fånigt med att vi nästan kramar varandra och tycker båda att vi funnit en nygammal kvarterskompis.

jessica.ritzén@dn.se

Godiset kostar 39 kronor kilot på lågprisladan. Sockerprischocken under snaskhögtiden är mer skrämmande än små spinkiga spöken.

Det är billigare att föda barn med godis än med köttfärs. Blandfärsen kostar 89 kronor kilot och laxen likaså (om än för katten).

Jag är egentligen ingen hälsohitler, bara hjälplöst instängd i en värld där kiloklipp är lag. Världen där vi snart inte kräver snällklämmiga t-banespärrar utan väsentligt bredare sådana.

Läsk är lika läskigt billig. Kolsyrat kostar 8,30 kronor litern och är därmed mer prisvärd än nationaldrycken mellanmjölk. Glass för 13 kronor litern är förföriskt fyndigt jämfört med yoghurt.

I Norge sockerskattas invånarna och Danmark har infört fettskatt. Utan att vara punktskattevän kan man ifrågasätta varför vi inför nyckelhålsfilosofi i skolorna när matbutikerna är rena sockertempel.

Enligt kvarterstidningen längtar invånarna i Vasastan mest av allt efter bondens marknad. I stället serveras vi lågprislador med kilometer efter kilometer med chips.

Det finns ändå något i gångarna som reas mer än godis denna vecka. Citroner för 17 kronor kilot. Jag suger på dem.

jessica.ritzen@dn.se

Är på väg till språkkursen men saknar block. Rusar in i närmaste kvällsöppna affär, en afroasiatisk matbutik vid Sveavägen, och frågar panikstressat efter papper.

Ägaren har allt. Minst 70 olika hårgelér, mängder av asiatiska burkar med okänt innehåll, doftande kryddor och plottriga saker som fyller ingen funktion alls.

Men block har han faktiskt inte. Förutom det han själv använder vid kassan.

– Du kan få mitt, säger han omedelbart.

Jag tvekar, tänker att han kanske behöver sitt halvanvända block.

– Jag gillar att lösa problem, säger han bestämt.

Jag ser mig om i den överbelamrade butiken efter något jag kan köpa som tack för hjälpen. Rycker åt mig ett gelé med överstruken afrofrisyr som lovar att raka till allt frissigt fastän jag har väldigt rakt och blont hår.

– Jag vill betala för blocket också.

– Hur mycket då?

– Trettio spänn, säger jag för att inte verka snål.

– Du kan lägga det i bössan för barnen i Afghanistan, föreslår ägaren.

– Men jag har bara kort.

Då tar han trettio kronor ur sin kassa och stoppar ned i bössan.

Jag betalar pengarna och lite till för ett oanvändbart hårgelé och känner mig otroligt upplyft.

Fint att någon faktiskt vill lösa problem. Både mina och barnen i Afghanistans.

jessica.ritzen@dn.se

Betalar trettio kronor i månaden för att kanske komma upp mig en halvtrappa. Det vill alla på bostadsbytarsajter. Gröna matchande bytespilar är därför lika sällsynta som krusbär i september.

Skulle gärna snacka lite med namngivne upphovsmakare. Han som får oss att tro att alla kan byta upp sig genom att ingå i trianglar och rektanglar. De mest avancerade bytena liknar oändliga kolvätemolekyler.

Min trumf är låg hyra. Mitt hopp är skilsmässofamiljer i ekonomiskt trångmål som dragit på sig galna månadskostnader i nyproducerat nära vatten, nära tull.

Nu tvingas jag överta inte bara det nya utan även det galna. Betala hutlöst för ganska lite och gans­ka fult. Inte ens nyproducerat garanterar kök med plats för bord eller utesluter hall som upptar en tredjedel av bostadsytan.

Sajten är ändå befriande olik Hemnet. Ett stycke ostajlat Sverige. Med tandborststänkta badrumsspeglar, iväghalkade hallmattor och köksbord täckta med räkningar.

Mest valuta för pengarna får den som bara gluttar. Frossar i andras tro på bytesmirakel. Att hen med femman på Strandvägen plötsligt en dag vill flytta till en etta i Farsta.

Nu får sambon gärna komma hem och berätta att han hittat krusbär vid stugan.

jessica.ritzen@dn.se

Jag står vid kaffemaskinen på bensinstationen. Bredvid står en man och svajar. Han är uppenbart påverkad utan att lukta sprit. Rabblar ramsor för sig själv och stoppar en varm kanelbulle i jackfickan. Sedan ställer han sig och låtsasläser tidningar för att avleda uppmärksamheten.
Jag tar kaffet och går mot dörren. Det gör bullmannen också. Han hinner starta bilen innan en mackkille rusar ut och knackar på rutan.
– Hallå där, du måste betala för bullen, säger mackkillen.
Mannen vägrar erkänna bullstölden och förnekar att han snott något alls. Efter någon minuts tjat med den jiddriga mannen ger mackkillen upp. Han går in i butiken och beklagar sig inför sin kollega.
Under tiden rivstartar bullmannen och kör med tjutande däck rakt ut i Lindhagensrondellen där bilisterna tvingas tvärnita. Vettskrämda kastar de sig på tutan medan den vinröda Volvo V70-kombin sladdar igenom rondellen på väg mot Tranebergsbron.
Jag tvekar länge men ringer till slut 114 14. Polisen tar larmet om en drogpåverkad förare i Stockholmstrafiken på allvar och efterlyser bilen.
Borta vid kassan står två unga mackkillar. Obekymrade över att en drogad man just satt sig bakom ratten. Väldigt bekymrade över bullen han fick med sig.

Jag hade inget alls emot spårvagnar. Jag sade som urgöteborgaren Ingvar Oldsberg; det är vare sig läskigt eller svårt att åka vagn. Det är bara att kliva på, åka, och kliva av.

Jag störde mig inte ens på NK-Expressen. Den hafsiga skryträlsen som skulle rädda lyxshoppare från att släpa ready-to-wear märken över Strandvägen.

Tvärtom såg jag spårvagnarna som ett folknöje som förvandlade en oansenlig Hamngata till en vacker spårvagnsboulevard.
Det var innan det folkligaste av allt folkligt drog i gång; Allsången på Skansen. Innan jag själv höll på att bli huvudperson i filmen ”Att döda en allsångare”.

I tisdags kväll trängdes ett sjuttiotal allsångsrusiga premiärlejon vid ändhållplatsen Sergels torg för att ta sig över Hamngatan och ned i t-banan. Väldigt samtidigt.

De nynnade ”Stockholm i mitt hjärta” och tycktes helt omedvetna om att de hoppat av vid Stockholms mest brusande trafikplats.
En bilist med skymd rondellsikt måste ha raketbroms för att parera för drällande övergångsställare som trotsar rödljus. Det krävs en reaktionsförmåga på sprintlöpar­nivå när bilarna framför gör oväntade panikstopp.

Nej, jag dödade ingen allsångare. Men jag är nu, tråkigt nog, väldigt rädd för spårvagnar.

Det är annandag pingst och jag är troligen på väg till jobbet på fyran. Helgdagen är numera surt grå i almanackan.

Jag vill att den riksdagsman som lade första motionen ska komma ut. Hen som fick för sig att Sverige absolut måste fira nationaldag. På bekostnad av en skönt solig bonusdag som majfinal. För alla; kristna som hedningar, muslimer och hinduer.

Heder åt Lena Ek (C), och Karin Pilsäter(fp) som stretade emot och hävdade att Gustav Vasa var en bokbålsarrangör, tyrann och klosterbrännare och att vi i stället för att fira nationen borde fira införandet av allmän rösträtt den 24 maj.

Argumentet stod sig tyvärr slätt när nationalekonomer räknade ut att slopa annandag pingst skulle ge klirr i statskassan, eftersom den alltid infaller på en måndag till skillnad från den sjätte juni och aldrig skapar klämdagar. Röda dagar kostar samhället 0,2 procent av BNP. Många miljarder upp i rök.

Ekonomer förklarar att min ovilja att åka fyran i dag som förlustaversion. Oavsett vad jag får i stället kan jag inte smälta att någon snuvat mig på en ledig dag.

Frågan är vad jag hade gjort om annandag pingst fortfarande varit almanacksröd. Kanske tvättat.

jessica.ritzen@dn.se