Jag vistas nästan aldrig i city. Har svårt för flaggskeppsaffärer och varuhus, inte minst instängda gallerior. Jag lider av shoppingångest och enda syftet med att tränga ihop många affärer i en specialbelyst byggnad är att förleda mig in i konsumtion. Jag går lätt på det, därför håller jag mig borta.

Men nu är jag i alla fall där, på väg in i Gallerian. Det ser riktigt hemtrevligt ut. Den glittrande julgranen i taket får mig att känna mig hemmastadd och trygg. Jag handlar, å vad jag handlar. Det är riktigt kul. Det enda av mina sinnen som inte just nu stimuleras av nybakad kakdoft, Stomatolleende försäljare och blinkande stjärnljus uppfattar en svag ton av sång. Körsång. Är det…? Ja, det är det. Anonyma shoppare på spridda platser byter plötsligt riktning och förenas i en koreograferad a cappella-kör. Folk fnittrar, andra fotograferar. Det är ren och skär lycka – i gallerian.

Det goda humöret förbyts i irritation – så lättköpt är jag inte. Jag menar – ”Tänd ett ljus” – med Triad från 1987. Kunde de inte ha kostat på sig en bättre låt? Om de hade spelat christmas carols hade jag fan gått loss på Clas Ohlson.

josefine.hokerberg@dn.se

Läser Hanna Hellquists krönika om hur hon objektifieras och sexifieras i allt hon gör. För att hon är kvinna. Varje ord ger upphov till snuskiga kommentarer. Är hon sur behöver hon ett ”gött ligg”. Skriver hon att katten gillar att sova på rygg svarar någon ”Har du lärt ut mattes ställning?”Samma kväll går jag in på en kiosk.

– Åh , vad gott det vore med en kokosboll. Mmm, säger jag till min vän.

– Eller en korv, du vill ha en korv, säger mannen framför mig i kön.

– Nej, fy. Korvarna som ligger och rullar här är oätliga, svarar jag och vänder bort huvudet för att visa att konversationen är avslutad.

Han kommer plötsligt närmre.

– Men du har väl sugit på avsevärt äckligare korvar, säger mannen och ser upphetsad ut över vad som just halkade ur den egna munnen.

Jag ber honom artigt att dra åt helvete och bort ur min åsyn.

– Men va fan, du behöver ju inte bli så himla sur för att jag säger att du gillar att suga kuk.

Jag tänker på Hannas krönika och på hur patriarkatet normaliserar de mest bisarra situationer. Tänk ombytta roller – att en ensam kvinna skulle tränga sig på två okända män i en matkö och avfärda deras samtal med att de egentligen bara vill ge sig hän det kvinnliga könsorganet. Det skulle liksom aldrig hända.

josefine.hokerberg@dn.se

Man har jobbat som en tok för att ro i land den nya tidningen. Snittat en sömn på fyra timmar någonting. Så är vi framme vid första premiärdagen. Nu är det bara tältet kvar. Som i dvala tar jag mig ned till T-centralen.

Nehe då, blå linjen är stängd från Rådhuset till T-centralen. Joggar sista biten. Dubbla tröjor, jacka och en axelremsväska gör det klibbigt på ryggen. Framme vid tältet kryllar hugade för att få en DN gratis, en kopp kaffe gratis och kanske tycka till om kvinnan på framsidan. Syftet med hela tält-idén är att läsare ska tycka till om tidningen.

”Nakna kvinnor”, säger en äldre hukad man med ryggsäck och keps. ”Det är för få nakna kvinnor i tidningen.” ”Jag älskar nakna kvinnor.” ”Nakna män då? ”undrar jag. ”Nej fy fan”, säger den gamle och spottar ut kaffet rakt i luften framför sig. ”USCH!”

Jag försöker undvika värmeslag och tar av mig jackan. ”Åååh, är det sån där striptease nu”, säger gubben pillemariskt och får en glimt av glädje i blicken.

Han dricker upp kaffet och går därifrån. Kvar ligger åsiktsformuläret med svaren: Bra med tidningen? Ingenting. Dåligt? För få nakna kvinnor.