Skrivet av
Karin Forsberg 10:39, 15 augusti 2012 i kategori Allmänt
En av de saker jag har svårast att vänja mig av med när jag återvänder till Stockholm efter en sommar i stugan är att heja på människor.
I fiskeläget i Hälsingland, där stugan ligger, hälsar man vänligt på alla, utan urskiljning. När man möts på vägen/stranden/i blåbärsskogen så tittar man varandra rakt i ögonen och uttalar ett tydligt ”Hej!”. Och man ler. Alltid.
Det spelar ingen roll om det handlar om fullständiga främlingar, man hälsar likväl. (I en liten by kan ju en fullständig främling visa sig vara grannens moster.)
För mig som har sorgligt dåligt minne för människor, både ansikten och namn, är det befriande. (Ja, det är en dålig egenskap för en journalist, jag vet.) Jag kan dra alla över en vänlig kam.
Stockholmare däremot hälsar sällan på främlingar (om det inte är en kassörska), somliga hälsar inte ens på dem de känner.
Jag inser att det vore osmidigt att kryssa fram på Drottninggatan för att hinna vara trevlig mot alla, men det finns andra situationer: som när man plötsligt inser att man bara är två personer i hissen/tunnelbanevagnen/toakön. Då skulle det sannolikt vara bättre för stämningen att le och säga hej/godmorgon/tjenamors, än att stirra upp i taket och låtsas som ingenting.
Jag lovar att börja.
karin.forsberg@dn.se
Skrivet av
Karin Forsberg 14:29, 25 april 2012 i kategori Utanför tullarna
Måndag morgon. Det regnar – alldeles normalt regn som omväxling till det snöblandade otäcka man nästan vant sig vid. Tunnelbanevagnen in mot stan är fullpackad av glåmiga, trötta människor som utstrålar att det här inte är veckans favoritstund.
Undantaget är ett ungt par som står tätt omslingrade vid mittstången. De är i 18–20-årsåldern och ser ut som alla andra i sina svarta jackor och blåjeans. Men de lyser, inneslutna i en egen liten bubbla. Vi andra finns inte.
Konversationen är inte av Nobelpriskaraktär:
”Va sa du?” Fnitter. ”Din näsa…” Puss. ”Min näsa, vadå?” Fnitter, puss. ”Din näsa är kall.” Skratt, puss. Killen trycker sin näsa mot tjejens kind. Stort skratt, kyss. ”Din då?” Fnitter. Tjejen håller killens hand över sin näsa. ”Kall?” Puss, fnitter, puss.
Och så håller det på.
Vi runt omkring – några av oss står inte många centimeter från bubblan – kan inte låta bli att skratta med. Inte så mycket över konversationen som för att deras bubblande, varma skratt kommer så djupt inifrån och är så extremt smittande.
Vid Hornstull går de av och försvinner bort i folkmängden, hand i hand. Och vi andra kan återgå till vår vanliga måndagmorgonkänsla.
karin.forsberg@dn.se
Skrivet av
Karin Forsberg 11:04, 28 mars 2012 i kategori Allmänt, Innanför tullarna
För mig var Stockholm en gång i tiden synonymt med Gamla Brogatan.
Jag växte upp i Katrineholm och under några år i tonåren var ”att åka till Stockholm” detsamma som att shoppa – helst på den coolaste gatan av dem alla, Gamla Brogatan. Tåget till Stockholm tog en timme dit, en timme hem och vi åkte så ofta vi hade råd, vilket inte var ofta alls.
Efter lyckad shopping belönade vi oss med att dricka Fanta och äta fascinerande små hamburgare på Clock vid Hötorget.
Favoritaffärerna var Randiga rutan och Sko Uno. Vi köpte t-tröjor, halsband och någon enstaka gång ett par jeans. Bootsen i skylten på Sko Uno kunde vi bara drömma om; så mycket pengar hade vi aldrig. Men det gjorde ingenting. Det viktiga var att det man handlade syntes. En gång kom jag hem med nitarmband och ett rejält nitbälte (som skulle hänga på höften över den noggrant sönderrivna collegetröjan), en annan gång fyndade vi neonfärgade strumpor. Kompisen köpte rosa, jag gröna. Sedan bytte vi vänstersockor med varandra.
Det gav maximal effekt när vi gick genom korridorerna i Nyhemsskolan hemma i Katrineholm på måndagen: en neonrosa strumpa på ena foten och en neongrön på den andra.
Och när någon frågade ”Var har ni köpt dom där?” var saken fullbordad. Då kunde vi ju svara ”I Stockholm.”
karin.forsberg@dn.se
Skrivet av
Karin Forsberg 16:12, 21 december 2011 i kategori Allmänt
Jag blir sällan arg, men vid sällsynta tillfällen kan jag å andra sidan bli riktigt arg. Det kommer alltid oväntat, som om något okänt plötsligt tar över ens kropp. Senast det hände var för ett knappt år sedan, på tunnelbanan.
Det är eftermiddag, halvfullt i vagnen. En bit bort sitter fyra tonårstjejer och diskuterar högljutt. De pratar om en klasskamrat. Jag försöker tänka på annat, men varannan mening når mig.
”När hon sätter sig bredvid mig, då går jag. Gud, vad hon är äcklig.”
Jag är i efterhand inte helt säker på att det är vad de säger, men det är vad jag hör.
Kanske är det minnet av hur det kan vara att vara barn som kommer över mig. Plötsligt står jag i gången, bredvid tjejerna. Jag hör mig ryta att det är de som är äckliga och att om jag vore dem så skulle jag sluta prata. Fast jag använder lite grövre ord, tyvärr.
Halva jag står där och gormar och den andra halvan står bredvid och betraktar häpet den inte särskilt vackra scenen.
”Jag har inte gjort något”, piper två av tjejerna. De andra ser kaxiga ut. Plötsligt rinner ilskan ur mig. Jag går till min plats. ”Vi får väl prata om vad vi vill”, muttrar de efter mig.
Annars är det knäpptyst i vagnen. Folk stirrar ut genom fönstren, ned på sin telefon.
Jag funderar över händelsen ibland. Det har tagit tid att inse att det kanske är jag som är skurken i den här historien.
karin.forsberg@dn.se
Skrivet av
Karin Forsberg 10:19, 28 november 2011 i kategori Utanför tullarna
Jag är på väg hem efter en sen kväll på jobbet. Hoppas hinna innan barnen har lagt sig. Nina Simone i lurarna.
Tankarna fladdrar.
När Nina slutar sjunga blir det tyst. För tyst. Någonting är fel.
Tåget står stilla, lutar konstigt och det är kolmörkt utanför. Jag är alldeles ensam i vagnen.
Jag fingrar på mobilen. Vem ringer man? SL? Brandkåren? Eller sambon och säger att jag nog inte hinner till nattningen?
Efter några minuter knackar det på rutan. Det är t-baneföraren, en smal kvinna med rakt, blont hår. Hon går fram till dörren och trycker in handen mellan gummilisterna så att vi ska kunna höra varandra.
”Jaså, här sitter du.”
Ja, det kan jag ju inte förneka.
”Jag ropade ut att det var avstigning flera gånger. FLERA gånger. Och jag släckte lamporna”, säger hon förebrående. ”ALLA ANDRA steg av.”
Jag hummar skamset. Jag vet att jag kan vara lite disträ.
”Ja, här kan du inte gå av”, fortsätter hon, nu lite vänligare.
”Var är vi?” frågar jag.
”På bron. Nu får du sitta här ett tag och vänta tills jag vänder tåget. Men du kommer på fel plattform vid Liljeholmen. Så du får gå en bit.”
”Ja”, säger jag. ”Självklart. Det gör inget.”
Hon går och jag sitter kvar. Efter fem minuter startar tåget.
Jag kliver av vid Liljeholmen och sedan är allt som vanligt igen.
Skrivet av
Karin Forsberg 08:25, 21 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
Jag är hungrig. Det får bli en tidig lunch. Jag köper en stockholmare med räksallad av den gråhåriga mannen i grillen vid Konserthuset. Halv portion räksallad, ingen senap och inget knussel. 30 kronor jämnt.
Det är höst, men varmt i solen. Handeln på Hötorget går trögt. Kunderna är inte många och de få som ändå handlar nöjer sig med ett äpple eller ett par bananer. Det är för tidigt på dagen. Men försäljarna är på plats vid sina fruktstånd och ropar ”Hej damen” och ”Hallå” till alla som går förbi. Däremellan arrangerar de i fruktlådorna, lägger de finaste äpplena högst upp, plockar bland körsbären, vattnar kantarellerna.
Tre fnittriga tjejer i övre tonåren passerar på sin väg mellan Indiska och Hennes.
”Hallå tjejer, mycket goda körsbär, fina körsbär” ropar mannen i ståndet närmast. Han vinkar för att få deras uppmärksamhet. ”Ni behöver inte köpa, jag bjuder. Kom! Kom, jag bjuder på mycket goda körsbär.” Tjejerna stannar upp, tittar på varandra, skrattar och går vidare.
I hörnet vid Filmpalatset står en man på knä i en onaturlig position. Han har en låda framför sig och håller en handskriven pappskylt i händerna: ”Jag är hungrig”.
Skrivet av
Karin Forsberg 09:56, 23 september 2011 i kategori Utanför tullarna
På sätet snett mittemot mig i tunnelbanan sitter en ung kvinna. Hon har en stor svart väska i knät, en spegel i ena handen, penna i den andra.
Hon är söt, har bruna ögon och långt, tjockt hår uppsatt i hästsvans, lite ojämn hy.
Kanske har hon försovit sig. Nu försöker hon komma ikapp.
Hon ritar med kajalpennan runt ett öga i taget, suddar lite med fingertopparna, ritar lite mer. Lägger undan kajalen, tar fram mascara. Hon skruvar av locket, spärrar upp ögonen och drar borsten längs ögonfransarna.
Med jämna mellanrum håller hon ut spegeln en bit för att begrunda resultatet. Då får hon en helt annan min, försöker se avslappnad ut, le lite.
Hon borstar ögonbrynen, stryker efteråt med fingrarna över dem. Sedan puder. Mycket puder. Och rouge. Hon har en tjock borste som hon sveper över kinderna med stressade tag.
Strax före Liljeholmen är hon klar. En sista blick i spegeln innan den åker ner i väskan igen. Sedan sjunker hon liksom ihop i sätet, med den svarta väskan i knät. Blicken fastnar oseende på någonting i fjärran.
Hon är fortfarande söt.
.jpg)
Mest kommenterade