Backen är lång och trappan brant, och det behövs en vilopaus när man väl når toppen. Det är ett fint område vid vars fot mitt bo är fästat. Här kan man betitta villor i stort sett i varje stil, men man ser sällan de boende.

När jag svängde in på en av de smala gatorna låg en man på mage över en cykel tätt intill häcken. Han försökte ta sig loss när han hörde att någon kom, men det var stört omöjligt. Det visade sig vara en ung man på femton sexton. Han var iförd den här sortens trekvartslånga byxkjolar som trendmakare Lekholm bestämt att unga män ska ha, antagligen för moralens skull. Unga damer är ju ofta iförda snudd på ingenting.

Han ville ha hjälp att ta sig upp. Med lite stöd kom han på fot, den vänstra satt fast i byxkjolen bakom pedalerna på höger sida. Det såg märkligt ut.

Han hade hoppat av cykeln åt höger och fastnat. Jag föreslog att han skulle dra sönder byxkjolen.

”Mamma blir tokig om jag gör det!”

Ut ur häcken kom en barnvagn med pappa. Han såg lite miss­trogen ut när han fick se oss.

Han skrattade till. ”Hur har du lyckats med det där?”

”Vet inte”, sa ynglingen.

Mannen med barnvagnen sa att det bara fanns en lösning, tog fram en fickkniv och skar.

Ynglingen sa ingenting.

– Du, sa han, brukar du titta på slalom i tv?

Han såg lite sliten ut och hade druckit, av doften att döma.

– Det händer – kanske lite för ofta. Men jag tycker det är rätt trevligt.

En dålig ursäkt är också en ursäkt.

Han hade suttit mitt emot mig ett par tre stationer och läst tidningen. Ett uppslag med en stor bild av en av våra kända utförsåkerskor hade fått honom att intressera sig för omgivningen.

– Du, sa han, jag tycker det är synd om dom, att dom ska behöva göra så här när dom går i mål. Det är ovärdigt.

Antagligen såg jag frågande ut.
– Jag menar det här att dom ska behöva visa vilket skidmärke dom använder. Det är ju dom som åker, skidorna följer ju liksom bara med.

Han pekade på bilden av den leende skidkändisen, som lydigt höll upp skidorna som kontraktet föreskriver. Och man kunde läsa det berömda fabriksnamnet.

– Jag tycker att dom som vinner har förtjänat uppmärksamheten dom får. Dom som blir sist kanske använder samma skidmärke, men det visar dom inte på tv.

Han hade ju en liten men dock ”point”.

– Jag tycker att dom skulle ha reklamen på underkläderna, tvärs över skinkorna till exempel. Då skulle dom få dra ner byxorna för att visa skidmärket, och det vill nog inte fabriken.

karl-erik.nordqvist@dn.se

En del reser långväga för att ”hitta upplevelser”. De har planer för varje dag på resmålet, ”första dan gör vi det, sen gör vi det och tredje dan badar vi”. När de kommer fram dyker det upp en ”okänd” faktor: hettan. Det blir bad första dagen och alla andra dagar.

Då är det billigare och mer givande att åka tunnelbana i Stockholm, från Alvik till Fridhemsplan exempelvis. På tåget finns allt, utom mat och risken att få in sand både här och där. Och inga försäljare.

Här finns de som i mobilen talar med omvärlden, herrarna muttrar och damerna säger ”me gu”, och de som talar med omvärlden utan mobil. Här sitter de som upprörs av andras ”oanständiga klädsel” och säger det högt. Och de som inte bevärdigar andra minsta lilla blick. De välsituerade och de vältatuerade. De som har trasiga kläder inköpta i boutique och de som har trasiga kläder på grund av fattigdom. De som köpt ut och de som är på väg att köpa ut. Och tiggarna. Alla finns här.

När man småningom når det hägrande resmålet behöver man inte befara vare sig hetta eller sandstorm.
Och de påstigande blockerar som alltid de avstigandes väg genom att bilda häck åt det håll dit de flesta avstigande självklart är på väg, mot utgången.