Börjar dagen med att kliva in i garderoben. Packar ned de sista sommarplaggen i sina lådor för vinterförvaring. Samtidigt får stövlarna och dunjackan komma upp från källaren. Tar sedan turen förbi second hand-butiken för att lämna in några utrensade godbitar till försäljning.

Varje gång jag städar klädkammaren drabbas jag av en lätt melankoli – dessa plagg som numera bara hänger där på sina galgar. Så många kassar jag kånkat hem. Och så många påsar jag sedan burit till Stadsmissionen.

Väl framme i affären berättar innehavaren att de får in åtskilliga kläder med prislapparna kvar, som aldrig varit använda.

Jag brukar visserligen alltid begagna dresserna. Men visst blir det felköp. Om man som jag är uppväxt i glesbygd och fick köpa kläder via postorderkatalogen kan det rika utbudet i Stockholm vara förvillande.

Samtidigt hävdar forskare att det bara handlar om hormoner, att belöningssystemet i hjärnan triggas när vi shoppar. Så nu har jag infört en ny regel –  faktiskt samma som gäller för barnet. ”Titta, men inte röra.”

Och vill jag fortfarande handla efter en månad, slår jag till. Om varan inte är slut. Men då var det inte meningen att det skulle bli vi i min garderob.

lilian.almroth@dn.se

Det är när man trängs som ens värsta sidor kommer fram. I alla fall är det så med mig. Och det finns två platser i Stockholm där vi människor hopar oss, den första är köerna till skärgårdsbåtarna och den andra Centralstationen under morgon- och kvällsrusningen.

Nu är sommaren slut, så båtköerna börjar tunnas ut. Däremot är det tjockt på Centralen.

Det är fredag, jag är sen till ett möte och det är minst tre hundra personer framför mig i gången från tunnelbanan. Det är rullväskor som kör över andras fötter, armbågar som gnids mot varandra och min taktik att sakta kryssa mellan medmänniskorna fungerar inte. Det är då min dåliga sida kommer fram.

Trots att golvet i ned­re hallen numera är av rektangulär sten så flyttas jag i ett drag vertikalt, horisontellt eller diagonalt. Men till skillnad mot spelets dam slår jag inte ut några motspelare.

Väl framme i restaurangen, i en av de nya skraporna, ett stenkast från tågen, tittar jag ut över det urbana landskapet av spår och vägar. Där råder ett annan sorts myller. Och så här snett från ovan ser det rätt underhållande ut.

lilian.almroth@dn.se

Även om det kallas Rum för barn, så får inte alla barn rum. På lediga dagar är det kölappar och väntan som gäller om man kommer efter tolvslaget. Så småttingen och jag brukar passa på att checka in strax före lunchtid.
Varje gång vi besöker denna plats tänker jag på Beppe Wolgers, och hans såväl som Olle Adolphsons visa ”Det gåtfulla folket”. Minns ni den? Sången man sjöng på skolavslutningen.
”Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem. Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.”
Detta är verkligen barnens land, ibland med besök av mumintroll eller sjörövare. Stora får vara där, men på de smås villkor.
Sedan finns ju alltid de vuxna som försöker styra barnet. ”Kom hit”, ”gör det”, ”titta i den här boken”. Men de utgår ofta som förlorare.
För när barn får vara barn med andra barn så skapar de egna världar. Precis som i Beppes sångtext.
Efter varje besök känner jag en sådan tacksamhet att en sådan plats får finnas och fortsätta vara. Och att det är gratis. Den medhavda maten vid akvariet med fiskarna smakar så bra. I vagnen på väg hem somnar mitt lilla knytte in och drömmer – om ett land som är en äng och en vind.

De senaste veckornas omväxlande väder har varit en riktig prövning. I alla fall för oss pimpinetta.

Som barn fick jag alltid höra ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Och i Norrlands inland där jag är uppväxt klädde vi oss praktiskt.

Men i stan är detta en prövning. Jag känner mig utklädd när jag spankulerar med min regnrock och matchande hatt. Paraply – en fantastisk uppfinning – fungerar inte när man samtidigt ska dra en barnvagn eller bära två tunga matkassar från tunnelbanan. ­Dessutom står det ofta kvar hemma alternativt på jobbet.

Jag är inte ensam. Häromdagen var vi ett 20-tal som blev fast under taket vid nedgången till tunnel­banan vid Ströms. Himlen öppnar sig under tio minuter.

Det hade varit bra att ha de där högskaftade gummistövlarna som jag brukar fnysa åt när de travar omkring på stadens asfalterade gator.

Medan Kungsgatan fylls till brädden av vatten isoleras vi på en liten ö. Damen längst in i hörnet börjar röka frenetiskt. Någon annan börjar ringa bekanta och beklaga sig. Själv förbannar jag morgonens prognos om fint väder. Och efter fem minuter ger jag upp – och tar klivet ut i det blöta.

lilian.almroth@dn.se

I dag väljer vi bort champagnegalopp för den äkta varan. Pigga och nyktra ger sig åtta ekipage i väg från stallet vid Kungliga borgen. En ny bekantskap, Elegido, blir min häst för dagen.
Vi travar efter kanalen med sightseeingbåtar, och tar sedan en kort galopp.
Djurgården – en förmiddag på sommaren – är en härlig förening av picknickande familjer, hundar av alla storlekar och morgonpigga flanörer.
Stockholm är fantastiskt, sa några vänner från Tyskland på besök. ”Ni kan bada, rida och paddla kanot mitt i centrala stan.”
Ja, det är bara att hålla med. Visst kan man ta en ridtur i New Yorks Central park – men få ställen slår Djurgårdens kuperade ridvägar. Och i Amsterdam kan man hoppa Bungee jump i hamnbassängen. Men usch, tänk att få en kallsup av det vattnet.
Att stockholmare är särdeles vältränade och snygga får jag höra då och då av utländska besökare. Kanske beror det på denna möjlighet till ständig sport.
En äldre amerikansk herre jag mötte i Italien för några veckor sedan – som besökte vår stad 1971 – mindes med vällust de vackra kvinnorna.
Tala om att ha ett hästminne.

”Ursäkta, var är festen?” Vi blir stoppade på gatan av två yngre män som på engelska med sydeuropeisk brytning frågar efter en nattklubb. Då vi precis varit där och ratat stället, för lite folk och inget drag, så tipsar mina vänner om andra klubbar.

Nej, där har de redan varit och gått. Besvikna lufsar turisterna vidare.

Det är fredagskväll i Stockholm, staden som bara för några år sedan utnämndes av en stor internationell tidning till en av världens ”it-städer” (typ, där det händer).

Taxichauffören som kör mig hem berättar att hans körningar de senaste månaderna minskat med 50 procent på helgnätterna. Blir det inte bättre snart måste han sluta köra taxi, det lönar sig inte längre. Vad det beror på vet han inte säkert, utan mumlar något om konjunkturen.

Häromveckan var jag i en annan världsstad, Rom. En metropol redan 700 år före Kristus, och de brottas med betydligt allvarligare ekonomiska problem. Jag hoppas dock att Stockholm inte tar efter deras försök till räddning, en turistskatt på hotellrum samt planer att bygga en temapark om Romarriket.

Tänk dig en nöjespark med vikingatema, skulle vi verkligen vilja ha det?

lilian.almroth@dn.se