Bussdörrarna stängs. Jag sneglar på mina medpassagerare. Flera av dem flåsar ordentligt.

I min hemstad Hedemora springer man inte till bussen. Man åker överhuvudtaget mycket sällan buss.

I Hedemora kan man inte, som här i Stockholm, se vuxna personer springa på stan. Joggare, javisst. Men inte män i kostym som får någonting målinriktat i blicken. Inte föräldrar som tar tag i sina barns arm och kutar.
Att springa i stadsmiljö utan joggingoverall är någonting udda. Som att vi har klätt oss för nutid, och plötsligt hamnar på ett tidigare stadium av människans utveckling. Vi kopplar på reptilhjärnan och får för oss att vår existens är beroende av om vi kommer med 4:ans buss mot Gullmarsplan eller inte.

Stockholmare måste tidigt lära sig att misslyckas. Folk kastar sig fram med andan i halsen och slår emot bussdörrarna när de går igen. De ger allt, men misslyckas ändå. Människor ser häpna och ledsna ut när de inte kommer med bussen. Det är en utsatt situation. Alla i bussen kan se springturen. Tillståndet av djurisk viljeansträngning som inte passar in i vår asfaltvärld. Ändå kommer det snart en ny buss, de kör som på ett pärlband i den här staden.

Jag har börjat vänja mig. Ibland har även jag börjat springa till bussen. Men bara när jag vet att jag kommer att hinna fram innan dörrarna slår igen.