Redan på Vasabron blir jag nervös. Sträcker på halsen, tränger mig fram mot fönstren till andra passagerares irritation. Lurar där en 62:a på Fredsgatan, bakom hörnet? Kommer vi i så fall att hinna före, eller blir det rött ljus? Kommer 62:an att vänta om jag springer, eller tittar chauffören bara rakt fram och kör i väg?

Som yngre var jag väldigt lat och tyckte dessutom illa om att åka tunnelbana. Så jag åkte alltid buss till jobbet. Även om det innebar ett byte och tog lite tid, fick jag vistas ovan jord och komma ända fram.

Efter att länge ha bitit ihop på den fullpackade gröna linjen bestämde jag mig nyligen för att återgå till bussåkandet. Att gå hem­ifrån tio minuter tidigare var värt besväret, tyckte jag. Det var som att återförenas med en gammal kärlek att sjunka ned på sätet i den varma, oftast folktomma 62:an, läsa mejl och spela ”Wordfeud” hela vägen till arbetet. Tills jag kom ihåg det jag glömt: Att ta bussen till jobbet är ett lotteri. Klaffar bytena så är det ljuvligt. Men det finns inget mer snopet än att kliva av i snögloppet på den blåsiga Tegelbacken och se baken på den glesturiga 62:an försvinna mot Stadshuset.

malin.nordgren@dn.se

Vissa saker gör man automatiskt när man en gång har lärt sig dem. Att cykla, till exempel. Man behöver inte tänka på hur man ska göra för att ta sig framåt. Man kan trampa på och tänka på annat – på landet.

Hemvägen längs Söder Mälarstrands cykelbana är behaglig. Jag tar i lite extra inför den lilla uppfarten vid Slussen. Där uppe ska jag som vanligt korsa banan med mötande cyklister för att komma i rätt fil.

Just precis då ropar någon mitt namn. Och just precis då, kanske bara för bråk­delen av en sekund, blir det kortslutning i hjärnan.

Gissningsvis ser det ut ungefär så här där inne: Vem var det? Ska jag titta? Ska jag stanna? Ska jag fortsätta med det jag håller på med?

Under tiden glider jag och min tunga gamla damcykel framåt och kör rakt in i en mötande cyklist. Han ser livrädd ut. Han tror att jag är galen. Han faller bakåt. Han har ingen hjälm.

Skräck och fasa. Som tur är blir han inte skadad, bara hans cykel. Men så extremt fort kan det gå. I Stockholmstrafiken kommer man inte långt med sin automatiserade cyklingsförmåga.

malin.nordgren@dn.se

Egentligen har jag aldrig gillat stora konserter. Ljudet är för högt, det är för mycket folk och jag mår illa när basen går genom fötterna upp genom kroppen. Men det är ju kul att ha varit där.

Står alltså i utkanten av folk­massorna en kylig förtidshöstkväll, hoppas att tiden ska gå ganska fort och lyssnar på artisten på scenen som jag inte kan se. Jag studerar publiken i stället. Framför mig står en ung, ljus kvinna med guppande hårknut och liksom reslig hållning, flankerad av två killkompisar. Hon tänder en cigarrett och höjer armen i skyn, glöden rör sig i takt med musiken. Jag vet inte varför jag lägger märke till just henne, men det gör jag. Hon verkar häftig.

Så vänder hon sig om och jag inser att hon inte är en hon utan en han. Och plötsligt ser jag dem överallt i publiken, de gulliga små knopparna, på både kill- och tjejhuvuden. Dagen efter ser jag dem också överallt. Mest hos yngre, men inte bara. När började det? Heter det något? Jag konsulterar en kollega som säger att tjejerna började för några år sen och då sa man Lykke Li-knut, efter artisten. Fast man skulle också kunna säga bartenderfrisyr, föreslår han. Fina är de i alla fall, tycker jag, nu när jag upptäckt dem.

malin.nordgren@dn.se

När jag var liten sjöng min mamma ibland ”I en sal på lasarettet”, den gamla sorgliga sången om en liten tbc-sjuk flicka som förgäves hoppades på att bli frisk och få komma hem (den lär ha tillkommit runt 1900). Mamma hade själv lyssnat på den som barn, med fascination och tårar.

På besök i den äldre byggnaden på Stockholms sjukhem tänker jag på sången. Även om ”salarna” är egna rum i dag. Stora, vackra fönster, terrasser och högt i tak. Blanka linoleumgolv. Minnen, omsorg men också gammal sorg i väggarna.

Här finns i dag ett vård- och omsorgsboende med ett 80-tal platser. En av dem som bor här jobbade i många år på sjukhemmet. Hon minns det roliga midsommarfirandet med en stor majstång i parken.

I år går det inte att fira i parken, den är en byggarbetsplats. Snart är en epok slut. Till nya, moderna lägenheter vid Mariebergsgatan ska de äldre och sjuka flytta nästa vår. Den gamla byggnaden var ”nya sjukhemmet” när den togs i bruk 1891. Redan 1867 invigdes det första sjukhemmet på platsen, ”för ändamål att till vård emottaga af obotlig eller långvarig sjukdom lidande personer, företrädesvis från hufvudstaden”, av samma stiftelse som fortfarande driver verksamheten.

Benen känns svaga efter influensan, eller vad det nu var, och på den vanliga vägen genom parken saktar jag in i backen. Lite generad inför dem som spänstigt skyndar förbi mig låtsas jag intresserat betrakta den byggnad som jag ser nästan varje dag – Konradsberg (Stockholms hospital för sinnessjuka hette det egentligen), färdigbyggd 1861.

Och plötsligt tittar jag verkligen intresserat. Byggnaden är ju gigantisk. Och så vacker. Inte konstigt att den kallades för ”Dårarnas slott” i folkmun. Fast de som en gång bodde där kände sig nog inte som slottsinvånare.

Vilka var de, de som togs in där när huset var nytt? En historieuppsats från Södertörns högskola väcker nya frågor. Stora sjukdomsgrupper verkar då som nu ha varit depression och psykossjukdom, fast det hette ”melancholia” och ”mania”. Men man gav sig också in på att ange orsaken till sjukdomen. Hos 8 av de 46 kvinnor som togs in 1862 ansågs ”kärlek” ligga bakom – den enskilt största orsaken bland kvinnorna. Av de 36 männen var det bara en som förmodades ha blivit sjuk av kärlek. Vilken sorts kärlek det handlade om framgår inte. Troligen mycket olycklig sådan, även om den intensiva förälskelsen har en viss släktskap med vansinnet.

malin.nordgren@dn.se

En gång läste jag om kajakångest. Ordet etsade sig fast i mig. Kajakångest, läste jag, är en mystisk, mäktig och hemsk ensamhetskänsla som kan drabba grönländska inuiter som gett sig ut långt på havet med kajaken. Utlämnade, mellan land och horisont.

Jag tänker på kajakångest när jag går längs vattnet på Skeppsholmen en iskall vintermorgon. Men själv känner jag snarare ett slags kajakeufori. Jag är helt ensam med vattnet, solen, isröken, fåglarna. Mitt i storstan. Som vore jag den sista människan på jorden.

Ett häftigt flåsande och snörvlande strax bakom mig väcker mig brutalt ur mitt tillstånd. Reflexmässigt hoppar hjärtat upp i halsgropen. Inte blir jag lugnare när jag identifierar mitt nya sällskap. En gläfsande hund. Är det en pitbull? Kajakeuforin ersätts av en förlamande hundskräck.

Så hörs energiska steg, skrammel av koppel och en rungande stämma: ”Bullo! Kom hit!” Och så det obligatoriska ”han vill bara hälsa”.

Jag står med armarna lite ängsligt upplyfta medan matte kopplar besten. När jag kommer hem googlar jag kajakangst. ”En form av paniksyndrom. En irrationell rädsla för att kajaken ska vattenfyllas.” Jaha, okej då. Morgonens förtrollning var ändå bruten av Bullo.

malin.nordgren@dn.se

Det är något håglöst i luften efter helgerna. Antiklimaxiskt.

Står en kväll på Mälartorget i väntan på bussen. Mörkt, småregnigt. folktomt. Här och där grankvistar och julblomsrester från torghandeln.

En kvinna i yngre medelåldern dyker upp. Lång, välklädd, till och med elegant.

Hon går lite rastlöst av och an, men stannar sedan upp. Vi står stilla en bit ifrån varandra, stirrar rakt fram. I ögonvrån ser jag hur hon plötsligt måttar en våldsam spark mot en hopknycklad tidning på marken. Och då menar jag verkligen våldsam.

Tidningen flyger ut i gatan och med ens är något helt förändrat. Min efterhelgshåglöshet har förbytts till vaksamhet. Kanske rädsla.

Till slut vågar jag titta på henne. Våra blickar möts i något som jag hoppas ska vara ”var fan är bussen”? Men det blir inga leenden, inga huvudskakningar, inget ryckande på axlarna i samförstånd. Vi bara tittar.

Så vänder hon sig om, mot busskurens vägg. Lyfter armarna och slår ursinnigt med båda knytnävarna mot glaset. Bang, bang, bang, BANG.

Sedan försvinner hon i mörkret. Strax därpå kommer bussen.

malin.nordgren@dn.se

En liten tant haltar ut från tunnelbanan, ut i novembermörkret på Södermalmstorg. Aj, aj, varje steg gör ont. Fort går det inte.

Hon ska bara upp till Tjärhovsplan, och sedan ta sig till Ersta sjukhus för överlämna en mörk chokladkaka med chilismak till sin sjukhusmat-trötta väninna. Det är inte långt. Men Katarinavägen är brant och när varje steg gör ont så tar man så få man kan.

Perfekt! Ett femtiotal meter söderut står femtitrean och brummar, upplyst, varm och inbjudande. Tanten haltar på. Hon är framme vid sidan av bussen, säker på att chauffören ser henne i backspegeln, när den far i väg.

Medan tanten står och hanterar den snopna och lite pinsamma känslan av avvisande som infinner sig när man förgäves försökt springa efter en buss, spanar hon in tvåan som just saktar in vid sin hållplats, cirka hundra meter norrut.

Tanten pinnar tappert på igen, aj. Hon har tio meter kvar när dörrarna stängs med en pysande suck. Hon viftar och vinkar, men bussen svänger obevekligt ut i körbanan.

En fot som slinter på hala höstlöv kan göra vem som helst till en liten halt tant eller farbror för några dagar. Och bli en påminnelse om hur olika stan kan funka för sina invånare.

malin.nordgren@dn.se