Mariatorget 16.39

Semlorna står i läckra rader på bage­rierna vid Maria­torget. Fettisdagsbullar med grädde vit som snö.

En gång när jag var liten kom pappa hem med semlor. Vilken fest. Det var på självaste fettisdagen. Då, för över ett halvt sekel sedan, började semlorna säljas först på den ”feta tisdagen” och därefter endast på tisdagar under fastans sju veckor fram till påsk.

Sedan började man saluföra dem också på lördagar, men fortfarande endast under fastlagsveckorna. Nu dyker semlan upp annandag jul och varje dag fram till påsk. När den alltid finns blir den snart uträknad som tradition och sensation.

Därför dessa nya, desperata semmelformer. Man längtar ibland efter hetväggen, alltså ofylld semla, bakad med grovmald kardemumma, där man själv öppnar ett lock i toppen och lägger dit egenhändigt tillredd mandelmassa. Och äter den med varm mjölk. Vispgrädden är ett kletigt knäfall inför den allestädes närvarande gottegrisen.

Men läckerbiten Gustav Adolfsbakelsen håller ställningen, säljs bara på krigarkungen Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november. Men är den så läcker egentligen?

marcus.boldemann@dn.se

Hornstull kl 08.30

”Nyrostade söderbönor, kopp kaffe för 5 kronor”. Med ett lätt desperat utseende står en grabb och delar ut kuponger i t-banans underjordiska biljetthall vid Hornstull.

Jag förstår honom, för sedan den här undre delen av Hornstulls nya galleria blivit klar möts man efter spärrarna av sex (!) olika ställen där man kan dricka kaffe och få sig något till livs. De som planerat tycks ha sett massor av amerikanska filmer där animerade diskussioner pågår i och vid storstäders snabbmatsställen. Dessvärre är det ovanligt tomt på de här ställena. Expediterna sorterar i stället färdigbredda smörgåsar i allt vackrare formationer.

Förut fanns här en liten verkstad där man kunde få sin väska reparerad eller en ny nyckel. Både praktiskt och bra. Men låssmeden tvingades flytta när hyran stegrades i den nya gallerian.

Min blick möter hålögda människor som likt programmerade robotar rör sig mot jobbet. Där lever de förhoppningsvis upp. Snart blir det ljust och varmt ute. Hurra! Men hur blir det då nere i underjorden för alla dessa matbarer mitt i den artificiella belysningen när vi nordbor som bäst behöver allt solljus vi kan få?

Korvkiosken där uppe på gatan kan bli en vinnare.

marcus.boldemann@dn.se

Slussen kl 18.30

Slussen ska rivas. Ödeläggelsen har nått Galleria Slussen som ett tag kallades Karl Johan för att den fula underjordiska kulverten skulle verka finare.

Livsmedelsaffären stängde redan den 30 november. Övriga butiker ska enligt en skylt slå igen den 31 december.

Redan nu tar jag gravölet på Bertlids restaurang, en märklig företeelse på denna gudsförgätna plats. Allt här nere bygger på artificiell belysning, även mitt i ljusa sommaren. De enda fönstren vetter mot en gigantisk konstruktion som i sin tur vetter över körbanor, Saltsjöbanans ändstation och Värmdöbussarnas hårt trafikerade bussterminal.

Ibland är krogens fönster så smutsiga av avgaser att man knappt kan se ut. I taket finns grova ventilationsrör – vad det nu är för frisk luft de transporterar.

Haket är samlingspunkt för allehanda vinddrivna existenser. Det doftar av bernaisesås och lök. I ena hörnet blinkar spelautomater.

Jag kanske inte direkt kommer att sörja Bertlids, men visst är det trist att stans alla udda platser försvinner.

marcus.boldemann@dn.se

T-Centralen 16.30

Mörkret har som bekant gjort sitt intåg. På tunnel­banan tittar trötta stirrande ansikten. Många tycks stirra rakt in i intet. Det gjorde de nog också för en vecka sedan. Men då åkte jag inte tunnelbana.

Vagnar och perronger är packade av folk, fler och fler springer på, om och runt varandra.

Att massan ändå fun­gerar beror på människans tekniska natur och därmed åtföljande innovationer – rulltrappor till exempel. Hade ingen uppfunnit rulltrappor hade det funkat på annat sätt. Vår tid är framtidens anno dazumal.

Själv har jag almanackan fulltecknad med partyn, fester, samkväm, biografer. Man drar in i en galleria för att köpa nästan vad som helst, mobiler, kameror, gps, rhenviner, leverkorv.

Ibland kommer farhågan smygande att staden behöver mig, ja utnyttjar mig för att kunna fungera. Att man är något av en staffagefigur, en statist som springer runt, runt, runt för att staden ska kunna larma och göra sig till.

”Tillbaka till naturen” har blivit ”Tillbaka till stan”. Kom till karusellen. Kan det nånsin bli ”Tillbaka till naturen” igen? Självklart, så länge staden finns kvar som den säkra hamn den varit i tusen år.

marcus.boldemann@dn.se

Nämdö kl 10.33

I Stockholms skärgård har jag ofta farit med min lilla eka i några knops fart till handelsboden för att inhandla livets nödtorft. Förut var detta en mycket behaglig resa. Så är det sällan längre.
I takt med tomtpriser på miljontals kronor har nya ägare dykt upp med motorbåtar som är sisådär sju meter långa med motorer upp till flera hundra hästkrafter.
Det kryllar av dylika båtar och det gäller att se upp när de svischar fram.
Man tror kanske att förarna har koll på sin omgivning. En kompis fick erfara att så inte alltid är fallet. Han åkte lugnt runt en udde när en båt dök upp från vänster i 30 knop. Den hade solen i ryggen och fri sikt. I sista stund försökte min kompis parera, men den andra båten for rakt in i honom. Det var småbarn i bägge båtarna. Gudskelov blev det inga personskador, men dyra reparationer. Den påkörande förarens förklaring var ”jag såg dig inte…”.
Tänk er en sådan förklaring på bilvägen. Där är bestämmelserna striktare. På sjön blir ofoget allt oftare regel än undantag. Det är heller inte kul att sitta i en liten båt i en trång passage när sjön rivs upp och blir grov i svallet efter uppkomlingar som inte tänker längre än stäven räcker.
Ajöss lilla eka. Du har uppenbarligen gjort ditt.

Sankt Paulsgatan 02.13

Nu har Stockholm datoriserats på riktigt. Hela Sverige med för den delen. Systembolaget skrotar sin tryckta prislista. Man hänvisar till nätet och appen. En epok i vår dryckeshistoria tar slut den 1 oktober.

Den fylliga prislistan med alla sina beskrivningar har varit ett troget sällskap när jag kommit hem från en fest och tagit en nattmacka. Då har jag bläddrat och tittat på alternativen att förverkligas vid nästa middag. Just i natt inser jag att detta snart är kört.

Minnen från ljusa sommarnätter i Stockholm blommar upp. Men också av drycker som försvunnit. Författaren Lennart Hellsing berättade en gång att han kunde ställa det söta, urstarka och numera indragna brännvinet Gauffins dubbel­blandning på festbordet. Även gravt alkoholbenägna personer ratade den hiskliga drycken. Själv saknar jag den halvklassiska likören Kaptenlöjtnant. Den tillverkades av en blandning av Eau-de-vie och Klosterlikör. När den försvann för en del år sedan var det bara att blanda själv. Men så försvann också Klosterlikör. Den går förvisso att mixa med Bénédictine men det är inte samma sak.

I bästa fall medför den slopade prislistan att alkoholkonsumtionen sjunker.

marcus.boldemann@dn.se

Folkunga­gatan 17.56

Åter har jag hamnat i fel kassakö i livsmedelsaffären. Detta trots att jag gör noggranna observationer för att så ej ska kunna ske. Jag får – eller inbillar mig få – triumferande blickar av alla som kom samtidigt men hinner före i en annan kö. I bästa fall blir det ett slags inofficiell tävling som piggar upp köandet.

Själv kollar jag in kassören för att gissa mig till om hen är van, sedan om kunderna framför mig har få varor eller, om många, av samma sort för då går det också fort. Resten är chansning.

Frustrationen blir fullständig om kvittorullen tar slut precis när man ska till. Eller om man som hände mig häromdagen råkar hamna bakom två tjejer som hela tiden tog bort och bytte varor. Det var som om de reviderade sin shoppinglista direkt i kassan.

Den ena sa att hon inte tyckte om grönmögelost. Då togs den bort från kassakvittot.

– Men då behövs ju inte de här kexen heller.

De togs också bort.

Sedan kom den andra tjejen på att hon inte tyckte om brie. Då bytte de bort brien och tog tillbaka grönmögelosten. Vid det laget hade kassören gett upp och gav dem samma pris för bägge ostarna.

Med viss avund tänker jag att det måste vara en gåva att för en kort stund kunna leva som om ingen annan i världen fanns.

marcus.boldemann@dn.se

Musikaliska kl 21.00

Har varit på Musikaliska på Nybrokajen och deras satsning ”Rysk vår”. Nobel och perfekt kammarmusik med unga ryska elitmusiker.

Minnena letar sig tillbaka fyrtio år i tiden. Hur annorlunda var inte den musikaliska scenen i Stockholm. Konserter med kammarmusik ägde rum flera gånger i veckan – på Waldemarsudde, i Grünewaldsalen för att bara nämna några lokaler.

Många gånger var det okända utländska artister som for runt för att få ett fång recensioner. Publiken som kom var engagerad. Stereoanläggningar var fortfarande mer undantag än regel. Spotify inte påtänkt eller ens anat. Konserterna var vägen till en fördjupad kännedom om musiken.

Ofta kom man särskilt nära just när artisterna inte spelade helt perfekt. Jag minns en pianist i Beethovens svårspelade 33 ”Diabellivariationer”. Här möttes två envisa krafter – Beethovens kamp för att komponera tonerna och pianistens kamp för att få ihop dem vid pianot. En gastkramande vånda spred sig i salen. Det var mycket mänskligt och mäkta musikaliskt.

I dag är sådana konserter ersatta av perfekta inspelningar. Man kan se folk lyssna på dem i tunnelbanan. Det ser lite ensamt ut, men det är kanske bara som det ser ut.

marcus.boldemann@dn.se

Karlaplan 19.01

Promenader om kvällen i en stad som ligger i dis, blåst och regn. Nobelfebern har nu nästan klingat av.

På Karlavägen ligger kiosken där Ingmar Bergman köpte kvällstidningarna. Han fick aldrig Nobelpriset. Men så var han ju också mest filmknutte och teaterman.

Kommer fram till Karlaplan, ett pampigt harmoniskt torg, som skulle vara än mer homogent om inte ett av de gamla husen fallit offer för rivningsraseriet och ersatts med en modern byggnad.

Då – på 1960-talet – hade någon skrivit en vädjan på fasaden att inte riva eftersom Strindberg bott i huset i hela tio år. Strindbergshuset var k-märkt men byggherren lyckades ändå få lov att riva för snöd vinnings skull.

Strindberg bodde på adressen när världens första Nobelpris delades ut år 1901 till den mediokre Sully Prudhomme. Då skrev bland annat Selma Lagerlöf, Werner von Heidenstam och August Strindberg ett öppet brev till den ryske författaren Leo Tolstoj och beklagade akademiens val. Sedermera fick Lagerlöf och Heidenstam Nobelpriset, men inte Strindberg.

Snart ger han igen – helt år ska han firas, spelas och läsas. Vilka Nobelpristagare kan glädja sig i graven åt något liknande?

marcus.boldemann@dn.se

Västra skogen kl 16.53

Åter har jag bråttom. Denna gång till Pampas Marina för att få tag i en reservdel till båten. Kommer till t-banestationen Västra skogen. Det är bara några minuter kvar tills affären stänger.

Något tar slut i mig när jag konfronteras med Sveriges längsta rulltrappa på 66 meter. Långsamt, långsamt för den mig upp till gatan från en station som ligger 40 meter under markytan.

Senare samma dag på Östermalmstorgs t-banestation, som också ligger långt nere i underjorden, tog det hela tre minuter att komma från perrongnivå till torget.

På sådana djup kommer också nya Citybanan att hålla till. I dagsljusets skimmer tänker jag med glädje på buss och spårvagn. Visst tar de längre tid på sig, men man slipper dessa dödande minuter för att ta sig ned i det trista urberget.

Varför skola billösa människor plågas på detta vis? Det borde vara bilarna som ska ned under jord.

Glad blir man bara av tunnelbanor som går strax under marknivå, som vid Medborgarplatsen eller Odenplan. Eller ovan mark, men det händer ju så sällan i innerstan.

marcus.boldemann@dn.se