Skrivet av
Maria Ringborg 16:45, 20 mars 2013 i kategori Innanför tullarna
Xylofonringsignalen från sätet bakom förde genast tankarna till Aylin i Istanbul. Är det Halil som ringer? Och varför sitter hon här på fyrans buss på Västerbron? Jag vänder mig försiktigt om. Men ser en helt vanlig stockholmare.
Stockholm må ursäkta, men efter 47 avsnitt av den turkiska tv-thrillern ”Lögnen” har Istanbul tagit över mitt liv.
Första gången jag hörde det välbekanta mobilljudet i ”Lögnen” reagerade jag nämligen tvärtom: Varför hörs denna stockholmska ringsignal i ett kök i Istanbul?
Det började med zappande en sen lördagskväll i januari. Vi hamnade av en tillfällighet i reprisen av avsnitt tio och blev fast. Sedan började det tuffa arbetet med att hinna i kapp serien på SVT Play. Det var inte det lättaste eftersom det sändes fyra nya avsnitt varje vecka.
På sportlovet var vi i kapp. Då upptäckte plötsligt barnen serien och såg i raketfart i kapp oss.
I morgon sänds det sista avsnittet. Hela familjen sörjer över att inte längre få följa Aylin, Halil, Simon, Kudret, Leyla och de andra. De som överlever kvällens avsnitt, vill säga.
Men det är väl bara att inse: snart har Stockholm tagit över den välbekanta ringsignalen igen.
hans.arbman@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 16:20, 14 mars 2013 i kategori Innanför tullarna
Vi är en föga glamorös skara på röda linjen en tidig helgmorgon. Staden har knappt vaknat. Tre pigga tonårstjejer står med resväskor och ett skollov framför sig. De är en bjärt kontrast till de andra sömndruckna trafikanterna. Det pratas entusiastiskt och fnissas. Skämmigt alltså, kolla! Jag har ryggsäck och mjukisbyxor. De andra två, med Kånken på ryggen, försöker ge tröst genom att påpeka att hon inte är ensam. Tänker på det min egen tonåring sa häromdagen. Efter en berättelse om en dråplig upplevelse på t-banan hade kamraterna skrattat åt incidenten, men allra mest häpnat över utgångsläget för händelsen: Va? Åker du t-bana med dina föräldrar?
Jag lyfter blicken från min fängslande bok strax före Gamla stan. Hinner precis se den imponerande utsikten innan vi försvinner in i tunneln vid Slussen. Stockholm i soluppgång. Himlen är rödsprängd och ger en magnifik bakgrund till siluetten av Karl XIV Johans staty. Här står de gamla husen längs med Slussplan och låter generation efter generation känna igen sig. Inte så tokigt att påminnas om ålderns skönhet ibland.
Allt har sin tid. Pinsamheten sin. Och lugnet sin.
Susanne Flensted-Waleij,
Sjukhusclown & berättare
Skrivet av
Maria Ringborg 15:26, 29 januari 2013 i kategori Utanför tullarna
Han sitter där nästan varje dag, även de här dagarna när det varit riktigt kallt. Han säljer bröd. Under lång tid har han haft sin plats vid foten av rulltrappan uppifrån stationen.
Någon gång i höstas var det äntligen dags för byte av rulltrappan eller om det är ännu en av alla reparationer. Ibland har den fungerat hela månader. Men den har stått stilla veckovis och längre. Gång på gång.
Mannen med brödet fick en plats uppe i trapphuset vid stationen där han fortsatt försäljningen, en mer skyddad plats.
Arbetet med rulltrappan började i september och skulle vara avslutat sista november. Då byttes skylten ut, färdigt ”mars 2013”. Icke ett ljud har sedan försports bakom avskärmningen.
Detta kommer att pågå hela vintern. Ty den stora överraskningen var snön. Sådan har aldrig förekommit i Spånga.
Gångbron, eller rampen, lång och ful, fylldes med snö. Det var svårt att ta sig fram över huvud taget, men särskilt för dem med barnvagn eller rullator. Ingen snöröjning.
Och varför plogades då inte bron?
En informatör drog ogenerat till med att brödförsäljaren, vars plats finns vid sidan av bron, hindrat plogningen. Det är lögn. Och det är fult att ljuga även om man gör det i informationssyfte.
karl-erik.nordqvist@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 13:36, 8 januari 2013 i kategori Utanför tullarna
Globen var i helgen proppfull när Dalarnas stoltheter Leksand och Mora spelade ishockey.
Det var en sällsam Stockholmsupplevelse jag sent ska glömma.
Hela området vimlade av vitklädda leksingar och rödklädda moringar. Jag såg till och med en snubbe i Brynäströja (stackarn). Humöret var gott, jag hörde inte en riktig elakhet mellan lagens fans på hela kvällen. Under uppladdningen dansade leksingar och moringar med varandra till Joan Jetts ”I love rock’n’roll”.
Så kan det också gå till när rivaliserande lag möts i idrott – där har våra Stockholmslag en del att lära.
Men det märktes att alla var på bortaplan.
– Var ligger Morapuben? undrade en törstig moring.
– Inte hitåt i alla fall, fick han till svar.
– Va? Den ligger ju inte ditåt heller. Vi går ju bara runt, runt.
Hoppas det löste sig.
Leksand vann med 5–0 och efter matchen måste det ha noterats ett nytt världsrekord. Aldrig har det talats så mycket dalmål i en t-banevagn. ”Bara leksingar, överallt leksingar”, skanderade den av glädje (och lite annat) berusade masmassan.
Efter en helkväll i dalabubblan var det ändå skönt att återgå till det normala och vandra Folkungagatan hemåt.
claes.sjodin@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 09:41, 7 januari 2013 i kategori Innanför tullarna
Hon sitter där varje dag, varje timme på dygnet, i ur och skur med sin hand utsträckt.
Inte en enda gång, ska jag erkänna, har jag stannat till och rotat i väskan efter en slant innan jag slunkit in genom tunnelbanans entré.
Det gör ingen annan heller. Kanske är det därför som hon ofta knappt sträcker ut handen.
Eller så låter hon bli för att minska obehaget för oss alla.
Sedan en tid tillbaka har jag hjälpligt bepansrat mig med idén om att det bakom varje tiggare kan stå en storskurk som organiserar det hela.
Visst vore det underbart om det vore så enkelt. Om justitieminister Beatrice Ask har rätt när hon säger att nya, skarpare lagar kan förhindra att människor utnyttjas.
Dessutom skulle det bli mindre jobbigt att åka tunnelbana.
Men Ask får kritik. Det finns inte några stora organisatörer, säger experterna.
Bara väldigt fattiga familjer där alla medlemmar drar sitt strå till försörjningen.
Och jag, jag skäms lite.
Hur ska jag hantera detta?
ann.persson@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 11:14, 18 december 2012 i kategori Innanför tullarna
Det är vardagsmorgon och jag halkar vägen fram till återvinningscontainrarna med två veckors pappersskräp (och mycket hala skor). Väl framme möts jag av ett mysterium.
Det finns nämligen två containrar för pappersskräp och den ena är så full att det vore en bedrift värd en sång att få ned en väl hopvikt tändsticksask i den. Den andra, precis bredvid, är nästan tom.
Jag blir stående en stund, glad över att ha någonting lagom komplicerat att fundera över. Hmmm… Men så får jag syn på orsaken: så mycket snö och is har fastnat på den ena skylten att det inte går att läsa ”Pappersåtervinning”. Den andra har klarat sig.
Lysande! Mina grannar har alltså, hellre än att chansa, pulat och pillat och verkligen slitit med att pressa ned sina pappersrester. Det bådar gott inför en framtid där miljöengagemang är en förutsättning för en fortsättning och det är dessutom en fin illustration av vad tydlig och riktig information betyder. Utan sådan blir det alltid jobbigt, och ofta fel, även för den som vill väl.
Så nästa gång jag läser – och det lär inte låta vänta på sig – att ett krisande medieföretag gjort sig av med ännu en bunt journalister kommer jag att tänka på två gröna containrar och hur viktigt det är att få riktig information.
Annars kan skräpet hamna varsomhelst, i riksdagen till exempel.
harald.bergius@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 14:54, 17 december 2012 i kategori Allmänt
”Närmare gud till dig” spelade orkestern på det sjunkande skeppet ”Titanic”. Forskningen säger att människan blir lugnare av musik. Vi får hoppas att orkestern hade den effekten på människorna som blev kvar på det brittiska passagerarfartyget.
Jag vet inte om det var för att vi skulle bli fridfulla som föraren av en stadsjeep valde att högt spela klassisk musik för oss fotgängare som i snörök kämpade oss fram på Regeringsgatan en av dessa snöfyllda mornar. Glad blev jag i alla fall!
Att krissituationer drar fram det goda ur oss människor är löftesrikt. Sedan finns det undersökningar som säger att vi endast under vapenhot beter oss ädelt. Även där refererar forskarna till händelser på ”Titanic”.
Men när det gäller snökaoset verkar utfallet ha blivit positivt – vi stockholmare blev ännu mer godhjärtade. Mina vänner berättar om hur bilister hjälpte varandra när bilar fastnade i korsningar. Inga arga tutningar där.
Själv blev jag vittne till hur frusna medmänniskor trängde ihop sig så att alla skulle få plats i de överlastade tunnelbanetågen. Dock utan att bli ackompanjerade.
Nu hoppas jag att vi kan vara lika snälla mot varandra en vanlig grå februaridag.
lilian.almroth@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 09:47, 13 december 2012 i kategori Utanför tullarna
Nu på morgonen kommer lucia för att sprida ljus i vår tillvaro. Jag undrar om kvinnan jag mötte häromkvällen får uppleva någon glädje i dag. Så här var det:
På väg hem efter middag med fackliga vänner fick jag vänta på bussen. Plötsligt ropade en kvinna. Hon bar en trasig päls, hade hål längst fram på ena stöveln. Hon såg ganska ovårdad ut, om jag ska vara uppriktig.
”Jag har ingenstans att bo och inga pengar. Har du så jag kan köpa något att äta?” frågade kvinnan.
Jag tog fram plånboken, där fanns en ynka enkrona. Kanske kunde jag gå till bankomaten? Men jag slog snabbt bort tanken. En hundralapp verkade alldeles för mycket.
”Ledsen, har bara en krona löst”, svarade jag.
Det var några minuter kvar innan bussen skulle avgå. Så utan att jag vet varför sprang jag in på hamburgerrestaurangen. Med kortet betalade jag en mellanstor burgare och en kopp kaffe som jag sedan gav till kvinnan.
På bussen hem kände jag mig som en synnerligen fin människa.
”Dagens goda gärning”, tänkte jag.
Men så började jag undra var kvinnan jag mötte skulle sova någonstans senare under kvällen. Och blev hon mätt på min fjuttiga lilla hamburgare?
thomas.lerner@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 12:20, 11 maj 2012 i kategori Utanför tullarna
Framför mig står en stressad ung man och ber att få hämta ut bytet från en vunnen nätauktion. Själv står jag vid smyckemontern och dreglar över odlade söt- och saltvattenspärlor i långa rader, gnistrande diamantringar, rubiner och granater i guldinfattningar. Innan har jag trampat runt på persiska mattor, beundrat kinesiskt porslin i glasmontrarna och kisat mot nyputsade silverljusstakar. Jag älskar att drömma mig bort på auktionsvisningar.
Mannen framför mig tar fram ett prydligt kvitto på bankinbetalningen som gjorts. Nu smyger sig vår huvudperson fram.
Kvinnan bakom disken tar fram auktionsfångsten och mannen säger att hans mamma nog borde prova den. Det är en fet klackring. Och mamman provar först på vänsterhandens fingrar. Sedan på höger. Den går inte på.
Hon har inte sett den i verkligheten innan, förklarar hon stressat, utan satt och budade på nätet hemma efter något glas vin häromkvällen. Till slut får hon på den på lillfingret, men det är knappt. Jo, lite dyrt blev det, tillstår hon med rökig röst, 20.000 kronor.
Ibland är det bättre att bara drömma.
maria.ringborg@dn.se
Skrivet av
Maria Ringborg 08:00, 17 mars 2012 i kategori Allmänt
Marsångest i år igen.
Det torra ljuset plockar fram gråskalorna. Fönstren borde putsas, de grå hårstråna piggas upp och är inte till och med huden i ansiktet grå? Nu är kylans och mörkrets tid förbi, när ursäkten att stanna hemma på soffan med en god bok och en påse lakrits höll. Nej nu ska vi sitta och frysa på uteserveringar i alldeles för tunna vårjackor och få koffeinchock av alldeles för mycket kaffe. Om nu någon ringer till stackars lilla mig.
Våren är nämligen tiden när hela tillvaron ska ut i ljuset. Är det bara jag som dragit mig tillbaka de senaste månaderna? Alla andra blir visst medbjudna på picnic, de har hur många vänner som helst, snygga är de också, och om inte nyförälskade så har de åtminstone dundersöta ungar som flashas på fejsbook dagarna i ända.
Jag frossar i självömkan, men sen tar jag mig i kragen. Slingar håret, klipper av det, låter mig peelas i ansiktet, mjuka händer pillar mig i håret, masserar mina spända käkar och till slut känns det nästan okej. Jag hör av mig till vänner, bokar in middagar och börjar umgås med folk igen.
Våren ger en hård spark där bak – men med nyvaket fall framåt.
.jpg)
Mest kommenterade