Utan paraply småspringer jag i morgonregnet. En lång rad fuktiga, svarta kappor och rockar ska på bussen. Ombord trängs vi i gången, damer sitter tätt i hoptryckta med väskorna i knät. Jag letar sittplats och blicken fastnar ofrivilligt rakt i ett skrev.

Här sitter killen som äger stan och ett och ett halvt säte.

Men jag SKA sitta. Jag pressar mitt knä mot hans – ingen reaktion. Han breder ut sig och dribblar med sin Iphone.

Han tillhör hannarna som talar för högt, som svarar tvärsäkert på frågor utan att veta svaret, som gillar ”fopoll”, bira, som höhöar åt kvinnoförnedrande skämt, som begär alldeles för hög lön, som aldrig tipsar om grymma brudar till lediga jobb, som trackade tjejer i grundskolan och skrek bög till killar han inte gillade, som aldrig läst en kvinnlig författare. Han vet var skåpet ska stå, men lämnar ansvaret åt flickvännen. Han kan inte prata om känslor, han orkar inte med konflikter, men han är nöjd.

Eller också är han bara en helt vanlig människa med öm pung, tänker jag och hoppar av bussen.

maria.ringborg@dn.se

Ett blygsamt höstregn lägger sig som en fuktmask i ansiktet. Jag tar stentrappan ner från Katarinavägen mot Fotografiska. Ett genialiskt läge, bara man sluppit korsa Stadsgårdsleden. Tunga däck dånar mot regnvåt asfalt.

Allt är i harmoni med universum. På mitt nattduksbord ligger Patti Smiths självbiografiska ”Just kids”, det är sent 60-tal och hon har nyss träffat Robert Mapple­thorpe. Båda driver runt, hemlösa i New York. Vi som läser vet att mötet är avgörande.

Jag och min vän Karin är lediga samtidigt en måndag och av en slump är det sista dagen för just Mapplethorpeutställningen. Jag är nöjd med sammanträffandet. Mina svar på varför saker händer har inte med någon patriarkal gud att göra, inte heller med ödet. Men ibland hittar jag ett flyt, då slump och vilja samverkar.

I mörkret studerar vi noggrant ljussatta stilleben med manliga könsorgan. Från filmvisningssalen hör vi en av Roberts alla modeller berätta om sitt förhållande till fotografen: Var vi vänner, kolleger eller älskare? Jag vet inte, men när vi sågs var vi fullständigt i varand­ras fokus och jag saknar det varje ögonblick.

maria.ringborg@dn.se

Det här är historien om hur den enes fåfänga blir den andres förnedring. Den fåfänga (jag) lät mig smickras, uppraggad som hårmodell i Sturegallerian. Frisören, från Paris, förförde med elegant fransk page.

Så kom det sig att uppdraget som valpvakt kom på skam. Åh underbara valpen, från den öde östgötska slätten, centrum i världen och ”sämst på valpkursen”. Den andre (Ida) kallas in och får börja med eldprovet att rasta den söta labradoren. Ah, perfekt, hundtricket, tänker intet ont anandes Ida. På vägen till Seveneleven går allt bra. Men med skvimpande kaffe­latte i ena handen och med valp som ska hoppa upp på alla mötande börjar bitarna falla på plats. Den skojigaste scenen – för en utomstående – måste ha varit när dagisutflykten i Vita­bergsparken trasslade in Ida i kopplet samtidigt som kaffet hälldes ut. Efter en halvtimme utan bajsning ger hon upp, varpå det första som händer inne på gården är att valpen bajsar i rabatten och föreningens trädgårdsansvarige givetvis kommer fram.

”Alltså, jag tycker inte det är så fräscht att du rastar hunden i vår rabatt.”

Portkoden sitter i fingrarna och doften från trapphuset omfamnar mig som bomull. Jag släpar mig upp till Alisas dörr och ber henne andfått att ge mig ett glas vin.

”Du har tappat din mobil” säger hon. Jag fattar inte. ”En kille ringde just upp från din mobil, du måste ringa tillbaka.” Men, jag hade den nyss, svarar jag och rotar resultatlöst runt i väskan.

Han väntar med mobilen på en krog i närheten med tre kompisar. Under tiden svarar han trevligt på mina inkommande samtal och ser till att fler kompisar möts upp hos Alisa.

När jag närmar mig ser jag min räddande ängel och jag försöker truga på honom en hittelön.

”Nej tack, men var lite mer försiktig nästa gång” säger han strängt. Det ska jag lovar jag och så kändes livet genast lättare.

Redaktörens anmärkning: En olycklig förändring av ursprungstexten gjorde att innebörden i den förändrades. Därför har artikeln korrigerats efter publicering. Vi ber om ursäkt för detta.

”Du måste luta dig lite längre ut.” Vi står intill utkiksplatsen vid Katarinavägens slut och min bror vill visa mig något. Staden breder ut sig framför oss och vi ser hur långt som helst. Hör man illtjuten från Gröna Lunds kittlade magar eller är det bara inbillning?

Jag ställer mig på tårna och lutar mig över den tjocka stenmuren. Fallet mot marken skulle vara brutalt. Nedanför är det rusning, alla bilarna ska tillbaka mot Nacka. Hurtiga Finlandsresenärer släpar rullväskorna längs med Stadsgårdskajen bort mot båten.
”Ser du?” frågar han. Jag ser. Stora bokstäver monterade på taket till ett skjul rakt nedanför oss formar orden: BORN TO BE ALIVE. Några bokstäver har fallit bort.

Det känns som att vi nuddar vid en parallellvärld. Till en av Stockholms vackraste vyer finns de som söker sig av andra anledningar. De som vill bort.

Tänk, det finns så mycket man skulle kunna säga till den som står och väger vid stupet.
”Men kanske kan det ibland räcka så, för att bryta en tankebana”, säger lillebror.
Vi står tysta en stund, andäktiga inför den anonyma människokärleken några meter under oss.

maria.ringborg@dn.se

Det var en gång på Stadsbiblioteket som taket rasade in över mig.
Under studieåren levde jag i läsesalen till höger uppför trappan. Egentligen inte för att jag pluggade särskilt ihärdigt, utan för att där kändes det som om jag gjorde det.

I stället plöjde jag först filosofihyllan och gick vidare med psykologi. På ett sätt var det här jag blev jag. I alla fall delvis. Jag hittade min inre kompass. Eller så hade den alltid funnits där, men min nål fastnade i en tydlig riktning. Jag lärde mig om livet och människorna, jag fick fler ord till mitt ständiga vardagsfilosoferande. Teori blev min bas för att fatta beslut i praktiken. Ibland blir det fel. Och jag försöker förlåta mig själv, give the girl a brejk.

Det var på f jag fick en smäll rakt i ansiktet så hela huvudet svällde upp till en fyrkantig låda. F som i Erich Fromm och ”Flykten från friheten”. Om hur skrämmande det är att ta ansvar för sitt eget liv – och våga välja att göra det. Smällen var insikten om att det viktigaste jag har, det är min frihet. Men också det svåraste.

maria.ringborg@dn.se